Translate

tisdag 31 augusti 2010

En bra nyhet.
En dålig händelse.

En otäck känsla.
Begynnande desperation.

Massor av kärlek.
Vi skrattar.

Livet pinnar på.
Vardagen är som den är - omväxlande

måndag 30 augusti 2010

FEL HÅLL!


Jag lider återigen av en hemsk, hemsk trötthet som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Den har varit nu i nästan tre veckor. Sån tur är så klarar jag fortfarande av att gå ut och gå. Och när jag väl kommer ut och rör på kroppen så går det ganska bra. Men jag är ett kolli däremellan. Så ibland har jag jätte svårt att faktiskt ta mej ut. Jag får locka, hota, muta och bli förbannad på mej själv för att jag ska göra det som behövs. En del av mej är rädd att kroppen gått tillbaka till sjukdomsstadiet. Speciellt eftersom jag känner mej lite större.... Inte gilla! Kanske det går att göra någonting åt om jag går och lägger mej tidigare på kvällarna. Just nu är jag beredd att greppa varje halmstrå!

UFO

Jag skämtar inte. Jag är fullständigt allvarlig när jag skriver att jag sett tre stycken UFO;n på himlen i kväll. Riktigta UFO;n. Inga rysska raketer eller konstiga flygplan. Först kom ett konstigt orange/röd/gul prick farande över himlen. Skenet blossade upp, sjönk lite och förblev sedan fast. Efter den kom en till och efter ännu en stund kom nummer tre. Inga lampor. Först trodde jag det var månen men när jag såg hur snabbt de flög så går det bara att säga att nej ingen måne. Min enda förklaring är luftballong. men de får väl inte flyga i mörkret? Ännu mera osannolikt att de skulle vara TRE luftballonger ute en kolsvart kväll. Så svaret måste var UFO. Så om någonting sker. Kom ihåg var ni läste det först!

söndag 29 augusti 2010

Tjatter

Jag har ont i huvudet och illamåendet vill aldrig ge med sej. Jag undrar om mitt blodtryck har sjunkit massor senaste veckan för den där förlamande tröttheten ger liksom aldrig med sej. Barnen leker så himla bra med varandra igen, det märks att de inte går och gnager 24 timmar om dygnet längre, trots att de går på samma avdelning. Men nu har de fler kompisar att tjata på. Det ger lugn och ro här hemma i huset. Dagens promenad på cirkus en timme inne i mer bebyggda områden än vårt orsakade inte ens det minsta lilla gnäll. Det märks att de börjar bli större.

Det känns som den senaste veckan frossande på tårta och glass har satt sej runt midjan. Nu vill jag inte längre ställa mej på någon våg. Känns som jag ökat minst två kilo i vikt. Bläää. Vilken tur att jag glömt köpa batterier till vågen!

Jag har fortfarande inte fått pengar sen i maj. Nu längtar jag efter dem så jag kan köpa mitt träningskort.

Himlen öppnade sej när vi var inne i stan och handlade. På två sekunder blev vi dyngsura när vi sprang till bilen. Här hemma i byn lyser dock solen. Precis som den ska.

Lilla N sover. Betyder det att hon ska vara vaken halva natten?

I morgon ska jag till min nästa skola och se om jag får bedriva min forskning där. Jag hoppas på positivt svar. Då är jag i hamn även o jag skulle önska en skola till.

Ikväll är sista avsnittet av livvakterna. Hoppas jag, så att jag inte missade det sista avsnittet förra veckan.

Om det är någon som har fått lite för mycket pengar över så är mitt klädkonto öppet för donation!

Jag borde verkligen träna hundarna. Men jag har verkligen ingen lust. Huvudvärken gör att jag har dålig balans. Kanske jag skulle ta en tablett?

Jag fryser lite efter att ha blivit så blöt förut. Jag som aldrig fryser.....

Hösten är här. Min bästa årstid. Nu kan det väl bara bli bättre?

lördag 28 augusti 2010

På läktar plats


Det var länge sedan jag kuskade runt på hästtävlingar land och rike runt. Det är länge sedan jag hade kontinuerlig kontakt med hästvärlden över huvud taget. Jag tänkte att när vi väl kommer till dagens tävlingsplats kommer jag inte känna en enda käft, förutom Petra och Rebecca. Så fel jag hade! Det var gamla elever, gamla klasskompisar, bekanta och lätt främmande människor som jag inte pratat med på flera år eller på väldigt lång tid. Anki kom med sin familj. Hon såg riktigt sommarfräsch ut. Piggare och gladare än vad jag någonsin sett henne. Det var riktigt roligt att se. Hennes son har vuxit så det knackar och blivit en riktig hunk, och även om Hasse inte sa många ord så var han också ovanligt stilig när det var dags för dottern att rida runt på banan. Dijana kom förbi. Båda blev lika glatt överaskade. På bara en kort stund försökte vi ta igen allt som hänt de senaste åren. Hon är en riktigt udda karaktär som alltid efterlämnar ett stort leende på mina läppar. Jag hoppas verkligen vi kan slå våra trötta huvuden ihop och ta en fika tillsammans som vi bestämde. Många gånger har jag tänkt på henne det senaste året. Det var riktigt roligt att se henne igen. Sen fick jag träffa Sonja. Sonja har fyra ben och enorma öron. Även om hon inte är i närheten av Accras charm så kanske hon blir en del av familjen snart. Petra blev erbjuden att ta henne. Nu vet jag inte vad rottisen Rut kommer att säga om den darrande lilla varelsen men jag säger GO FOR IT. Det är ändå jag som blir hundvakt när det behövs och en sån liten hund har jag alltid plats för! Vi får väl se....herrn i huset är väl inte lika nöjd över saken....


Massor av människor reagerade över mina söta små hundar. Speciellt en väckte mycket uppmärksamhet. Många personer kom fram och ville klappa, röra, prata och fråga. Lilla valpen som vuxit och blivit enorm, tyckte att det där med hästar var både lite otäckt och spännande. Ett par gånger voffade han på de som hoppade runt på banan, men annars skötte han sej exemplariskt. Jag fick dock tänka till ett par gånger när jag glömde att säga till honom när han visade lite för mycket intresse för hästarna. Ni vet när kroppen blir stel och ögonen följer objektet stint. Men ett litet ryck i kopplet vid de tillfällena sen kunde han slappna av runt alla hästben och farande svansar.
Bobbo är som alltid cool i dessa lägen även om han hatar att vara kopplad och måste gå vid min sida i flera timmar. Uttråkad som sin lillebror var han ganska lättad när vi åkte därifrån. Men det går alltid att ha med honom i allafall.

Häst tävling



I dag var det dags för oss att heja på Rebecca när hon tävlade hoppning med sin Nemo. Jag hade hoppats på att kunna se båda loppen, men tyvärr var vi tvungna att dra till bruxan för ett möte precis när det var dags för lopp nummer två. Rebecca är tjejen som alla vi vuxna i släkten är lite avundsjuka på. Hon är en sån som alla skulle vilja vara. Hon är snygg. Väldigt snygg! Hon är duktig i det mesta hon tar sej för. Hon har ork, hon är trevlig, väluppfostrad, rolig och har ett driv som är fantastiskt. Det är tur att hon är så tjurskallig och att hon tappar humöret totalt när hon inte ätit. Annars hade hon varit FÖR perfekt. Inte nog med att hon tävlar i ungdomslandslaget i simning, kvalar in till stora SM tar medaljer i junior SM och vinner det mesta i bassängen, hon hinner dessutom med att rida och tävla både dressyr och hoppning. Dessutom är hon en riktig fighter på crossen, när hon väl kör. Alla vi vuxna önskar nog innerst inne att vi hade hennes talang och utseende. Vi försöker att inte sjåsa upp hennes prestationer för mycket. Hon är faktiskt helt underbar även om hon skulle halvdrunkna i bassängen eller hata hästar! Det är inte lätt det där. Speciellt inte när hon har syskon som också ska ses ordentligt.

Idagens tävling tapapde hon koncentrationen under en liten stund och slutade rida ett par meter framför ett hinder. Nemo tvekade och vägrade. Han rev hela hindret. Medan de byggde upp det igen så fick Rebbe ordning på sej själv och red riktigt bra. Det såg ursnyggt ut! Stilhoppning var det dessutom. Hon hade en titel att försvara från förra året, men rivningen gjorde att hon hamnade på en femte plats. Vilket var riktigt bra. Utan rivningen och segern hade varit hennes. De var så fina att jag i vanlig ordning ville gråta. Och hon är så trevlig!

Innan jag blev gravid sa jag till Rebecca och Andreas, mina barns kusiner, att när jag får barn så ville jag att mina barn skulle bli som dem. Till min stora glädje ser jag likheter mellan Stora N och
Andreas. Men också mellan Mittimellan N och Rebecca. Jag älskar de stora barnen nästan lika mycket som mina små. Och jag känner att jag är lyckligt lottad som får vara "ingift" i en sån trevlig och cool familj. Jag är också glad att barnen har sånna bra förebilder i sina enda kusiner.

Saxat av Wikipedia

Igelkottar

Igelkotten ligger i dvala på vintern, men vaknar ibland. Under tiden med mindre tillgång till föda sover djuret fem till sex månader (från oktober eller november till april) i ett skyddat klotformigt bo eller i högar av kvistar och löv. Artens ämnesomsättning är starkt reducerad under tiden. Kroppstemperaturen sjunker från cirka 36 till 8 °C, andningsfrekvensen ligger vid en till två gånger per minut och hjärtat slår ungefär fem gånger per minut. Under vinterdvalan förlorar igelkotten mellan 17 och 26 procent av sin vikt. För att överleva vintern måste djuret väga minst 500 gram innan vinterdvalan börjar. När lufttemperaturen är 15 °C vaknar igelkotten.

Det är bevisat att igelkottar i naturen har blivit sju år gamla. I fångenskap har igelkottar nått en ålder på över tio år.Däremot når bara ett litet fåtal av alla nyfödda ungar en liknande ålder. Det har visat sig att dödligheten hos unga igelkottar är mycket hög. Av en kull med fem ungar dör vanligtvis ett ungdjur innan det kan lämna boet.Av tio ungar överlever bara ett eller två det första levnadsåret. Av de kvarblivande ungarna blir bara 50 procent äldre än två år.


Igelkotten livnär sig huvudsakligen på insekter, däribland salbaggar, jordlöpare, tvestjärtar och fjärilslarver, men även av mångfotingar och daggmaskar. Däremot undviker igelkotten nakna snäckor. Dessa utgör bara en till fem procent av igelkottens föda. Igelkotten har även svårt att bryta skal av snäckor med hus och lämnar oftast dessa djur orörda. Ibland vandrar de upp till en kilometer per natt på liknande områden under letandet efter föda. Igelkotten äter även mindre däggdjur som möss, näbbmöss, sorkar och mullvadar. Av dessa tar igelkotten nästan bara unga, nakna, blinda individer, som den hittar slumpmässigt. Igelkotten är inte tillräckligt snabb och har inte heller tänder som krävs för att jaga vuxna individer av dessa djur. Å andra sidan äter igelkotten as och tar döda individer av de nämnda däggdjuren som föda. Under tiden när igelkotten uppfostrar sina ungar utgör fågelägg och ungfåglar en större andel av födan.

Så var jag vaken igen då!

Det är väl sjuttingen att jag aldrig får sova ordentligt. Halv fem i morse väckte Marcelo mej på soffan och undrade om det inte var dags att gå in i sängen. Jaha så var resten av sovandet förstört för den här gången..... Han drog till jobbet och jag hamnar framför datorn.

Vår påhälsande igelkott har slutat vara rädd för hundarna. Förut korrade och väste så fort hundarna kom fram. Numera ligger den som en taggig boll men är tyst och väntar på sin mat. Jag har konstaterat att jag vet alldeles för lite om kottarna och ska nu ut på nätet för att ta reda på mer om dem. När går de i ide? Jag skulle älska att ha dem här i vår närhet så jag vill ju bygga ett övervintringsbo. Men samtidigt kommer jag bli livrädd att den stackars kotten kommer dö av syrebrist om boet blir helt snötäckt. Då kommer jag i min iver att borsta bort all snö och väcka den stackaren. Så fryser och svälter den ihjäl. Bra plan Åza! Inte. Men nåt ska jag nog kunna hitta på.

Nu har torsdagen passerat med råge.........jag tänker på det.

fredag 27 augusti 2010

Ett oväntat inslag

Jag lämnade barnen. Skulle just svänga bilen hemåt för att begrava näsan i böcker om Grounded theory. Men så ändrade jag mej och åkte mot affären. Halvägs dit tyckte jag så mycket om ljuset som är idag och stannade bilen och tog ut hundarna. Tillsammans gick vi en promenad. Utan koppel, utan godis. Det var fullt med folk och hundar överallt men båda voffsen skötte sej exemplariskt. Det har blivit lite för lite miljöträning och nu när jag inte ens hade koppel med mej så blev det vardagslydnads träning på hög nivå. Speciellt för vovve nummer två. Som inte kan någonting. Ljuset, luften, och att få röra på kroppen gjorde mej riktig glad i sinnet. Så nu ska jag tackla uppsatsens dilemma på ett nytt sätt. Tack!

torsdag 26 augusti 2010

Promenad

















Ibland har man ingen ork. Ingen alls. Då vill i allafall jag bara krypa ner under ett täcke i soffan och glo på TV. Det är inte helt lätt med tre, nästan lika trötta barn. Dessutom har jag två hundar som missat sina promenader hela dagen eftersom varje gång jag tagit på mej skorna har det vräkt ner. Raining cats ´n dogs liksom. Så jag gav upp efter tio minuter och packade alla barnen och hundarna för en promenad. De två stora ville cykla. Mittimellan N självklart i sin ballerina mundering och prinsesskrona och cykelhjälm.Vi hann tolv meter sen öppnade sej himlen. Fram med regnskyddet över vagnen och Lilla N var räddad från vätan. De två stora ville då stanna hemma och cyklade tillbaka. De kastade över en regnjacka till mej och beslutade att de skulle följa med trots allt, fast gåendes.

Det blev en riktigt trevlig promenad! Regnet vräkte ner men slutade snart. Vi hittade sniglar, träffade en granne som skaffat en golden valp på sju månader. Vi skaffade eventuellt en ridbar ponny till ungarna och Stora N blev biten av en stor vit häst. Vi såg döda
ormar, och luktade på blommor. Det var riktigt kul. Trots att vi går samma väg flera gånger i veckan så är det inte alltid vi stannar upp och ser vad som finns på vår väg. Idag tittade vi ut mor sjön, gluttade in hos grannar och njöt av varandras sällskap. Dessutom kom vi hem lite piggare än när vi gick. Ändå var det lätt att få barnen att somna. För vi kom hem när det var dags att sova. Vissa promenader tar längre tid än andra. Det är en av de stora tjusningarna att ha barn med sej. De ser allt med andra ögon och delar sin värld med mej. Jag älskar mina ungar, mina hundar, min by och alla människorna här runt omkring. Jag vill inte förlora det här. Jag vill inte förlora min förmåga att känna så här heller. Jag älskar det som andra mobbar mej för. Min naiva sida. Mina barnsliga ögon och min kärlek till livet. Den är rätt skön att ha när alla brutala sidor tränger på.

Panik!

Nu har jag gjort det.

Det var inget roligt. Magen är i uppror. Ångesten är maxad. Hur ska jag klara det här? Jävla skit. Men nu är det gjort. Och gjort är bra. Ett steg i taget. Andas. Rätt vad det är så har man knatat en mil. Bättre än att vara stillastående. Det är just den här känslan jag hatar. Det är det här som jag försöker undvika hela tiden. Jag gillar det inte. Självförnekelse är bra tycker jag. Då behöver man inte få ont i magen, spända axlar och känna att världen håller på att trilla ner över sina axlar.

Eftersom jag har fixat det jag ska fixa så finns faktiskt ljuset i tunneln där framme. Snart om en liten kort stund kommer jag ana ljusglimten. Efter det så kommer hålet bli större och jag kommer att kunna andas lättare. Det blir bra. Jag vet det. Det ordnar sej. Jag har bara glömt bort det just här och nu.

Modulering önskas.

Idag ska det ske. Allt det där jag har skjutit på en månad eller ett par veckor. Allt, ska jag göra idag. Så kanske ångesten får somna om och sova i hundra år?

Jag är expert på att skjuta upp saker. Så länge att det blir obehagligt. Jag lider av det själv ändå kommer jag in i perioder då jag bara inte fixar det jag behöver fixa. Det kan vara allt från att ringa samtal till myndigheter till att beställa papper eller att betala räkningar. Skicka iväg brev är en sån där sak som jag är sämst på i hela världen. De ligger i väskan, på hyllan eller i bilen tills det är dags att kasta dem. Hemska jag. Men idag ska jag fixa det jag har undvikit ett tag. Ta kontrollen igen över min vardag. För när jag har mycket omkring mej så kan jag inte ha massor av lösa trådar. Då blir det stress och kaos. Jag fungerar dåligt under kaos. Det sjuka är att jag är medveten om det och låtsas som det regnar. Kanske jag behöver lämnas in på modulering?

onsdag 25 augusti 2010

En dag

Jag mår illa. Och så fryser jag lite. Är så där ruggig. Hostar till då och då.
Hundarna är rastlösa. Det regnar. Och blåser. Kallt.
Jag gäspar. Orkar inte.
Barnen tittar på Bolibompa. Maten står i ugnen. Har ingen lust med någonting. Nettan svarar inte.
Sista dagen i morgon. Sen vet jag. Hoppas.

En bra dag. Jag var glad, nu är jag bara trött. Så trött.
Åt resterna av tårta. Känner mej jäst. Ångrar mej. Tror mensen kommer vilken dag som helst. Bra! Hormonerna tickar på som de ska. Kanske.
Saknar mina vänner.

Skogens guld


Jag har världens snällaste grannar!

Trots att jag ofta går i skogen är det väldigt sällan jag ser en kantarell. Min svampradar fungerar inte. Pappa valde att behålla den egenskapen för sej själv och har inte haft någon större lust att dela med sej av sin talang. Min granne däremot, hon har svampnäsa hon! Så häromdagen kom hon in med en påse ( läs papperskasse som var havfylld) med väldoftande, smarriga men dock orensade kantareller! Himmelskt gott. Nu har den första av mina små påsar som blivit infrysta åkt i stekpannan och som jag njöt. MUMS! Hjortron, kantareller, vad är skogens guld? Om jag få bestämma så vinner kantarellerna. Alla gånger.

Grattis min älskling



Igår var det 36 år sedan Nora krystade ut en bäbis på 5.5kg i Tocopilla i Chile. Mitt under brinnande militärdiktatur och med polisen hängandes i hälarna. Bara nåt år senare skulle familjemedlemmar bli inkallade till fängelset och bli torterade släppta och jagade igen. Men just för 36 år sedan var lyckan fullkomlig när en välskapt, vattenkammad kille kom ut med stora, stora ögon och två tänder. På sitt karakteristiska sätt betraktade han världen tyst och iakttagande. Precis som idag. För första gången på sex år höll hon ett levande litet nyfött barn i sin famn och Marcela Alejandra fick byta namn till Marcelo Alejandro. Efter flera års väntan och ett förlorat barn så var han äntligen här. Syskonet till Marco, den hetsiga lillebrodern och den
kille som skulle axla manteln från sin far många, många år senare.

Igår möttes han i dörren av sin son. Som kom springande med paket och en stor välkomnande kram. Många mil från hemstaden Tocopilla. Med ett språk han lärde sej som sjuåring. Även Marcelo blev far till tre barn, men alla har överlevt sitt första år och finns i hans närvaro. På 36 år har han flytt från sitt land, bytt sitt språk. Han har blivit hånad, hatad och slagen i sitt nya land, precis som sin far blev i Chile. Han har slagits igenom skoltiden, vunnit sin respekt, byggt upp sitt liv, blivit familjefar, försörjare med vänner från olika delar av vår jord. På 36 år har han blivit den manligaste mannen, utan prestige eller mindervärdes komplex. Han står med båda fötterna på jorden. Lite butter men fortfarande lust på livet. Han vill ännu uppleva, andas och tappa andan. Lite tröttare men nyfiken, full av driv och med en enorm vänlighet. Jag älskar den mannen. Med sitt orakade plyte, sladdriga gång och rynkan mellan
ögonbrynen. För 19 år sedan träffades vi, på hans födelsedag. Då var han en tunn, vilsen kanin med stor integritet och ett vaksamt uttryck. I går var han i sitt rätta element, med familjen, med sina vänner, i huset han slitit och kämpat för och med födelsedagspresenter som får honom att tappa andan.
Vakna läsare ser att ljusen bildar siffran 36.
Barnen gjorde tårtan helt själva,
men jag hjälpte till med ljusen.

En äldre karl

När blir en man en man? När övergår han från omogen pojkspoling till det som kallas en riktig karl? Vad är det som utmärker en riktig karl? Igår satt jag vid det dukade bordet och tittade på Marcelo och hans vänner och släktingar. Männen i huset. Deras armar var grova som timmerstockar, ansiktena färgade av skägg eller skäggstubb. Rynkorna markerade vid ögonen, huden lite slapp av trötthet. De var jätte fina, allihop! Det kändes som det var på tiden att kalla dem för män. Inte killar, inte grabbarna, ja eller Andreas är väl fortfarande kille, 16 år, vältränad, väluppfostrad och enormt upp över öronen förälskad i sin flickvän. Härligt! Men de andra. Marcelo är yngst. Han blev 36 år igår. Nog sjutton har man passerat ungtupp stadiet då?

Varför är då konversationen samma som för tio år sedan? Motorer, snabba bilar, motorcyklar, de trackar varandra, dricker sitt kaffe och bara hänger..... Skillnaden är kanske att de avstår från den där extra bullen, tar bara en tårtbit och att inte hinner med allt som de skulle vilja. De är lite mindre måna om sitt utseende än förr. Livet hänger inte på att vara nyrakad och välklädd längre. Jag tittade på männen i mitt kök. Njöt av att se dem. Tyckte det var rätt kul med så mycket testostron i mitt hem som annars domineras av kvinnliga hormoner. Återigen fick jag se min älskade sambo i ett nytt ljus. Genom ett par andra glasögon. Jag gillade vad jag såg.

Kilona vart är de?


Jag har fått en fråga vart mina vikt veckor tagit vägen. Batteriet tog slut....

Sanningen är att jag kände under sommaren att jag bara skulle bli frustrerad om jag inte hann röra på mej som jag ville, eftersom barnen ständigt är en följeslagare. Inget ont om dem, de är underbara, men de går inte så fort och tillåter inte att man simmar så långt bort. Speciellt inte den minsta som ensam står kvar på stranden och tittar efter sin mamma. Så för att slippa negativa känslor lade jag alla prestationer på hyllan. Dock kan jag meddela att jag har minskat ett par kilo över sommaren. JIPEEE! Så tänkte jag börja igen nu i veckan. Men batteriet på vågen dödde. Så jag har inget att jämföra med. Så på måndag tänkte jag börja återigen. Jo, jag har ju börjat röra mer på mej igen och mer blir det eftersom jag tänkt skaffa träningskort på Friskis och Svettis nästa vecka. Om det ger några resultat på vågen vet jag inte. Vågar inte hoppas. Jag och min ämnesomsättning är ju inte riktigt vad vi ska vara. Maginfluensa och öka tre kilo. Fasta och öka två kilo. Äta rätt och nyttigt, träna och hålla tider, öka två kilo. Jag min kropp lever sitt egna liv. Fortfarande har jag svårt att acceptera att det är så. Jag tror fortfarande att med bara viljan kan jag få mina celler att arbeta för mej. Men så är inte fallet. Därför jämför jag mej inte med någon. Jag går inte med i nån viktklubb. Jag bantar inte ihop med andra som har samma mål som jag, att minska i vikt och bli starkare. Jag skulle bara må dåligt eftersom jag tävlar så mycket med mej själv och andra. Istället försöker jag njuta av varje gram som lämnar min kropp. jag känner en oerhörd tacksamhet mot min kropp varje gång den släpper ifrån sej ett kilo eller springer ett varv. Att kroppen fungerar är det bästa av allt. Efter tio år av totalt förlamade sjukdoms tillstånd och femton år av kroppsligt haveri med hormoner och icke fungerande organ har jag lärt mej att även en tjock Åza kan ha det rätt så bra. Men jag skulle föredra en smal. Så håll i hatten på måndag börjar jag rapportera igen. Då får ni följa min fortsatta vikt trappa.

Ann så kul att du förlorar vikt i ett alldeles lagom tempo. Jag är jätte stolt och glad för din skull. För livet blir enklare när man är lättare. Med det sagt så tycker jag du är en kalaspingla precis som du är nu! Jag diggar dej. Jag har även fallit för din alldeles underbara dotter och dina knaskuliga hundar! Hoppas getinggiftet lämnat dej nu och att du mår bättre!

tisdag 24 augusti 2010

Trögt

Det går så trögt!!!
Jag har plitat ner lite mer än en sida på uppsatsen om normalitet och avvikelse på två dagar! Ändå vet jag inte om jag är rätt ute. Det känns som jag inte får fram det jag vill säga. Att litteraturen inte är tillräckligt bärande och att jag egentligen inte vet vad jag vill få sagt! Bra start! Bläääää. Fast jag tycker att det är kul att vara igång. Bara att jag är så trögstartad. Vi fick rådet att skriva en halv sida varje dag, oavsett om det blev bra eller inte. Så det har jag ju hållt. Men det är så mycket som ska till att jag inte vet vilken ände jag ska börja i. Nåväl nu ska jag ringa till en skola där jag kanske ska få göra min undersökning på.

I eftermiddag är det kalas. SÅ jag måste fixa tårta till min stora, stora kärlek som fyller 36 år. Aldrig mer kommer jag få kyssa en 30-åring. Inte ens en 35-åring. Lika bra det. Det är bara Marcelo, Brad Pitt och Johnny Depp som är intressanta i allafall. Ingen under 35år.
Present är kirrat och nu är det bara flödet på skrivandet som saknas. Jag tror jag behöver en almenacka också. det börjar bli mycket nu. En ny mobil skulle också funka....

måndag 23 augusti 2010

Måndags rapport

Så vara helgen över. Ett kalas står inför dörren. Marcelo fyller år i morgon. Jag har planerat för en bra födelsedags present och jag hoppas han kommer att bli glad. Det blir liksom svårare och svårare att bräcka sina presenter. Det har varit högtryckstvätt, fallskärmshoppning p lånböcker, spa-weekend, gocart-cup. massage, kläder, mej, ja allt möjligt. Men när kontot är magert så blir presenterna mindre men jag tror dock att årets present blir en bra gåva.

Jag har spenderat dagen framför datorn och letat efter min uppsats som var spårlöst försvunnen. Turligt nog hade jag en back-up kopia. Jag vill inte tänka på vad som händer om datorn kraschar och ALLA filer försvinner. HUGA! Det är dags för hundarnas promenad och min chans att röra på mej. Rumpan blir helt mör av att sitta på en hård köksstol framför datorn. Om ett par veckor kommer jag nog införskaffa en bra och skön datastol istället. När kontot inte är lika magert.

Konstigt att jag saknar barnen så mycket, nu när jag äntligen får tid att stressa ut all min frustration på pappret. Kanske beror det på tårarna i ögonen på två av mina barn i morse. Det gör ont att se dem så ledsna. Ledsna på riktigt. Jag hoppas de vägrar följa med mej hem idag. Då betyder det att de haft roligt trots tårarna. Jag älskar mina juveler så gränslöst mycket. Även Lilla gaphalsen som jag gnäller över emellanåt. Det gör ont i hjärtat när jag ser på dem. Hur kunde jag bli så välsignad att få äran att vara deras mamma? Det är helt otroligt!

Miraklebäbis, Universums ljus och Goda ting är tre. Så hette de mina små, små bäbisar på +4kg som kom ut ur min mage den 8; onde, 28: onde och 15;onde under det första halvåret under tre snabba år. Snart kommer jag och hämtar er mina gullungar. Mamma älskar er mer än ord finns till. I bland är tystnaden mer talande.

söndag 22 augusti 2010

Filmsnutt på Bobbos premiär

Bobbos o min freestyle debut i ett stekhett Linköping. Jag kommer inte med några ursäkter utan ni får se själva och tycka vad ni vill. Personligen höll jag på att dö när jag såg min egen insats. Men jag var fullt fokuserad på att få med mej Bobbo som inte hade så hög energi vid just detta först tillfälle..... Se själva. Nästa gång är jag snyggare och Bobbo bättre.



Bobbos o min debut. Första gången. Premiär. Skit nervös. Verkligen skit i både min och Bobbos ände...

Bilder från freestyle i Linköping





Fler bilder från tävlingen och på oss finns och kommer att komma upp på sachikoblog,com. Bilderna är bättre eftersom de är tagna med MIN SYSTEMKAMERA och av min kusin. he he lite cred måste jag ju ha....eller..

Debuten




Det är många år sedan som jag startade i en gren jag aldrig hållt på med. Det är en speciell känsla. Och igår var det dags för mej och Bobbo att debutera i freestyle.

Regler i korthet för freestyle klass 1:
  • Programmet ska vara 1-3 min långt.
  • Det ska innehålla snurr, positionsarbete och slalom.
  • Programmet utföres till musik och du skapar ditt eget nummer.
  • Två domare bedömmer och sätter poäng på teknik, utnyttjande av banan, samarbete mm.
  • 70 poäng varav 39 på teknik gör att man blir uppflyttad till en svårare klass. 80 poäng så får man diplom.
Detta visste inte jag när jag kom till tävlingen. Nej jag har inte läst på reglerna. Jag hade ingen aning om vad som är bra eller dåliga poäng. Jag blev chockad när det stod i pm;et att det var banvandring. Varför? I freestyle??? Jag har aldrig tittat på en freestyle tävling. Jag har aldrig ens tittat på ett helt, fungerande freestyle program i verkligheten. Bara sett lite klipp på youtube. Och gått en kort kurs på tre gånger ( jag missade två av de egentliga fem tillfällena) där de pushade oss att skapa program och där vi lärde oss av varandra. Så jag kan väl säga att jag inte hade en aning om vad som skulle hända under dagen. Precis som vanligt. (har jag berättat om den gången jag debuterade i sök och skällde ut domaren för att han stoppade mej när jag gjorde fel på hopp över hinder och jag argumenterade emot. Då visade sej att momenten såg annorlunda ut än vad jag trodde....så fel det kan bli...)

Bobbo började dagen med att vara lös i magen. Det fortsatte under hela dagen.Undra vem som var mest nervös, han eller jag???? Nej det var nog det grillade köttet han fått i sin matskål dagen före. Dagen fortsatte med att jag glömde viktiga papper. Kläderna jag skulle ha var spårlöst försvunna. mitt program är ju en aerobicsträning, så då behövs den typen av kläder. Alternativet satt som korvskinn och blottade mina härliga valkar. Jag skämdes, men vad är nytt under solen för alla andra som alltid ser mej så här tjock? Det är bara jag som förnekar eländet...Det tredje som hände var att jag glömde svänga av mototrvägen eftersom vi, kusin och jag, hade så kul i bilen. Så en resa till Linköping blev istället en kort visit i Mjölby......jag MÅSTE alltid åka vilse när jag tävlar, annars är det inte jag. Kusin höll på att få magsår på mej.Vi kom dock i tid. Trots omvägen.

Det regnade och var tropisk hetta omvartannat. Klass 3 startade med landslags förare som Lilja och min instruktör Maggan och min inspiratör Yvonne. Då fick man prestationsångest!!! Jag hade start nummer två i den officiella starten. Bobbo var seg, slö och bajsade om och om igen under uppvärmningen. Det var verkligen super varmt. Även hundarna i klass 2 gick sämre. De stannade, flämtade och fortsatte. En del sprang av banan. Ja just det, jag hade glömt belöningen hemma! Ännu en bra uppladdning. Första startande missade jag eftersom jag var fullt upptagen på att tagga igång den energi som Bobbo hade kvar i kroppen. Vilket inte var mycket. Men lite ångest får man när föraren innan kommer ut från banan med full Pippi Långstrump mundering och med matchande hund. Jag hade träningskläder på mej. Punkt slut. Så blev det vår tur. Vi presenteras i högtalaren medan domarna skriver protkollet till hunden före. Jag blev inte så nöjd när det basunerades ut:
-Bobbo är 7½år. Det gör att han är en av de äldsta hundarna här idag. De har hållt på med freestyle i ungefär 6månader. Det bevisar ju att man kan börja med freestyle även sent i hundens liv.

VA????????!!!!!! Bobbo - gammal? Det var det värsta!

Vi klarade igenom programmet utan några större blessyrer. Bobbo var dock slö, inte lika tajt som vanligt och jag fick göra ganska stora hjälper för att få med mej honom. Jag glömde ett
moment i början och fick kompensera det senare i programmet, men det var det ju ingen som visste. Jag var nöjd med att Bobbo presterat som han gjort, men jag hade velat haft mer fart i rörelserna och mindre hjälper. Men det var debut och vi hade faktiskt bara tränat sen i onsdags. Så det kändes bra ändå. Han sätter inte allt på träning och jag kan ju inte kräva topp resultat i skarpt läge, speciellt inte när jag själv är så nervös att jag håller på att bajsa ner mej.

Döm av min förvåning när jag hörde mitt namn ropas upp till prispallen! Vi vann ett tredje pris och rosettsamlingen utökades med en underbar, stor blå variant! I prispåsen låg det matskål,
godis och reflexer. Himla trevligt med priser måste jag säga! Ännu mer förvånad blev jag när jag fick reda på att poängen vi skramlat ihop räckte till uppflyttning till klass 2! Sen blev jag lite ledsen. Vi fick 79.75 poäng. Hade vi fått 80 hade vi fått diplompoäng. Tre diplompoäng och man får det som kallas för lydnadsdiplom inom lydnaden. 0,25 ifrån. Det är som att få 159.5 i lydnads ettan....retligt. Men det gjorde egentligen ingenting. Jag är jätte stolt för vår prestation!

Inför godisklassen fick de vänta på oss eftersom Bobbo stod och kräktes. Däremot var han skarpare i rörelserna, mer på hugget. Det var molning och alla hundarna presterade bättre. Bobbo hade mer fart, krävde inte lika mycket hjälper. Däremot var jag lite mer förvirrad, men vi löste det och fick bra omdömmen av domarna. Det var ingen prisutdelning i klassen.

Nu vet jag hur det går till och vet vad jag ska träna på till nästa gång. För det här var riktigt, riktigt roligt!


Dessutom förgyllde kusin och hennes Accra - den lilla hunden hon hundvaktar- allas vår dag.





lördag 21 augusti 2010

Freestyle





Lilja och Goa tävlar i landslaget


Freestyle är en tävlingsgren för alla raser. För alla förare. Och den innehåller musik, skratt och kärlek. Idag har jag haft äran att tävlat samtidigt som med landslagsföraren som Lilja med tollaren Goa. De var ruskigt bra. Några av mina kurskamrater var också med under tävlingen och den efterlängtade

Kullerbyttan, hur sjutton lär man en hund ett sånt trix? Observera att hon är nybörjare och kom femma i samma klass somBobbo! KULLERBYTAN klarades galant. Jag är så stolt över dem. Willow rymde från plan och bröt två klasser men tredje gången - i godisklassen- klarade den stora kalven sitt
nummer alldeles galant. Det var nästan så att jag grät av glädje! För de var jättefina. Maggan och Trubbel - tollare, samt Ida och Monster, mina två instruktörer startade också. Maggan var MISSNÖJD över sitt resultat. Med stora bokstäver men jag tyckte det var kul att se dem live. Monster startade för första gången efter ett långt år av skador, operationer och promenad förbud.

En annan tävlingskompanjon, som jag lärde känna på bruks och lydnadstävlingar i början av min tävlingskarriär, Åza (jag vet samma namn, samma stavning som jag) var också där med sin aussis. Det var jätte kul att se henne igen efter ett par år ifrån varandra. Hon är en
härlig personlighet med så mycket värme att man blir fysiskt varm på riktigt. Jag lovar! Inga tjocka tröjor i hennes närhet inte. Hon är så härligt varm och go att det räcker med hennes närvaro.
Tävlingsdagen var lite ojämn för henne och hennes två hundar. Men en fjärde plats blev det i allafall! Grattis Åza! För er som missat denna underbara sport säger jag bara; GILLA!!!!

Maggan och Trubbel fyra på SM



Accra


Accra har för stora ögonlober, så de står ut från hennes skalle.
Accra har så små klor att tändstickor är större.
Accra är en riktigt, riktigt udda hund.
Hon klättrar ner i halslinnigen på tröjan och lägger sej hud mot hud på magen och gömmer sej där.
Accra är rädd för regn.
Accra är en dam med ett högst originellt utseende. Hon ser ut som en seriefigur!
Accra är ingen hund, hon är ett urgulligt skämt.
Accra tar inte ett nej, hon lurar sej upp i famnen ändå.

Hon måste ha solskyddskräm för att inte bränna sej i solen, och regnkläder för att kunna kissa om det är blött ute.

Accras kotor i svansen syns jätte tydligt och saknar hår på tippen. Dessutom är hennes ben tunnare än salta pinnar.

Det finns inga ord som beskriver detta djur. Inga bilder gör henne rättvisa för när man ser henne kan man inte sluta lé och förundras över hur hon ser ut. Jag kan inte titta mej mätt på henne!
Orden - Det är nåt fel på henne upprepas åter och återigen i min mun. För hon är obetalbar!
Accra kan få bo hos mej. Jag är kär!





Fredagkväll i goda vännerslag

Fredags kvällen blev en riktigt, riktigt trevlig tillställning när familjen Altun kom hit och åt med oss. Pappa Altun får mej alltid att skratta. Han har den effekten på mej att han gör mej på bra humör. Vem hade kunnat tro att den forne ökända stadsbusen skulle bli en väl respekterad tre- barnsfar med villa, vovve och volvo? Inte jag. Men han är så himla redig och en underbar människa som gör både mej och Marcelo lite gladare. Mamma Altun är en klippa, och den som kanske fick pappa Altun att bli så redig, och en av de mest färgsprakande personligheterna jag har i min omgivning. Hon är så rar, spontan och glad att man blir helt sprallig. Jag älskar Linda!

Det är så mysigt med våra middagar som vi varvar mellan vårt hem och deras hem. Även om Linda är strået vassare än mej på att laga mat, så har vi lika trevligt vart vi än är. Eller om Altun barnen får bestämma vill de vara hemma. Deras flickor tycker mina små barn är SÅÅÅÅÅ tråkiga. Och det är väl förstårligt då åldersskillnaden överstiger 8år! Vi vuxna skrattar och pratar och pratar och pratar och pratar. Precis som man vill göra när man passerat 30. Nu börjar sommaren ta slut och grillsäsongen går in i dvala. Det ska bli spännande och se vad middagarna kommer bestå av härnäst...

torsdag 19 augusti 2010

Mitt misstag

Det finns vissa relationer som känns skörare än andra. Jag vet inte varför. Idag gjorde jag en person besviken. Det var inte med mening. Inte min avsikt, men helt enkelt så klantade jag till det. Det blev inte som jag hade tänkt mej och förväntningarna jag hade på mej levde jag inte upp till. Jag förstår hennes besvikelse. Jag förstår hennes ilska. Och jag tycker att det är ok att hon känner så. Hon har all rätt. Det som nu är mitt problem är jag blir livrädd. Jag blir livrädd att förstöra vår relation. Jag får en ångestknut i magen, andas långt upp i halsen och känner vågor av panik skölja över mej. Det blev fel. Det är inte slutet av världen. Jag har inte dödat nån. Men det är precis så jag känner. Just nu är jag jätte rädd att förlora henne. Jag resonerar med mej själv, övertalar, argumenterar, men det hjälper inte.

Det som hemsöker mej är denna ständiga rädsla att människor jag bryr mej om inte egentligen bryr sej om mej. Om inte min mamma älskar mej tillräckligt för att vilja ha mej varför skulle någon annan göra det? Jag VET att det inte är så. Jag VET! Hur många gånger har inte mina vänner eller framför allt Marcelo bevisat det? Men ändå så sätter kroppsminnen igång. Jag måste BEVISA hela tiden. Bevisa att det som blev fel inte var avsiktligen. Jag måste bevisa att jag fortfarande är värd att vara med. Jag måste bevisa, göra mej liten, krypa på marken, slicka för att ha en chans att vinna tillbaka.

Allt det finns i mitt huvud. Verkligheten är inte så.

Det finns vissa människor jag har tagit till mitt hjärta. Ganska många, men få ändå. Det är just dessa människor jag har så svårt att såra, göra fel och blotta mina mindre lyckade sidor för. Just för att jag är så rädd att de ska sluta älska mej. Vad fånig jag är. Eller är jag det? Min ena kusin vände ryggen till när jag inte levde upp till hennes standard. Utan att tala om varför. Jag svek henne genom att bli mamma och få mindre tid över, min tolkning. Det har satt spår i mej. För kärleken jag känner för de som är nära mitt hjärta suddas inte ut. Den finns kvar. Ibland blir jag sårad kanske men den finns där.

Marcelo brukade fråga mej om jag alltid skulle stanna kvar hos honom oavsett vad som sker. Jag har aldrig kunnat svara ja på den frågan, så han har slutat ställa den. Mitt svar har alltid varit att det beror på. Om han börjar slå eller kränka mej, eller nu finns barnen så då gäller de med, så går jag. Oavsett hur jag känner. Han blev alltid arg då och frågade om jag verkligen trodde att han skulle slå mej. Nej jag tror inte han kommer att slå mej. Det ligger inte för honom. Men OM, så går jag. Därför kan jag inte svara ja på frågan. I mitt huvud ligger möjligheten. Allt kan hända. Allt händer. Varför skulle det inte hända mej? I hans huvud är det inte ens en möjlighet.

Kanske är det samma sak med min rädsla för att mina kära ska ge upp om mej när jag inte är korrekt hela tiden? Kanske den tanken aldrig faller dem in överhuvud taget. Medans det är just det jag ligger sömnlös över när det sker.

Jag är hemskt ledsen över att det blev så tokigt. Visst hade jag kunnat förhindra det. Om jag bara tänkt till lite. Men jag trodde faktiskt inte i min vildaste fantasi att det skulle bli så. Det var inte meningen och jag önskar jag kunde gottgöra det. Men jag vet inte hur. Jag älskar dej och vill dej inget ont här i världen.

Förlåt.


Ingen tävling

Mina två senaste dagar har varit fyllda med freestyle träning. Bobbo har träningsvärk i hela frampartiet och ser väldigt nöjd ut när jag strechar och masserar honom. Jag har kollat cd;n i flera cd spelare nu, och alla kan spela skivan så då borde det gå bra på lördag. Egentligen skulle vi ha tävlat idag, men Mittimellan N är snorig och tjock i halsen och mina svärföräldrar kundei nte barnvakta. Marcelo jobbar kväll och kvar här hemma är jag. Vill inte riskera att hon blir sjuk ordentligt i regnet. Dessutom oroar jag mej lite för att Bobbo ska skada sej när han har sån träningsvärk, om vi börjar fara runt bland hindren i full fart. Så kanske lika bra att det blev som det blev. Då fick jag några extra timmar att träna på. Vi kan väl uttrycka det så här; DET BEHÖVS!

onsdag 18 augusti 2010

Min dag går vidare, hennes står still

Jag har gått upp, promenerat med hundarna, väckt barnen, Jag har skrattat. Vi åt frukost, satte oss i bilen, körde till förskolan. Vi kramades, pussades och jag har jobbat. Jag har jobbat både med skoljobb och med den tävling jag ska debutera i på lördag. Nettan och jag har pratat i telefonen, jag har gått mera promenader. Jag har tränat hund, klippt håret på mina tjejer spelat fotboll med alla barn. Jag har skällt på ungarna, skrattat med ungarna och pratat med min granne. Jag har luktat på mina barn, pussat på min sambo och strax ska jag se på TV.

Kicki däremot lever i ett vakuum Hennes dagar står nog stilla. I samma förlamade, skräckslagna scenario där hennes son är död och aldrig mer kommer tillbaka. Hon undrar nog hur tiden ska kunna gå framåt igen. Hur livet kan fortsätta när det är så förlamande just nu. Jag tror inte hon skrattar. Och John kommer hon inte kunna krama igen. Hennes verklighet är inte min dag. Jag lever vidare. Kan lé. Hon är nog mest desperat, förstörd och uppriven. Samma dag. En onsdag i augusti.

En andra blogg


Jag gillar att blogga. Jag tycker ju att det är himla kul. Nu leker jag ju politiker dessutom och då får man öppna en politikerblogg. Och det har jag gjort idag! Så nu ska jag hålla två bloggar vid liv över valet iallafall. Lite spännande är det. Speciellt eftersom jag är så grön. Men som politiker kan
man få vara med och påverka lite mer, och det är ju just det jag vill. Kanske jag inte kan allt. Kanske inte alla mina åsikter stämmer med mitt parti, men det känns nästan så. Inte allt....några få men ändå stora saker. Men det är väl inte det som är viktigt? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är viktigt att göra sin röst hörd och att ärligt gå in i politiken för att göra livet bättre för alla medborgarna i sin kommun eller för alla i landet. Bättre vardag för alla! Livet ska vara ganska enkelt. Ödet bjuder på så mycket motgångar ändå, att det inte ska vara pestigt att ta sej tiol och från ett arbete, det ska inte vara omöjligt att driva ett företag eller att hitta meningsfulla fritidssysselsättningar. Barnen ska gå i bra skola, ha bra dagis och nåt att göra. Vuxna ska lätt kunna roa sej och det ska inte vara en hel byråkrati att få hjälp om man behöver det. Vattnet sk kunna drickas och våra sjöar och hav ska vara badbara.Polisen ska hjälpa till när man ringer och ambulanserna ska rycka ut i nöd.De gamla ska kunna leva drägligt, bo bra äta gott och dö i lugn och ro. Det är väl inte för mycket begärt?

Jag hoppas att de läsare som bor i min stad röstar på mitt parti i kommunalvalet oavsett om ni röstar annorlunda på riksdagsnivå eller inte. Jag lovar att hålla alla uppdaterade om det jobb vi gör i vår stad!

Jag är inte naiv nog att tro att vi kommer att ha budget att fixa allt, eller att byråkratins kvarnar helt plötsligt ska gå i högvarv, men i allafall!