Translate

tisdag 30 november 2010

Gårdagens Pluto



Ser ni kulan på magen? Svårt kanske, men den
finns inte där andra dagar.
Pluto i bustagen igen
Lämnade två barn på dagis. Hem med den trejde för att förbereda handledning och spanska muntliga tentan. Det bidde inte riktigt så. Öppnade dörren, hundarna rusade ut i vild fart, jag grabbade tag i kameran. Insåg att det var dags att fota en "dagens Pluto" igen. Adventsljustaten och tomte låg på golvet istället för i fönstret. Men det var först när jag kom ut i köket jag började ana oråd. Det låg kartong på golvet. I småbitar. Sen såg jag. Dörren till tvättstugan öppen. Fodertunnan nerslagen med öppet lock. Jag kallade på hundarna. Och så rund Pluto var runt magen! Han såg ut som ett lejon som förätit sej. Revbenen sticker ju fortfarande fram men så denna boll bakom! Först kolalde jag allmäntillstånd, sen en promenad för att se om han skulle bajsa. Men allt verkade bra. Så ringde jag veterinären för säkerhetsskull. Vet ni hur svårt det är att komma fram till en djurdoktor? Alla har telefontid mellan 8-9 typ. Till slut fick jag tag på en djurskötare på Valla djurklinik. Hon ville rådfråga veterinären. Efter ett par minuter ringde de tillbaka. Rekommendationen blev att besök. Så jag lastade in en nu ganska jäst och slö Pluto i bilen och en hostig 2åring och satte fart mot vår lilla stad. Där åkte jag till den station som jag vet har öppet. Hör och häpna när de vägrade ta emot oss! - Vi tar bara besök som är tidsbokade. Jaaha men nu är det ju liksom lite akut! Men nej. Vägrade. Jag gick utan att säga hej då. Dit lär jag aldrig mer komma tillbaka! Mina pengar kommer de inte få. Och med den takt som Pluto manglar sej genom livet misstänker jag att det kan bli ett veterinärbesök eller två de kommande åren. På vinst och förlust åkte jag till distriktveterinären. Och han var inne för att äta lunch. Och han tog emot oss dessutom. En synnerligen trevlig karl! Jag ställde Pluto på vågen. Allt var otäckt och jobbigt tyckte han. 23.89 kg. För bara någon månad sen vägde han 16kg. Hmmm....hur mycket hade han fått i sej egentligen. Herr doktor oroade sej inte nämnvärt i början, för Pluto är smal. Men så klämde han på magen. Jo, hmm, det var nog bäst att få ut innehållet. En spruta i nacken och kräkskavalkaden var i gång!


Högenergi foder. Hmm, hur mycket har blivit
 ätet av två hundar? Bara en var dålig i allafall.
Först kom torra, hela kulor. Sen kom lite fuktiga kulor. Efter det en hel hög med blötta kulor. Sen kom en enorm mängd med helblött foder. Men det var inte slut än. Sen kom nåt som såg ut som två sulor på barnskor i genomskinlig, tjock plast..... vad det nu var, och sen kom det sörja. Och sen rann det bajs ur rumpan.


Han blev så mager min lille skrutt, och benen skakade. Det var knappt att han orkade hålla upp sin egen vikt. Ögonen föll i hop gång på gång och kräket fortsatte. När han var klar vägde vi honom igen. 21.26 kg. Så 2½kg mat spydde min glupske valp upp. Undra hur mycket som redan åkt ner i tarmen? Nåja som tack ska nu herr Snälla Djurdoktorn få kastrera min hund på torsdag, så blir det också klart.


På handledningen några timmar senare så berättade Anita att hennes mamma fått avliva sin hund två veckor tidigare. Orsak; ätit ur fodertunna men veterinären hade tyckt att de inte skulle komma in. Gaserna och mängden foder hade fått tarmarna att vrida sej och vovven dog.


Jag är glad över att jag tog honom till veterinären. Jag månar om mina djur och om mina barn, men jag avvaktar gärna att ta dem till läkaren. Det är lite så jag är uppfostrad. Men nu kändes det som att det inte var läge att vänta. Och med facit i hand är jag glad för mitt beslut. I dag mår Pluto bra. Han äter med samma glada aptit, han vill helst inte vara ute och är lika pigg och glad som vanligt.

Faran över - hoppas jag

Pluto verkar må bra nu. Faran över efter vetrinärbesöket. Och han är sej lik igen efter att på darriga ben och halvöppna ögon ramlat ur bilen här hemma efter besöket hos doktorn. Jag lovar att berätta mer sen. Nu MÅSTE jag gå och sova. Men först dricka.

Jobbansökan

Helt otroligt. Jag har nu under kvällen/natten lyckats hitta sju jobb att söka. Så det har jag gjort. Inte ett enda i min hemkommun. Men bor man så här på landet så är pendling nästan ett måste i vilket fall som helst.  Frågan är bara åt vilket håll. Jag har varit på en anställningsintervju och fått ett tack men nej tack på ett gymnasiejobb. Så nu väntar jag svar från 11 olika jobb. Hoppas några vill ha mej. Nu är jag trött och hungrig.

måndag 29 november 2010

v 11

Så var det dags för den nya mätningen. Jag var lite nervös faktiskt. Att vara sjuk brukar ju betyda att jag går upp i vikt.

Hoppsan nu ringde vetrinären upp. Jag måste åka direkt. Berättar mer vid senare inlägg.


Men resultat v11:


cm: -2 cm


Promenader: 3h


Styrka: 40 min


träning: 0 h


Utmaning: Misslyckad. Klarade inte 3h stavgång. Varje gång jag gick med Lilla N drog jag vagnen, svårt att få till stavarna då. Och sen jag blev riktigt dålig var jag inte ute alls, så denna vecka klarade jag inte av utmaningen.


Summa cm: - 7cm på tre veckor

söndag 28 november 2010

1:a Advent

Vi ligger som bekant sjuka här i familjen. Sämst är Lilla N och jag börjar bli bättre. Kylskåpet ekar inte tomt men det börjar bli besvärligt att laga mat och att äta mellanmäl. Osten är slut, mjölken börjar ta slut. Leverpastejen är numera en tom kartong och äggen är uppätna. Fel yoghurt står på hyllan och ingen tröstglass finns i frysen. Värktabletterna är slut och Lilla Ns räddning flytande alvedon har drastiskt minskat. Det var dags att fylla på lagren med andra ord. Och det skulle Marcelo fixa, om det inte vore för att hundmaten är slut och att nästan alla julsaker har blivit förstörda. Jag har nog inte insett hur mycket snö det fallit de sista dagarna. Varför skulle jag? Jag har inte varit utanför dörren på två dagar. Men i morse gick inte altandörren att öppna, det borde vara en indikator på hur mycket fruset vatten det ligger därute. Hundarna började skälla och min vana trogen öppnade jag dörren. Då tjoade grannen. Hon hade fastnat i backen med sin volvo. På vägen låg 2dm snö. Inte en chans att jag kommer ut, tänkte jag. Men strax efter tolv kom plogbilen och nån timme senare satte sej barnen i bilen medan jag skottade fram vår parkering så att jag skulle kunna nå vägen med min bil. Och vi kom upp! I stan var det alldeles för bedrövligt. Tack och lov åker jag mest på de stora lederna och de är ju någerlunda plogade. 






Stora N krockade med en stolpe på mejeriavdelningen och fick en stor bula och blåmärke ovanför ögat. Lilla N;s vidriga krupphosta blev värre men bilen blev fylld med mat och några adventsstjärnor. Äventyret var så utmattande att jag inte orkade laga mat, så pizza och kebab på vägen fick bli bukfylla idag. Men nu står i allafall stakarna och stjärnorna uppe. Tomtarna är på plats. Men det saknas julgardiner i vardagsrummet, ingen julduk på köksbordet, dammsugaren står oanvänd i hallen och adventsstädet har inte blivit av. Men nu när det är kväll ute och man inte ser skiten, utan bara belysningen och myset så känns det riktigt, riktigt bra. En pepparkaka i magen och årets första julmust är prövad. Det blev en bra advent trots allt. Första ljuset tänt och snart kommer tomten!

Pluto med snö


Måste bara få lägga in en bild på Pluto som sakta men säkert börjar acceptera snön. Han är så himla härlig. Och efter förra kontroversen med Bobbo så är han så ödmjuk. Han går aldrig ut genom dörren om Bobbo inte kommit ut först. Det spelar ingen roll om Bobbo står bakom honom när jag öppnar dörren. Han låter nu Bobbos ben ligga orörda om jag säger ett litet nej. Han lägger sej mer och mer nära mej. När jag är i soffan så ligger han på golvet vid mina fötter, han kommer framåt morgonkvisten och sover bredvid mej vid sängen, förut låg han alltid i sin älskade saccosäck tills det var dags att gå upp. Han tillåter barnen att göra vad som helst med honom och han är så gudomligt härlig just nu. Konstigt egentligen för det är väl nu de ska ha lite hormonspökerier, lite frigörelse och så där. Våra svenska vargar har ju börjat lämna sin flock vid 8-9 månaders ålder. Pluto är nu 8½månad. En stor kille med stort hjärta.


lördag 27 november 2010

Klipp, klipp

Vår lilla Blondie har lite kortare hår men oxå
lättare att borsta nu
Frukost, klippt topparna på tjejerna och klorna på hundarna. Nu är jag helt slut. Helt slut! Jag som var en aningens, aningens bättre idag. Tänkte att jag kanske möjligtvis skulle kunna dammsuga.... Ändrade planer.




Nyklippta klor och magen
full med leverpaste
j


 Jag vet inte vad som är svårast, att få en snart 4åring och en 2½åring att stå någelunda stilla vi klipp av hår eller att få Pluto att gilla att klippa klorna. När jag fick hem honom så fick jag lägga honom som en bäbis på rygg i min famn och ge godis efter varje klo. Nu får han stå eller sitta, vad han nu önskar och får en godis efter varje tass. Men oj vad han försöker att undvika! Han lägger huvudet på sne. Dessutom blundar han och spänner hela ansiktet varje gång jag klipper i en klo. Han är för söt. Svansen är mellan benen men han sitter stilla. Det värsta är baktassarna. Nu sliter han mer på de än de fram så det blir inte så mycket klipp där, men av princip och för att han ska klara av det när han blir större så får han träna på. Nu klipper inte jag varje vecka. Önskar att jag gjorde det, men jag glömmer bort. Så med tiden blir det nog bättre. Själv är jag totalt utpumpad. Så någon vänlig själ som kan svinga sitt trollspö och fixa ett städat hem och nya julsaker i en låda hem till oss så tar det tacksamt emot. 15kg hundmat skulle heller inte sitta helt fel. Det finns 10st kulor kvar efter frukosten typ....


Bobbo tar det mesta med ro. Nyklippta klor
och tasshår så är han så stilig så!

Min största skräck


Lilla N och Marcelo förra julen, min familj, de jag 
älskar mer än allt annat här på jorden.
Sen jag fick barn har jag blivit en smula gråtmild. I dag sprutade tårarna. De senaste dagarna har jag masserat Lilla N,s ben när hon gråter för att de gör så ont. Jag har hållt hennes uppsvullna buk mot mina handflator och skickat varma energier till henne. Marcelo hävdar bestämt att mina händer är läkande. Jag tvivlar starkt, men oj vad jag har önskat det de senaste dagarna. Jag önskar jag kunde sudda bort hennes smärta, ta bort det onda och låta henne blomstra som den stora humorist och glädjespridare som hon är. Så såg jag slutet på en film nu ikväll. Lilla N hade somnat bredvid mej i soffan. Alla andra ligger i sina sängar. Och flickan i filmen dör. Tårarna sprutade på mej. Ett primalskrik bubblade i magen. Smärtan brände i bröstet. Ångesten lade en tjock filt över mitt huvud och jag tänkte att bara jag ser klart det här så går det över. Jag tänkte på Kicki och det helvete hon lever i sen hon förlorade sin son för tre månader sedan. Jag överlever inte det här, tänkte jag flera gånger. Hur kan man gå vidare om man förlorar sitt barn? Hur kan hjärtat fortsätta slå? Jag har hittat till Max och Sagas mammas blogg. Deras öde har förändrat mitt liv. På många sätt. Nu satt jag där i soffan med min lilla sjuka dotter bredvid mej och skräcken för att förlora henne eller nåt av mina andra barn den blev så påtaglig. Det blev så verkligt för en kort stund. Jag visste inte var jag skulle korka upp alla rädslor. Jag vill hålla dem nära. Gärna i min famn hela tiden. Skydda dem från allt ont. Samtidigt vill jag att de ska växa upp som självständiga individer. Faror lurar i varje hörn. Det går inte tänka på dem alla. Jag skulle bli galen då. Men jag önskar så hett att jag kunde se en bild av oss alla i framtiden. En när jag som 76-årig farmor och mormor spelar schack med mina barnbarn samtidigt som Stora N och Marcelo står vid grillen och Lilla N säger åt sina söner att kolla så att jag inte fuskar. Jag önskar jag fick se Mittimellan N dansa små steg till musiken som strömmar ut från högtalarna samtidigt som plocka upp telefonen som ringer och en av mina vänner vill höra vad jag ska göra till påsk, om vi ska ta den sär bussresan eller inte. Då skulle jag få frid.
Mina älskade barn. Hur skulle jag kunna
leva utan dem?
Slippa den här rädslan jag bär med mej. Skräcken att nåt ska hända. För allt händer mej. Varför inte mej?

fredag 26 november 2010

Världen genom fönstret

Jag stod inne i mitt ynkliga tillstånd och fotade när barnen och hundarna blev utkommenderade en stund. Bilderna är lite mörka och ofokuserade, men de är tagna med lilla digitalkameran. Den fattar inte riktigt att allt det vita ska vara vitt, så den kompenserar för mycket ljus med att bli lite mörka. Men så blir det när jag inte orkar mer. Dålig mamma och dålig matte. Tur att ungarna och hundarna hade det roligt i allafall. Nu sitter de och målar och jag ska sätta på TV;n en stund. Febern har gått över. Så det ljusnar.
Barn o hundar utkommenderade att leka i snön

Lilla N och jag inne och tittar genom fönstret vad busarna gör där ute

Pluto far som en galning genom snön.

Barnen och Pluto leker med varandra. Så kommer alla in lite lyckligare.

Ännu en sjuk dag






Jag mår inget vidare faktiskt
Fredag. Börjar med kräkningar. Av mej. Jag som aldrig kräks. Lilla N är lite piggare. Jag mår pest och pina. Ibland ska man akta sej för vad man önskar sej. Jag har ju längtat efter att få sitta och kolla på TV och göra ingenting, ganska länge nu. Det är aptrist! Känns som jag missat att vintern är här. Jag har ju varit ute och gått i snön. En stund. Men annars har jag bara sett snötäcket ökas på genom fönstret. Inga snögubbar, snöbollskrig eller pulkaåkning. Inget bus med hundarna i det pudervita täcket. Jag är inte beredd på det här. 
Vintern har kommit medan jag
 varit inne.


Igår skrev jag inte en rad på uppsatsen. Jag har inte städat, inte tvättat och min inre röst säger åt mej; var sjuk din dummer, sluta stressa. Det är faktiskt inte viktigt att få upp julsakerna på söndag.Vi kan lika gärna sätta upp dem på tisdag eller nån annan dag. Vad spelar det för roll om det står lite disk i diskhon? Ändå hoppas jag bli så pass fräsch idag att jag kan plocka ihop mitt hem, fixa lite mat till mina underbara barn och skriva ett par rader på uppsatsen.


Ungarna var fantastiska igår. De lekte utan att bli osams, de spelade dator ihop och busade med hundarna. Stora N är överlycklig, han får titta hur mycket han vill på TV och spela datorspel långt mycket mer än vad som är brukligt. De var inte ens särskilt hungriga, och åt samma mat flera gånger utan att knota. I de här lägena undrar jag hur jag någonsin kunnat klaga på dem? De är världens bästa! Jag fick verkligen ligga i soffan och vara dålig.


Pluto trivs bäst inne
Bobbo med snöflingor på huvudet.
Snön bekommer honom inte ett  dugg.
Bobbo har inget emot att vara ute ensam på tomten, men Pluto uppskattar inte snön. Han har börjat lära sej att han inte har nåt val. Och än har det inte hänt någon olycka här inne. Men han trivs bäst vid min sida vid soffan eller i sin säng i hallen. Bobbo kommer in med snö liggandes i hela pälsen och han är så härligt vinterfin. Jag hoppas bli bättre snart så jag kan gå ut och plåta honom i snön. Vi har så mycket snö att hundarna inte kan gå utan måste hoppa sej fram. Skulle vara kul att filma också. Det skulle vara kul att bli frisk med.

torsdag 25 november 2010

Hemma o sjuk

Kladdiga bord


Stök i soffan
Hur kommer det sej att när man är sjuk så blir hela huset liksom sjuk-stökigt? Ni vet, det ligger lite grejer överallt. Man orkar inte se skiten men man orkar heller inte plocka i ordning efter sej. Efter ett dygn hemma med tre barn, och halva det dygnet själv varit sjuk så börjar den där sjuk-stöket krypa upp ur vråna. Bänkarna är inte längre tomma, vardagsrumsbordet börjar bli kladdigt, soffan full av täcken, i fönstret ligger barnens teckningar. Det är inte helt galet än, men dagen pinnar på fort och i kväll kommer vi bo i ett hus som ser ut som skräckexemplen på TV. Utanför fortsätter snön falla. Det syns inte längre att jag skottade igår. Turligt nog gjorde jag massor av mat i går, så jag slipper nog laga mat idag. Det finns rester kvar. 


En sjuk, rastlös, trött mamma
Pluto vägrar gå ut. Jag får lyfta ut honom i snön, sen kastar hans sej på altandörrsglaset för att få komma fort in. Inte ens mat kan locka ut honom. Inte lätt att vara en veklig mördarhund. I kväll när Marcelo kommer ska jag ta en ordentlig promenad. Lilla N har blivit lite sämre sen jag drog ut dem i går. Hon klarar inte kall luft helt enkelt. Turligt nog fick de äldre barnen lite förströelse hos Stora  och Lilla A igår. Skönt att ha en suverän granne på promenad avstånd. Läste dock på facebook att A och a nu är sjuka. Hoppas de inte blev smittade av Lilla N;s baskilusker via mina än så länge friska barn. Tanken på att ligga stilla i soffan en hel dag får mina ben att krypa av rastlöshet. Att hitta på aktiviteter som att spela spel, göra hinderbana här hemma eller bygga med klossar får mitt arma huvud och bröst att vilja lägga sej ner och sova. Med andra ord en rätt gnällig dag från min sida, som kompanjeras av Lilla N som gnäller hela tiden. Inte varje minut, utan hela tiden. Det är synd om oss flickor.

Nattrapport

Så nu har jag skickat den. 
Uppsatsen. Till min handledare. Den är långt ifrån klar. Alldeles för långt ifrån med vad jag hade planerat, men så är läget just nu. Klockan närmar sej tolv på natten. Lilla N är tyst så jag ska fortsätta skriva en stund till. Vi blir hemma i morgon med. Kanske borde ringa och meddela dagis? Mår öken men är inte döende. Halsen svullnar upp mer och mer och huvudet känns luddigt. BLÄÄÄÄ för att vara sjuk.Jaa, mer uppsats skrivande nu, för det är få timmar kvar till sista inlämningsdag! 

onsdag 24 november 2010

Stopp för alla planer

Kläderna skaver på kroppen. Lite för skarp ton när jag talar. Svanken gör ont. Tydliga tecken ändå fattade jag inte vad det var med mej förens nu i eftermiddag. Jag håller på att bli sjuk. Efter maten gick jag och Lilla N för att vila en stund. Strax efter åtta nu ikväll blev vi väckta av Stora N, den enda förutom hundarna som fortfarande var vaken. Han ville mysa lite. Halsen värker, huvudet känns stoppad med bomull. Lilla N klarvaken. Vi blir hemma i morgon. Kanske hela veckan. Det brukar bli segdraget när vi mår så här. Lika bra att lägga ner allt, och göra det bästa av det. Kanske vi kan julpynta på söndag...eller inte. Jag ska göra vad jag kan med uppsatsen. På måndag ska jag på handledar möte. Sista rycket. Men jag räknar inte med några stående ovationer. Jag sa mest hänge mej åt att kurera mej.

Lite stress i tarmen

Lite lätt insnöad, och en liten dotter som haft misstänkt  feber under natten gör att jag sitter hemma med barnen. Lite drar det i stresstarmen. Framförallt när det gäller uppsatsen. Rätt mycket tid har ju försvunnit när jag varit på sjukan med Lilla N, anställningsintervju, varit på extra vägningar av barnen och försökt pilla med bilen som återigen gått sönder. Denna gång är det en motorlampa som lyser och den drar ojämt, lite hoppar fram faktiskt. Förra gången var det tändspolen... så nu vet jag inte om jag törs åka med bilen. Nåja idag blir vi strandade här hemma och jag ska försöka sova en stund mitt på dagen så att jag orkar skriva i natt. Lilla N har ju hållt låda halva natten (från klockan 01.15) så jag blev inte jätte färdig med skrivandet i natt. Och inte mycket sömn blev det. Speciellt inte när de andra två också skulle göra oss sällskap i soffan. Ja vi sov på soffan i natt för att Marcelo skulle ha nån chans att sova. Han kliver ju upp vid fem på morgonen och är inte hemma igen förens strax efter fyra på eftermiddagen. Sen sliter han med trappen här hemma. Så han behöver de få timmar sömn han kan få. Men eftersom jag är jag så får jag se det som en utmaning att fixa det här ändå! Jag ska!"

tisdag 23 november 2010

Nu är det kväll, nu är det plugg. Men först en kopp varm choklad för att väcka liv i den här gamla kroppen.

Trött

Jag känner mej som ett urholkat lakan.( hmm, vad är det för uttryck egentligen?) Helt känslomässigt tyst, kroppen trött, fantasilös och har ingen go-anda. Bådar inte gott för arbetet som ska bedrivas i natt och under dagen. Snart ska jag åka till sjukan med Lilla N. Jag förväntar mej att de inte hittat någonting överhuvudtaget. Hon är som jag, sjuk men inget fel. Men vi får se. Igår var jag på anställningsintervju på en nystartad skola. Det är ju ett jobb. Men jag tror jag skulle dö där. Så har jag hittat två andra jobb att söka, hoppas jag får nåt av dem. Kvällen avslutades med att jag ledde en debatt om dödsstraff på spanska i Linköping. Jag/ vi fick rungande applåder när jag lämnade scenen. Så det gick ganska bra faktiskt. Nästa vecka är sista muntliga tentan. Sen betygsdags. Hoppas jag är godkänd. Har svårt att tänka mej annat. Men man vet aldrig, det kan vara nåt litet som jag missat. Halv tio knoppade jag i säng, det har inte hänt på 100 år, och jag vaknade kvart i sju i morse. Lilla N har sovit i sin säng en hel natt, och det är nog första gången. Det är helt fantastiskt att hon sover en hel natt! Ingen av de andra har heller kommit och lagt sej i sängen. Så kanske det är därför som jag är så slut. Jag har fått sovit för första gången på hur länge som helst. Jag är inte van vid det så kroppen vill ha mer. Jag mår illa och vill bara lägga mej i soffan och sluta mina blå. Men snart ska jag ut på de hala vägarna och hämta min dotter för att träffa doktor Jacobsson. Sedan är det stavgång som gäller. Annars kommer jag aldrig upp i några tre timmar den här veckan! Det känns sisådär kul i den snöyra som nu råder i länet. Men hundarna behöver också få röra på sej. Jag tar med dem in till sjukan och så går jag en sväng med dem efteråt. Som ni hör blir det inte mycket skrivande idag. Alltså får jag sitta i natt. För nu ska jag bli klar!

måndag 22 november 2010

v10

Födelsedag = tårta, middag och lite annat. Det borde betyda en mindre vikt nedgång den här veckan tänker jag. I går gick dagen så fort och jag glömde mäta mej.. Jag brukar göra det både söndag och måndag. Det var lite synd för tidigt i morse vaknade jag av en jävelusisk magvärk. Magen står som på en spärrballong på mej och det gör ont att ha tröjan emot den. Men jag har mätt ändå. Funderar på att kolla av den i morgon också, eller så vinner jag ev cm till nästa vecka i stället? Vi får se. Det är ju midjan jag mäter. Så nu sitetr jag med ond mage och blonderar utväxten och väntar på att få väcka barn och åka och lämna dem på dagis.Annars tycker jag veckan har gått lite bättre än förra. Jag utmanade ju Neli på tre timmars promenad och den utmaning avslutades i fredags. Hon har stolt meddelat att hon klarat utmaningen. HEJJA! Jag är jätte stolt över henne. För beroende på hur ens liv ser ut med tid, värk osv så är det inte alltid lätt att komma ut och gå. Speciellt inte hon som dansar så många timmar per vecka och dessutom har fibromyalgi. Så då är prestationen ännu större tycker jag! Jag har också klarat utmaning och i torsdags på min födelsedag fick jag en utmaning av henne! Och den kommer att bli svår upptäckte jag igår. Jag ska gå med stavar i tre timmar under veckan. Så bästaste Frida kom igår kväll och lånade bort sina stavar till mej. Problem nummer ett uppstod direkt. Jag glömde bort dem när jag väl skulle ut och röra på mej och hundarna.. Hur ska detta gå? Problem nummer två, mina händer domnade bort totalt, så jag var ju tvungen och stanna var 5:e minut och skaka liv i dem igen. Men jag ska fixa det. Ska bara hitta rätt teknik och bita ihop. Det är så roligt det här med att bli utmanad istället för att tävla i viktnedgång, matintag eller annat. 


Så till veckans resultat:


Vecka 10:
cm; - 2


Promenad: 4timmar 20 min


Träning: 50 min


Styrka: 20 min


Utmaning: gå 3 timmar : KLARAT


Summa cm: -5 ( på 2 veckor)


Det är väl inte så pjåkigt? Lite bättre på träning osv och ändå en cm mindre midja trots att jag är så svullen. Jag tror på bättre resultat nästa vecka!

söndag 21 november 2010

Middag för sju

Jag har varit på en fantastisk middag med sex snygga och coola tjejer. Fem timmar stannade vi kvar på restaurangen. Fem timmar. För mej kändes tiden väldigt snabb, Nettan uttryckte med tryck att jo vi var där väääldigt länge. Fast hon har ont i ryggen, så hon har licens på att tycka sånna saker är jobbiga. Vi pratade och pratade och pratade. En resa i sommar, bara vi brudar, planerades, lunchdater bokades och allt medan vi intog en fantastiskt god måltid, förrätt och efterrätt. Billigt blev det dessutom, Marcelos chef bjöd mej på maten, som födelsedagspresent. Hur gulligt som helst. När jag satt där runt bordet och hörde samtalen bytas av med varandra njöt jag. Jag har verkligen jätte fina vänner. På riktigt. Människor med vänner lever längre säger nån forskning. Då kommer jag bli gammal. Tack alla ni för kärleken jag känner för er. För värmen ni ger och för att ni är så vackra!

lördag 20 november 2010

Denna morgon.

Jag i nattlinne o tofflor
på farstutrappen, kastar ut mat
till hundarna
Pluto letar efter sin frukost
Lördag morgon ute på vishan. Pluto kom och sa till att han behöver gå ut! Jag tolkade det så iallafall. Men jag tänkte bara en minut till. Då gjorde han samma procedur en gång till. Ett varv runt huset, in till mej och buffade på min hand. Så det var bara att kliva upp och öppna altandörren. Ändå hittade jag en illaluktande hög på vardagsrums golvet. Men den var kall, så den var inte helt ny. Det har blivit ett litet problem sen snön kom. Igår fick jag gå ut två gånger på tomten för sista kissen. Pluto gillar inte snön och vägrar uträtta sina behov. Han vill inte ens gå ut! Han tar två steg och börjar backa. Då får jag putta ut honom. Lite fnissigt tycker jag. Bobbo är som vanligt helt på och skuttar ut som ett rådjur i terrängen. Jag hämtade frukost maten och slängde ut den i snön. Matskadade valpen tvekade länge innan han gav sej ut i snön och letade, Bobbo däremot började snabbt söka rätt på de små kulorna. Tillslut sökte även Pluto. Den rackaren.
Så skönt att vakna till städat hem!

När jag gick in igen slog det mej hur skönt jag tycker det är att vakna och det är ordning i huset! Det är inte tipptopp, men avskalat, luftigt och rent. Det måste bli en bra dag idag! Ska testa mina vinterdäck idag. Första gången jag ska köra bilen i snön här hemma, hoppas däcken är lika bra som förra året.




Om en vecka får jag julpynta! Igår tog jag in julsakerna för att se hur mycket som blivit förstört när förrådet rasade förra året. Så jag vet vad jag ska komplettera med. Oh jag längtar!

Pluto räddad?

Konstnärskapande runt bordet.
I dag har jag haft fem ungar i huset. Det gick faktiskt alldeles lysande! Lite tjurerier från mitt äldsta och yngsta barn lade lite sorti på glädjen, men det var riktigt kula att kladda med färger, baka chokladkaka och bröd. Vi dansade, fikade, busade, lagade mat och spelade spel tillsammans. När mamman till de besökande två kom så gosade hon en stund med Pluto. Så fällde hon en kommentar som jag funderat på under resten av kvällen.
-Åh stackars dej, du har inte haft det lätt här i livet. Är det synd om dej?



 Ja, är det synd om dej Pluto? Jag har inte sett det så. Jo i början så klart. Men nu har jag haft honom i 3½ månad. Ända gången jag riktigt tänker på hans förflutna är när folk frågar vad det är för ras eller när veterinär grejer dyker upp. Då har jag inte svaren. Då är det bara ett ? , ett hål, en blank ruta. Men ska man räkna krasst så har han inte lidit så länge. Han borde ha varit 2 månader ( 8 veckor) när han bytte hem från sin mamma till den nya ägarinnan. Han var 3½ månad när polisen gick in och tog honom. Sedan var han en månad på hundcentret. Och där var det väl inte idealiskt, men där hade han det bra, med kärlek, varma klappar, mat och hundkompisar. Jag tog hem honom när han var 4½ månad gammal. Sedan dess har han haft Bobbo och barnen som busar med honom varje dag. Han har alltid massor av varma famnar och mycket kärlek i vårt hem. Till och med Marcelo visar honom fullt med respekt och avvaktar eftersom inte Pluto riktigt vill vara med honom. Han får disciplin, träning, motion och nya upplevelser varje vecka. så är det synd om honom? Jag tycker nog inte det. Men så såg jag på Animal Cops på Animal Planet. Och då slog det mej att han var en sådan hund i en sån kedja av händelser. Polisen bröt sej in i ett hem, hämtade ut honom på gränsen till att svälta ihjäl. Han hamnade i ett djurhem, hans fall hamnade i rätten. Djurägaren ville ha tillbaka honom men förlorade och så blev han bortadopterad, till mej. I 1½ månad bodde han hos någon som inte skötte sitt ägarskap på bästa sätt. Redan nu har han bott längre hos mej. Och jag är inte en person som skaffar hundar och lämnar bort dem och sen skaffar nya. Här har han fått ett hem, och här ska han stanna. Sen vet man aldrig vad som händer i livet, men han ska få vara en del av vår familj, han är en del av familjen. Men nu på kvällen kändes det faktiskt rätt så bra att ha räddat en underbar individ från döden. Trots att alla i min omedelbara hund-närhet avrådde mej. Och jag älskar att ha honom här. Han är så himla smidig och älskvärd. Efter förra incidenten med Bobbo börjar han fatta att vara artig. Det blev en krock vid matskålarna häromdagen. Jag vägrar att separera matskålarna, jag vägrar att stå och vakta hundarna vid matdags. Så jag har samma rutiner varje dag. De äter bredvid varandra och får inte röra den andres matskål. Bobbo till höger Pluto till vänster. Så skulle Marcelo ge dem mat. Han platsade dem, men fel hund på fel sida. Så när han "varsegodade" dem visste de inte hur de skulle lösa det. Ingen hund rörde en fena. Och Pluto kastar sej alltid över maten! Jag gick in, kallade runt Bobbo, han vågade knappt passera Pluto, han visade på alla sätt att han inte ville ta hans mat. Pluto satt och ryckte men vågade inte fram till sin matskål. Med hundarna på rätt sida var det lättare att få dem att gå till sin skål. Medan de åt lutade sej Bobbo mot Pluto. Skålarna stod verkligen sida vid sida. Pluto sänkte sej lite och morrade. Jag tjoade till och Pluto höjde kroppen, slutade morra och åt som vanligt igen. Det hade inte hänt för två veckor sedan. Då hade Pluto kastat sej över Bobbos skål och sen sin egen utan att blinka. Jag är jätte stolt över min vovve. Självklart kan jag när som helst gå in och ta skålen. Det enda som händer är att dreglet rinner från hans mungipor och att han tar ögonkontakt, för att han vet att det är nyckeln till att få tillbaka sin mat.


Pluto är numer 8 månader!
Det känns inte som om jag har två medelstora hundar här hemma. Mest ligger de och sover. Bobbo på golvet och Pluto i nån av sina sängar. Jag har inte mycket mer skit på golven mot förut och än så länge har Pluto inte haft en stoor fällning, så hundhåren är inte så farliga de heller. Det enda är att båda har börjat fisa så mycket, och att matsäckarna försvinner med blixtens hastighet. Så när jag ska köpa mat i veckan byter jag foder. Igen.


Hur det gick med Pluto, fem barn varav en är hundrädd? Jätte bra. Han sträckte på sej ett par gånger och lät sej bli klappad, men anars sov han mest, trots allt stöj. Men då hade vi varit ute över en timme innan också.

fredag 19 november 2010

Min födelsedag

Så var det dags för min födelsedag. Ett år äldre, ett år snyggare... Jösses vad snygg jag kommer vara när jag är 40!
När jag var liten handlade det mycket om presenter. Det var liksom det som var nerven i hela dagen. Jag tyckte det var jätte konstigt när vuxna sa att de inte ville ha presenter.Jag trodde de ljög! Nu vet jag bättre. Jag vill fortfarande ha presenter, men framför allt vill jag ha tid. Jag vill ha uppmärksamhet, bli sedd av de som betyder något. Och det fick jag igår. Facebook är ju rätt behändigt sätt att skicka en väg en hälsning på. De påminner ju dessutom om när någon fyller år. Men igår tror jag det slog rekord! Och jag blev så uppriktigt glad i bröstet att jag nästan blev tårögd. Hela dagen började med att barnen kom insjungandes på Vi gratulerar med glass, ljus och ett paket som jag helt överaskandes hade fått min kusin Neli. Fantastiskt fint omslaget, by the way. Så vi åt glass och öppnade paket, mös och skrattade, utom Lilla N som grät. Hon var jätte ledsen, har ingen aning om varför. Men just det gjorde att det nästan blev ännu bättre. Det blev levande liksom. Livet är sällan som på film och då tycker jag att det är skönt att det ska vara som det ska. Konstigt? Det tyckte faktiskt jag med igår, men det var så jag kände. Presenten var det bästa att börja dagen med. Först och främst hade hon lagt ner massor av tid att scrapbooka ihop ett fantastiskt paket. Att hon ville lägga den tiden på mej! Och i den lilla lönnfickan var det bästa av världar. Winn some. loose some, heter det ju, och igår gjorde jag bägge delarna. Vinsten igår kom från Neli och det värmde mitt hjärta och jag blev glad i hela magen. 


Dagen fortsatte med en längre promenad runt strömmen inne i Norrköping. Hundarna var lösa hela vägen och skötte sej exemplariskt. Lite fick jag jobba med Pluto när det kom andra hundar, men han lämnade inte min sida när vi passerade dem, även om de såg roliga ut så att han gärna hade velat springa fram. När vi skulle passera en bro med massor av forsar fick han dock kalla fötter och kastade sej av bron med svansen mellan benen. Så jag fick lägga ett koppel runt hans hals och då gick det bra. Han blev så glad av allt beröm så i bara farten gick han fot med suverän kontakt!!!! Jag som tragglat och misslyckats med det momentet så många gånger! Sedan träffade vi en lagotto kille som busade en stund med Pluto innan vi återvände till bilen och åkte till vetrinären för att beställa kastreringstid.


Jag var hungrig som en varg när vi kom hem och käkade lite, och satt sedan i fyra timmar och skrev och skrev och skrev på uppsatsen. Det var under den här tiden som jag , loose some, men det kändes ok. Faktiskt. Inte det roligaste, men ok.När jag började packa ihop kom samtalet som fick mej att hoppa och skrika och vråla. Vilken energiexplosion! Vad det var? Det håller jag hemligt ett par dagar till....


Min familj firade med mej. Vi åt kinamat, bakade tårta och lyssnade på musik som jag fick i present, bla nya Robyn. Och jag fick av min snygge, mörka älskare precis det jag önskat mej. En bubbelvatten-makare. En soda stream. Han var på bra humör och jag njöt av livet runt mej. Jag tittade på min stora familj och var så grymt tacksam. Jag har så mycket. Jag har kärlek, jag är älskad. Jag har allt vad mitt hjärta kan önska sej.
Tillsammans och på varandra somnade vi i soffan. Först klockan två i natt kröp vi till sängs. Turligt nog hade inte Lilla N kissat på sej i soffan.


Nu är jag 34 år. Ett år äldre. Och det känns så himla bra. Barnen börjar bli större och vi kan göra mera tillsammans. Vi kan göra mera saker. Jag börjar få mer egen tid, jag kan göra det jag tycker är riktigt roligt och jag börjar hitta mej själv igen. Marcelos och mitt förhållande blomstrar. Vi får mer tid för varandra och vi ligger och luktar på varandra nästan varje dag nu igen.Lukta är viktigt. Jag är snart klar med min utbildning, framtiden är lite oviss men spännande. Julen står för dörren och jag älskar att ha mina hundar runt mej. Livet känns härligt just nu. Jag hoppas det blir lika bra hela året. Tack alla ni som ringt och hört av er för att visa att jag betyder något. Kram Kram

18/11

Med glass, ljus och sång blev jag "väckt" på sängen.

Blåsa ut ljus som 34-åring!

Bobbo o Pluto var oxå med i morgonfirandet.
Dagen började med en jätte fin första present, en familj.

Tårtan gjordes med omsorg av barnen
på em. Ett ljus räcker tyckte vi nog.

onsdag 17 november 2010

Sista dagen


I dag är det min sista dag. Det har blivit tradition i vår familj att fira sista dagen. Sista dagen som 33 åring. Jag var sminkad idag. Tappade humöret en gäng. Jag kom hem till nylagad middag av en glad och sprallig Marcelo. Jag har haft sköna kläder, varit ute på en promenad med en av favorit grannarna, en runda jag inte tagit förut. Jag har fått en förfrågan som gladde mej jätte mycket. Men inget jobb. Jag har haft en bra sista dag. Och jag ser framemot min födelsedag i morgon. Den ska firas med min lilla familj. Tillsammans med barnen ska jag kladda grädde på en hemmagjord tårta, jag ska fotografera och jag ska beställa tid för kastrering av Pluto. Jag förväntar mej inga storslagna presenter men mycket kärlek, lugn och värme.Och lite passion också, såklart. Ungefär så som jag hoppas att hela det kommande året ska se ut. Och lite pirr vill jag ha när jag är 34år gammal. Börjar närma mej 35. Försöker hitta nån typ av åldersnoja. Men den lyser med sin frånvaro. Återigen har jag människor runt mej som jag älskar och allt brus känns bortrensat. Stimmor kvar av min kris ligger under ytan, men jag känner att jag börjar staka ut vägen. Hitta mina passioner. Min kommande framtid. Det känns bra. Det känns som len glass. Gott, lent, svalt och helt underbart. Nu ska jag fira mina sista timmar med mannen som jag älskar mest av allt här på jorden. Mannen som håller mej kvar när jag flyger iväg och som alltid finns där, hur tokig han än tycker att jag är. Mannen som varnar mej för svikare, och förutser många av mina sorger. På så sätt lindrar han dem också. Jag älskar dej min vän. Tack för de här 19 åren tillsammans. Tack för att du lever och står ut med mej. Du gör mej glad och gör livet värt att leva. Ingen hyllningsång är för pampig för dej. Du är värd allt. Allt!

Spännande!

Jag känner alltid att spänningen stiger lite när jag går mot datorn. Fjärilarna fladdrar till i magen när jag startar upp mojängen. Jag blir för rastlös för att sitta kvar och vänta på uppstartningsprogrammet så jag går ut i köket och sätter på té vatten. Sen vankar jag fram och tillbaka tills datorn är klar och jag kan med nervös förväntan sätta mej på stolen.Men jag vill hålla ut spänningen lite till så då går jag ut på facebook. Kollar kommentarer och ser vad andra har skrivit. Då lugnar jag ner mej lite. Fast bara lite. Sen klickar jag på sidan. Skriver in mitt lösenord. Blundar medan datorn jobbar. Öppnar ögonen lite för tidigt så jag ser när sidan laddas upp. Flera mejl är svartmarkerade - olästa. Snabbt ögnar jag igenom vilka som skickat. Och så sjunker jag ihop lite. Inte i dag heller. Så är det varje morgon och varje kväll. Jag väntar på svar från mina jobbansökningar. Den ena har svarstid fram till siste november, så där är det väl viss väntan. Men det första jobbet jag sökte var sista ansökningsdag 1nov. Borde de inte skicka ett tack för visat intresse men - mejl även om de inte vill ha mej? Fast en sådan vill jag ju inte ha, jag vill ju ha; Välkommen på intervju - mejl såklart. Men ändå. Nåt. Fast om sanningen ska fram gillar jag den här anspänningen. Nervositeten. Jag vet att det kommer ordna sej. Nåt jobb kommer jag att få, frågan är bara vad. Såg att det fanns massor av personlig assistent - jobb att söka om det skiter sej med lärarjobb. Jag litar på min förmåga, den har burit mej i de mest stormigaste vatten förut, så varför skulle flytkraften försvinna nu? Fast man vet ju aldrig....

tisdag 16 november 2010

En sån karl!

Ritar, muttrar och planerar med pannlampan
istället för glasögon... Snygg är han hur som helst!
Nu sitter han och ritar, och mäter, räknar fel, svär lite grann, suckar tungt. Så lyser han upp och ögonen glittrar, och så börjar proceduren om. Skönast var att komma upp efter att ha nattat två av de tre barnen (den tredje, nummer 2 i barnaskaran, somnade inte. Istället sjunger hon nu för full hals i sängen hon delar med sin lillasyster samtidigt som hon läser Barbapappa) så satt han i mörka köket med nån vinkel-uträknare, papper, penna, tumstock och PANNLAMPA?????? Jag tände ljuset åt honom och då sken han upp och släckte lampan på huvudet. Så vitt jag vet har vi bott i huset i två år och har haft lampor ända sedan dess. Det var innan som pannlampor ibland åkte fram ibland för att belysningen inte var så stor i våra hem. Men så åkte pannlampan på igen. Glasögonen ligger kvar i garaget......det är inte lätt att närma sej 40. Vad han gör? Planerar trappan som kanske kommer upp innan jul. Man vet inte så noga. Men jag är stolt att jag har en kille som kan sånt. Lite manligt är det allt! Och han är min!
Här ska den blivande trappan stå. Arbetet går långsamt framåt.

Rast igen?

Jag tycker det är väldans irriterande att jag behöver ta en paus då och då i skrivandet. Som nu, det blev bara stopp. Visste inte ett ord till att skriva. Men klockan är kvart i elva. Om 45min är det lunchdags - promenad med dogsen, så jag skulle behöva jobba fram tills dess. Grrrrr. Kanske ett par timmar extra sömn per natt skulle ge bättre arbetskapacitet på dagen, men jag behöver timmarna på natten för att hinna bli klar. Det är bara 3 ½ dag kvar innan jag skickar in den till handledaren. Och då ska både analysen och diskussionen vara skriven. Nu har jag suttit och analyserat och organiserat om allting en gång till. Precis som man ska göra i GT. I dag tänkte jag även lämna över delar till Nettan så att hon får läsa och komma med synpunkter. Det är bra att ha vänner som man kan lita på och som jag kan ta kritik ifrån. Nettan själv tror jag är nervös för att inte fatta någonting. Men gör hon inte det så har JAG misslyckats. Huuu... Kanske en kopp te kan göra skillnad innan jag sätter igång igen. Hopp o hej, leverpastej (åt jag till frukost)
Gissa vad jag gör! Just det, skriver uppsats. 

måndag 15 november 2010

The schampoo- blues

Nyduschad och inte borstat hår.
Trött, avslappnad och lycklig!
Ok sex är ganska trevligt. Jag gillar det, men nu lämnar vi det ämnet åt sidan. Nu vet ni och jag kommer inte gå in på några vanor eller vad det är jag uppskattar med vuxensamvaron. Istället till det väsentliga; Vet ni hur underbart skönt det är att duscha efter att ha tränat? AAAAHhhhhhhhhh ah! Först och främst är musklerna så där härligt varma och trötta. De känns men gör inte ont ont. Svetten hinner torka på kroppen och gör att man blir lite nedkyld, nästan lite frusen. Svetten fräter lite lätt och inte heller det gör ont, men man känner av det, ungefär som att gnugga sej med en svamp. Det är lätt att andas, även om andetagen är tunga och djupa. Men syret rusar genom kroppen. Och så går man in. In i duschen. Det varma vattnet strilar över den lite kalla kroppen. Saltet spolas bort och det svettiga håret sköljs ur. Tvättsvampen river lite i  skinnet, rensar porer och alla veck. Håret tvättas med ett väldoftande schampoo, och den svaga odör som förut förföljt en är nu ett minne blott. Av värmen från vattnet slappnar hela kroppen av och blir så där härligt sömnig. Så precis när det börjar bli för varmt kliver man ut i det rumstempererade huset. Kroppen får en skön fläkt och det är bara att sätta sej och njuta. Länge! Att toppas med rena lakan är nästan lika fantastiskt som att komma till himmelriket! Det är jag säker på.

Konstigt

Det var lite sorgligt. Kändes inte ok. Att se dej gå. Du ska ju vara här. Hos mej. Lustigt. Ska det vara så här nu? Är det över? Tjopp tjopp borta? Inte kramas, inte prata? Men du var dej så lik. Du var så du. Så underbar. Precis som du ska vara. Inte kall, frånvarande. Du var du. Så som jag tycker om dej. Kanske hade det varit lättare om du inte varit så? Om du varit arg och otrevlig? Och jag jag är ju jag. Lite villrådig stod jag där och såg ditt vackra ansikte. Visste inte hur jag skulle göra. Du var mer avslappnad än jag. Verkade i allafall veta mer hur du skulle vara. För jag vill ju inte det här egentligen. Jag vill inte se dej gå, försvinna, åka bort. Det var en konstig känsla. Det kändes sorgligt. Lite tomt.

Vikt koll v 9



Så var det upp till bevis för denna vecka. Jag fortsätter helt enkelt där jag slutade innan sommaren. Alltså på v9 av viktkoll. Veckan blev inte riktigt vad jag tänkt mej. Nästan all motion sprang spårlöst förbi, och jag har inte tränat en enda gång under veckan. Men utan barnvakt är det svårt att att få till det. Och eftersom jag har så mycket att göra med uppsatsen är jag dålig på att stjäla tid till att träna hemma. Det är min akilleshäl, bland många andra. För att förtydliga promenaderna så räknar jag INTE när jag är ute och strosar med hundarna. Dvs när barnen är med och går, eller när jag stannar och småpratar med grannar i 20 min, eller när jag går ut i skogen för att träna apportering, sök eller nåt sånt. För då tar en promenad bra mycket längre tid, och förbränner ganska få kalorier. Så hundarna har fått varit ute mycket mer än vad min promenadtid är uppskriven. Till min stora fröjd har jag en kusin som sparkar liv i mina lustar. Vi har börjat att utmana varandra. Jag började utmana henne i att promenera i 3 timmar denna vecka. Våra utmanar veckor synkar inte riktigt med när jag rapporterar här så det kan bli lite missvisande. Men jag har dock kommit upp i över tre timmar så jag klarade min egen utmaning. Nu ser jag fram emot vad hon kan tänkas hitta på mot slutet av veckan. Lite nervös blir jag. Hon dansar flera timmar om dagen så hon kanske utmanar mej att prova på cha-cha eller nåt annat som jag aldrig gjort förut.... Och inte kan jag skylla på hälsporre heller, hon har nämligen fibromyalgi, dvs ont i hela kroppen...... Men jag är laddad. Själv vet jag precis vad in nästa utmaning ska vara. Och jag LÄNGTAR efter att få utmana igen. Riktigt, riktigt roligt! Nåväl resultatet för veckan som varit;
- 3cm på en vecka, skönt att se resultat!


Resultat v 9


cm; -3  TJOHOOO!


promenad: 3½h


styrka; 0


träning; 0


Summa: - 3cm

söndag 14 november 2010

Farsdag-familjedag

Far och son bläddrar i sidolös bok
Marcelo behöver vila. Ta ledigt nån dag, så idag hade jag krävt ledighet och snällt har han lyckats fixa några timmar off. Det firade vi med en familjedag på visualiseringscentret inne i Norrköping. Det var rätt häftigt med alla data grejor och mockajänger. Roligast var MINDBOLL. Där satte man på sej en grej runt huvudet och lade en boll på mitten av ett bord. Man tävlade två och två. Den som var mest avslappnad i hjärnvågorna fick bollen att rulla till sej. När den kom i boet så vann man. Jag vann såklart över Marcelo (fast det trodde jag inte innan) och tjejerna vann över sin bror. Kanske en kvinnlig mekanism att släppa alla tankar och koncentrera sej på nuet? Klart coolast var också dom-biografen. Lite likt cosmonova, fast inte lika bekväma stolar. Vi såg en barnfilm i 3D där glassplittret bokstavligen hamnade rakt i ansiktet. Det var riktigt häftig att följa med rymdskeppet upp i rymden och 3D filmerna på Filmstaden kan slänga sej i väggen. Det här var riktigt mycket bättre! För alla gravida kan jag rekommendera Lennart Nilssons fantastiska fosterbilder som ställdes ut på översta våningsplanet. I stället för tårta eller paket så valde jag att ge Marcelo 
Lilla N vinner över brossan i MINDBOLL
ett spel där man via avslappnad hjärna drar
till sej en boll.
en dag med sina barn. Även om han var en buttergök mest hela dagen så tror jag både han och barnen uppskattade timmarna på utställningen och bion mer än en slips eller så. Sen åt vi på MAX tillsammans och sen gott folk har JAG FÅTT TILLBAKA MIN BIL. JIPPIIIIIIII! Fortfarande till viss del trasig, men jag slipper den andra krångliga bilen. Fast jag tackar så mycket för lånet. Den passade oss utmärkt för ändamålet. Men nu kan ungarna kliva i sätet och tappa äpplebitar utan att jag får hysteriska panikattacker. Har ni några timmar över så ta en titt på C. Det är inte jättedyrt och rätt så trevligt. Dock ska man hålla i tanken att Cosmonova och Naturhistoriska riksmuseet är många gånger bättre.



Mittimellan N leker Peter Jihde och förstorar
bilder med fingrarna....
.....och sen förminskar hon dem och väljer sedan en ny bild

På kurs med....Robban

Bryggan vid vår sjö
Igår kom jag iväg. Min första fotokurs på 15 år. Jag går kursen i huvudsak för att få tillbaka fotokänslan, lusten och för att få veta lite mer fakta om digitalkamerans teknik. Jag är ju mer van vid analog kamera. Pixlar och bildsensorer är inte min starka sida så att säga. Men redan nu har jag lärt mej en hel del! Kursen är på två tillfällen och jag kunde gå under halva dagen igår. Jag ser framemot att göra läxan! Syftet med kursen är inte att ta bättre bilder, utan lite mer att lära sej alla funktioner på kameran. Mycket kan jag redan, men kursen är gratis och jag får umgås med människor som gillar fotografering, och jag får komma in i en gemenskap med rätt att tala ISO, komponeringar, gyllene snittet bländarkompensation mm. Sånt som människor i min vardag inte har nåt som helst intresse av. Det är ju det här jag älskar, älskar ÄLSKAR! Det här är det jag behöver för att koppla på kameraögat igen. Sluta vara lat och leka ett tag till när allt annat säger att det är dags att sluta.



Tyvärr så verkar det som att jag fick tillbaka kameran i lite trasigare skick än när jag lånade ut den. Nu har jag gjort allt det som krävs för att den ska bli som förut, men utan resultat. Robban, kursledaren gav mej rådet att hitta vad kameran gör för fel och kompensera det manuellt. Den drar fortfarande överdrivet mycket ström och den hoppar och vibrerar fortfarande varje gång jag sätter på on. Det är väl saker jag får lämna in den för. Och det ska jag göra när jag får pengar som ligger och väntar. Nu är det för mycket utgifter. Men jag lärde mej en sak. Låna inte ut kameran om jag inte har en annan som jag hellre jobbar med!