På läktar plats

Det var länge sedan jag kuskade runt på hästtävlingar land och rike runt. Det är länge sedan jag hade kontinuerlig kontakt med hästvärlden över huvud taget. Jag tänkte att när vi väl kommer till dagens tävlingsplats kommer jag inte känna en enda käft, förutom Petra och Rebecca. Så fel jag hade! Det var gamla elever, gamla klasskompisar, bekanta och lätt främmande människor som jag inte pratat med på flera år eller på väldigt lång tid. Anki kom med sin familj. Hon såg riktigt sommarfräsch ut. Piggare och gladare än vad jag någonsin sett henne. Det var riktigt roligt att se. Hennes son har vuxit så det knackar och blivit en riktig hunk, och även om Hasse inte sa många ord så var han också ovanligt stilig när det var dags för dottern att rida runt på banan. Dijana kom förbi. Båda blev lika glatt överaskade. På bara en kort stund försökte vi ta igen allt som hänt de senaste åren. Hon är en riktigt udda karaktär som alltid efterlämnar ett stort leende på mina läppar. Jag hoppas verkligen vi kan slå våra trötta huvuden ihop och ta en fika tillsammans som vi bestämde. Många gånger har jag tänkt på henne det senaste året. Det var riktigt roligt att se henne igen. Sen fick jag träffa Sonja. Sonja har fyra ben och enorma öron. Även om hon inte är i närheten av Accras charm så kanske hon blir en del av familjen snart. Petra blev erbjuden att ta henne. Nu vet jag inte vad rottisen Rut kommer att säga om den darrande lilla varelsen men jag säger GO FOR IT. Det är ändå jag som blir hundvakt när det behövs och en sån liten hund har jag alltid plats för! Vi får väl se....herrn i huset är väl inte lika nöjd över saken....

Massor av människor reagerade över mina söta små hundar. Speciellt en väckte mycket uppmärksamhet. Många personer kom fram och ville klappa, röra, prata och fråga. Lilla valpen som vuxit och blivit enorm, tyckte att det där med hästar var både lite otäckt och spännande. Ett par gånger voffade han på de som hoppade runt på banan, men annars skötte han sej exemplariskt. Jag fick dock tänka till ett par gånger när jag glömde att säga till honom när han visade lite för mycket intresse för hästarna. Ni vet när kroppen blir stel och ögonen följer objektet stint. Men ett litet ryck i kopplet vid de tillfällena sen kunde han slappna av runt alla hästben och farande svansar.

Bobbo är som alltid cool i dessa lägen även om han hatar att vara kopplad och måste gå vid min sida i flera timmar. Uttråkad som sin lillebror var han ganska lättad när vi åkte därifrån. Men det går alltid att ha med honom i allafall.