Translate

söndag 31 januari 2010

Bakfulle morgon

Klockan åtta var det dags att gå upp och torka Stora N i rumpan när han hade bajsat. Marcelo ligger fortfarande och sover och nu är klockan snart ett på dagen. Själv har jag, efter en kvälls festande dammsugit, skurat golv, städat undan alla saker, tömt diskmaskinen, gjort frukost, fixat alla morgonbestyr med barnen som tandborstning med mer jag har fixat till mej själv, satt barnen i lek med lera och rita.

Här är synen från fönstret i vår ytterdörr. Vi har en stor vall efter snön som rasat från taket.



Med den underbara syn som mötte mej i fönstret
i morse kan man inte bli annat än
lycklig och pigg. Så jag plockade fram kameran, som är en skitsak, och fotade genom fönstret. Nu gör inte bilderna den rätta känslan någon rättvisa. Men så fort vi ätit lunch
ska jag väcka Marcelo så han får ta barnen och jag kan fotografera i vårt underbara landskap!

Vår parkering samt sjön där nere bland träden, sett från barnens rum.


För att göra Bobbo lite tillfreds nu när vi inte tränar så mycket, så kastar jag ut hans frukost i den djupa snön, så att han får söka rätt på den. Hjärna och nos får jobba, han blir lite tröttare och dessutom älskar ha att hitta godbitarna i den mjuka snön. Kunde inte låta bli att fota honom när näsan var full av snö
efter att få leta i rätt lång tid över ett stort område för små kulor av foder.

Bobbo letar mat utanför köksaltanens fönster.

Tjejekväll.

Med viss lögn ska jag nu påstå att jag drack igår för första gången sedan 2003( jag har smuttat på ett glas vin och tre glas bål sedan dess). Igår var det tjejekväll och vi bästa vänner träffades för att bubbla, dricka vin, cider, äta supergod mat och skratta tills vi fick ont i magen. Samtalsämnen handlade om allt från sex, barn, gamla minnen, onda ryggar, ärr, musik, jobb till framtida planer. Alla var uppsminkade, finklädda men vi stannade kvar hemma hos Jenny, utom Kristin som nyligen blivit singel. Hon drog iväg för att dansa vid ett tiden. Vi hade så himla kul och det känns som om vi börjar kravla oss ur småbarns träsket och bli oss själva igen. Så på stående fot bestämde vi oss för att försöka på att samla oss igen i en snar framtid för att denna gång slå våra lurviga på dansgolvet.

Vi är i mitten av de 30, men shit vad skönt det är att känna sej så mycket yngre!
Det var riktigt riktigt roligt. Och jag blev lagom lullig och kom hem till en orolig pojkvän och en ledsen Lilla N vid två tiden.

fredag 29 januari 2010

Vill inte.

Usch jag har ingen lust idag. Vill inte läsa.
Vill inte städa.
Vill inte titta på TV.
Vill inte leka.
Vill inte spela spel.
Vill inte pyssla.
Vill inte baka.
Vill inte gå ut.

Vad blir då kvar?

Mobbing

Det har blivit lite diskussioner om näthat i min närhet. Människor som via nätet kastar skit på andra människor, försöker stampa på dem och sedan kalla det humor, eller åsikt eller nåt annat skit. Min uppmaning till alla är att INTE gå in på deras bloggar, inte ge dem läsare, eller att ödsla energi på deras kommentarer. Det är lätt för mej att säga när jag inte är drabbad. Men bara att höra hur vissa människor ringer till restauranger och utger sej för att vara en kändis och sedan totalt skäller ut personalen, lägger på och kallar det humor. Personalen blir ledsna och arga på den offentliga personen som inte har en aning om någonting, och skojaren berättar inte att det var "ett skämt" - det är förkastligt. Eller människor som dissar andra i feminismens namn, eller demokratins namn eller nåt annat bullshit för att få komma undan med mobbing. Nu känner inte jag människor som beter sej på detta sätt och jag tror inte någon av mina läsare heller gör det
(förutom pedofilens anhängare som trakasserar mamman till tjejen som han våldtog flera gånger). Så det är ju inte er jag ska predika för. Men jag kan komma med en vädjan att strunta i att ge dessa människor en publik. Visst kan de säkert komma in med en del poänger, men allvarligt talat, är det värt att blåsa upp deras egon så att de känner att de kan legitimera den skit de håller på med? Behöver vi inte visa lite mer tolerans för varandras olikheter?

Visst jag kan också bli arg på mammor som gnäller när de aldrig behöver städa, laga mat eller nåt annat som jag kan tycka är tråkigt. Jag kan bli galen på mammor som får massor av tid till egna aktiviteter men ändå har mage att gnälla över sin kille, eller mamma eller vem det nu är som hjälper dem. Jag ser rött när människor som inte är värda får en månadslön på 70 000kr. Jag blir fullständigt röd över hela kroppen av ilska när föräldrar kränker sina barn.

Men varför? Jo, för att jag är avundsjuk, eller för att jag också kränker mina barn ibland. Jag blir galen när andra får sådant som jag ibland drömmer om eller när de har samma brister som jag hatar hos mej själv. Och den svagheten är inte deras fel. Det ligger hos mej! då kan jag ju inte dissa deras liv, eller hur? Alla gör vi val här i livet och hur obetydliga de än är så har de en inverkan på hela samhället. Så snälla alla ni och jag ge inte hatet och det dåliga här i världen alltför mycket energi. Gör val.

Själv köper jag inte skvallertidningar, Aftonbladet( jo det händer någon gång per år) eller Expressen (det händer dock att jag läser dem hemma hos andra eller på sjukan). Jag tittar inte på Idol eftersnack, läser inte 100 apor eller bloggar från hatande människor. Jag går inte på vissa filmer som sponsrar dåliga människor, köper inte viss typ av musik som står för våld mot kvinnor, barn eller polisen heller faktiskt (typ rapp musik). Jag väljer att lämna ett sällskap som snackar skit om människor, om jag inte har position eller mod att säga ifrån (skilj dock på skitsnack och att vara arg/ledsen och behöva ventilera). Jag sitter inte och skrattar och ler och tycker mc-knuttar från kriminella mc-gäng är roliga, jag säger rakt ut att jag tycker de är fega och töntiga.

Det är mitt bidrag till att tysta ner dem och inte ge dem makt. Där emot måste man uppmärksamma att de finns och ta till starkare medel om de går långt över gränserna. Fundera på hur du gör, och lämna gärna en kommentar. Tillsammans kanske vi kan komma på bättre sätt!

torsdag 28 januari 2010

Vad vill du bli när du blir stor.

Mitt första drömyrke när jag var sex år var att få bli lärare. Jag älskade skolan. Jag älskade min fröken. Berit Engström, hård, sträng, religös och gammal opera sångerska men hon var en fantastisk lärare. Trots att jag under åren skolkade, hatade lärare och allmänt misskötte skolan så lade hon grunden för min lust att lära. Hon visade att det var kul att gå i skolan.

Sedan ville jag bli delfinskötare och journalist var drömmen i många år. Efter det ville jag bli fotograf och jag ville jobba med träning. Nu har jag ett år kvar innan jag ska bli mitt första drömjobb - lärare, pedagog, magister. Jag har varit inne och provat på alla de andra yrkena, utom delfintränare (men jag har praktiserat på delfinariumet) och nu ska jag gå tillbaka till ursprungs tanken. Resan har varit lång, alla har tvivlat på mej, spottat på mej, sparkat på mej. Någonstans skrevs historien om mej om, det var meningen att jag skulle misslyckas, bli utanför, bortglömd och tjejen som inte fick en chans. Men jag har vägrat. Sparkandes och skrikandes har jag kämpat mej fram, tagit mitt liv i mina egna händer och försökt reda ut det så gott jag kunnat. Jag har ibland irrat i väg på vägar som varit skadliga, men målet har hela tiden varit detsamma, att jag ska överleva och bli lycklig. Jag är en överlevare, ett maskros barn. Och faktiskt så är jag stolt över det.

Om ett par minuter kommer jag gå in hos studievägledaren och fråga vad jag kommer att få för behörighet när jag är klar. Om ett år kommer jag att vara klar. Då har jag överlevt nästa steg. tagit mej ur ekorrehjulet av skadlig karaktär och faktiskt lämna skalet av den lilla flickan bakom mej. Jag tar mina första steg som kvinna, som mamma, som akademiker. Jag kan bära mitt huvud högt, knäppa alla mina belackare på näsan, le åt ödet som ville mej illa och ge mej ut mot nya okända mål. Om ett år kommer det senaste kapitlet i mitt liv vara färdigskrivet och jag kan med berått mod kasta mej in i nästa del. Jag känner mej så redo. Så redo att anta utmaningen och hela min kropp darrar av förväntan på min egen förmåga. Nu som först kan jag börja göra det som jag har kapacitet att göra. Jag behöver inte bara överleva längre. Jag behöver inte bevisa någonting för olyckskorparna som skränat om min undergång. Jag kan blomma ut i min fulla potential.

Jag är på väg att överleva 30-års krisen.

Jag är så gudabenådat nöjd med mitt liv!

onsdag 27 januari 2010

Dålig mamma

Om det inte var någon som visste det så har jag världens bästa barn, om än trotsiga. Och jag har varit en mindre bra mamma och tappat tålamodet fyra gånger på dem idag. En gång höjde jag rösten rejält. Faan, jag som trodde jag kommit ur den karusellen. Men jag får fortsätta andas. Andas, andas..... i morgon ska jag göra ett bättre jobb.

Min morfar- en hjälte

Det som är häftigt med att inte ha helt svenska gener är att släktingar från andra länder får större chans att bli hjältar. I går såg jag delar av ett program som handlade om en judisk man i USA som överlevt förintelsen och om hans son som överlevt uppväxten med sin far. Det var rörande, otäckt och samtidigt fascinerande. Men den äldre mannen påminde så mycket om min morfar. Samma stora näsa, samma stål i blicken, samma fysik, även om morfar var längre och rakare.

Min morfar hette Richard Mägi och föddes i Estland. Han dog 1991 i Sverige 6månader innan jag träffade Marcelo. Richard fick två döttrar, varav min mamma är en av dem. Från henne har jag fått en bild hur min morfar var som människa. Den stämde aldrig riktigt med den bild jag såg när jag tittade honom i ögonen. Hon har satt en etikett på honom som förklarar honom som en hård, snål och grym man. Min morfar var tyst, rädd, stolt, okuvlig och argsint. Snål var han, även om han kanske skulle föredragit orden smart och ekonomisk. Han kom till Sverige utan ett öre på fickan och dog som miljonär. Även om jag lärde mej estniska och pratade med min morfar mer än någon annan, förutom mormor, så berättade han aldrig för mej vilken hjälte han var. Det var mormor som efter mycket påtryckningar från min sida berättade delar av hans liv. Annars hade han försvunnit ur historien bara som en bitter, snål, arg man som aldrig fick sonen han drömde om, eller ett barnbarn av manligt kön. Han var ensam kille bland systrar, frun, barn och barnbarn. När han var 70 klättrade han och jag i körsbärsträden och plockade så mycket vi kunde så att mormor kunde göra saftsoppa. För frukt var dyrt och varför betala för det man får gratis var hans filosofi.

Jag var den första i familjen som började spontant krama min morfar. Jag såg något mer än den buttra mannen som satt och glodde ut ur fönstret. I början var hans kramar stela och han fick liksom tygla sej från att kasta sej i väg från mej. Men efter ett par månader lyste hans ögon upp när jag kom och hans kramar blev varma och välkomnande. Min mamma var förbluffad över hans förvandling och sa att hon aldrig sett honom se på någon så som han såg på mej. Jag vet inte om jag var hans favorit, men om jag var det så är det nog ingen som är avundsjuk för ingen av oss förstod honom riktigt och vi barnbarn var lite för små för att förstå hur vi skulle nå fram. Min morfar blev vittne till hur ett av hans barn blev allt det man aldrig önskar. Min mamma stod för skammen, det förkastliga beteendet och sedan den misshandlade, nerdrogade vraket. Tyvärr skulle även hans andra dotter, hans stolthet och hopp, förlora sin krona, sin glans och tappa fotfästet även hon. Men det var efter hans död. Han var aldrig en bra pappa, och kanske ingen bra morfar heller. Men han var min släkting, min historia och jag bär på hans efternamn och gener.

Min morfar var med i kriget. Estland låg lite risigt till och hade både ryssar och tyskar som ville ta över landet. Min morfar fällde en tår när Estland blev en egen nation igen, några månader innan han dog. Han var involverad i striderna och han har dödat människor. Han såg livet släckas i deras ögon och visste att deras barn och mödrar aldrig mer skulle få ett svar från mannen som låg vid hans fötter. Religionen hade stor påverkan i morfars liv och budordet "du skall icke dräpa" blev hans stora ok i livet. Ända tills att han dog var han rädd för att hamna i helvetet eftersom han brutit mot det budordet. Under kriget beslutade han, mannen Richard Mägi att döda var ingenting för honom. Han lade ner geväret och vägrade skjuta. Han flydde i hop med andra desertörer till skogs och levde likt Robin Hood gömda för militären på bark, rötter och vatten.

En dag fick de ryska soldaterna tag i honom. De ville att han skulle avslöja var de andra var, men han vägrade. Han blev svår misshandlad, men vägrade ändå. Så fick han en spade och blev tvingad att gräva sin egen grav. Under många, långa timmar stod han i hålet, naken och blev skjuten på av den ryska militären. Vid ett tillfälle svimmade han. När han vaknade var de borta. Han var själv. I gryningens första ljus smet han från platsen, utan att veta om soldaterna trott att han var död eller om de tänkte följa efter honom för att ta reda på var resten av gänget gömde sej.

Vid ett annat tillfälle blev han och massor av andra människor tillfånga tagna av tyskarna och skulle transporteras till ett läger i Tyskland. Som packade sardiner i flera timmar stod de i lastrummet utan mat eller vatten. Flygplan hördes över fartyget och efter ett tag blev allt helt tyst. Några av männen vågade sej upp på däck och såg att båten var övergiven. Morfar var en av dem. De försökte övertyga de andra att simma tillbaka till Estland, men det var det inte så många som vågade. Så morfar och ett litet gäng till kastade sej i vattnet för att påbörja den långa färden hem. När de simmat en lång stund hörde de flygplanen igen. De hörde bomben och båten med alla människor fanns inte mer. På vrakdelar och bland liken simmade de tillbaka till Estland och osäkerheten.

När han flydde till Sverige har jag hört att han och fem personer till seglade med en segelbåt till öst sidan, sedan tog han tåget till Göteborg för att emigrera till Kanada. Väl i storstaden söp han sej full och missade båten. Han återvände till mormor, en annan finsk flykting han träffat på vår sida Sverige och de gifte sej och bildade familj.

Min morfar är en hjälte för att han vågade vägra döda andra människor. Min morfar är en hjälte för att att han stod upp för sina principer och för att han med jävlar anamma vågade leva vidare. Han struntade i sin säkerhet och skyddade sina kamrater, samtidigt som han smet ifrån slakten av andra människor. Han var inte bara snål och bitter. Han kanske hade svårt att släppa på sina känslor, för att han var rädd för vad som skulle komma fram? Kanske levde han inte ett liv som vi skulle kalla lyckligt, men det var kanske, kanske lugn och ro för honom. Hans fördämningar brast inte. Han var en man hela livet och jag sörjde honom när han gick bort. Min mamma kände lättnad. Kommer jag känna lättnad när hon dör?

Min morfars minne ska inte bara genomyras av en hård man. Han förtjänar att bli ihågkommen som en hjälte också.

måndag 25 januari 2010

Blogg reklam för en annan blogg!

Jag bara älskar den här!!!
Har ni inte varit inne på ARGA LAPPEN innan så kolla in den nu!!! Bloggen innehåller enbart lappar som fotograferats i trappuppgångar, hisssar mm från arga och mindre glada människor. Den här fick mej att börja skratta riktigt mycket!!!




Kaninte sluta?

Cred: Copi

Inlagd av Arga Lappen kl 11:46
Publicerat under Trapphuslappar
Lappen har 4 kommentarer

Dela på Facebook

Kaninte sluta?

En bra dag

Jag har munnen full med supergod knäckemacka. Ohhh det är så gott! Jag är så hungrig. Jag kan knappt skriva........mmmm nåväl. Dagen har gått strålande. Jag glömde blöja till simmet, så vi fick gå ut till bilen utan blöja. Sån tur var hade jag en där så att vi inte åkte till möte utan skydd för avföring och urinering. Innan dess hade jag efter fyra försök fortfarande inte fått på Lilla N hennes krångliga baddräkt med blöjfunktion. Jag tog ett skåp som inte gick att låsa och stackars syssling fick vänta i evigheter på mej och mina tre juveler. Eller jag tar tillbaka det där. Syssling och mina tre juveler fick vänta i evigheter på mej! Idag struntade jag i att titta mej i spegeln och jag lekte hajen i krokodillandet där de allra minsta badar. Dessutom sprang vi runt och åkte rutchkana på tid. Jag vann över syssling!!!! (Mycket stolt) Det var riktigt, riktigt roligt i dag. I vår nattningsritual på kvällen ingår att prata om det som varit roligast idag. Att syssling varit med nämndes flera gånger, trots att de var jätte blyga för henne när vi var i vattnet. Ett par gånger till och den blygseln kommer att vara borta tror jag.

På mötet kunde jag återigen konstatera att jag har ett barn som jag kan ta med överallt och sedan två huligan döttrar. Mittimellan N insåg inte ens själv att hon sjöng högt och att hon spelade teater med olika röster. Konstant. Hela iden. Vid halv nio lämnade jag och oljudsmakarna byggnaden och åkte hem till sängen för dem och goda knäckemackor för mej. Nu är klockan tio och jag har inte ens hunnit kolla om Linda fått komma hem från sjukhuset än. Vissa dagar går i turbo och så kommer man på sent på kvällen allt man missat under dagen. Jag misstänker dock att hon är kvar på hospitalet och nöter sjukhussäng ett par dagar till. Krya på dej gumman. Du kommer att längta tills du kommer hem och blir frisk, så att du slipper mej och mitt tjat ett tag! Men då bistår jag ju med det i allafall.

Jag glömde svärmors födelsedag i helgen också. Eller det gjorde jag inte, men jag tog fel dag. Jag har glömt att sms:a min dotters gudmor ang träffen på fredag. Jag har glömt att lämna studieförsäkran hos csn. Sen har jag glömt något mer idag, men jag kan inte komma på vad det är....... Nåja, jag är glad och ganska pigg. Ska ta en varm dusch. Någon mer knäckis kanske eller nåt varmt att dricka, sen ska jag krypa ner i sängen och läsa min braiga bok. I morgon börjar allvaret igen.

Fullt upp utan stress

I dag är det en utmaning. I dag ser jag med lystna ögon på allt som ska ske, och se om jag kan slutföra det hela utan katastrofer. Jag vet inte riktigt vad som hänt de senaste veckorna, men jag stapplar inte runt av trötthet längre, även om jag fortfarande är trött. Men på ett annat sätt. På samma sätt som alla andra är trötta. Inte den här sjuka tröttheten. Nåväl idag har jag skrivit till och korrigerat i den absolut sämsta essän/uppsatsen jag har skrivit under mina 4 år på universitetet. Ska inte påstå att skrivkrampen har försvunnit men jag kan dock kämpa mej ur lite bokstäver nu iallafall. Så får vi se om det blir godkänt. Eftersom jag inte riktigt vet vad som var fel, det får jag reda på i morgon, så visste jag inte riktigt vad som skulle fixas, men jag tror ändå att den går igenom nu. Kaxiga jag liksom.

Om ett par minuter blir det en turbo promenad med Bobbo i det härliga vinterlandskapet innan jag ska kuska ner till affären och handla in varor till frukost och kvällsmål. Sedan till dagis, hämta tre förväntansfulla barn, och sedan hämta( ingen vet hur glad jag är över detta, men jag är SUPER GLAD!!!!!) sysslingen och vi tuffar ner till badet tillsammans där vi ska blötlägga oss i några timmar. Men sen kommer eldprovet. Fyra barn plus jag ska vara duschade och satta i bilen, lämna sysslingen och sedan kuska till nästa obygd för att där få i oss kvällsmål och ha hundmöte. Allt detta, dusch mm, ska ske på mindre än en timme om jag ska hinna i tid. Och det behöver jag ju inte. För de ska vara glada om jag kommer. Problemet är bara att mina barn är superdunder trötta efter badet och det känns lite som barnplågeri att tvinga dem att vara tysta och snälla under ett tråkigt vuxenmöte. Samtidigt kommer Marcelo ligga att sova skönt i sängen efter att ha arbetat hela dagen och sedan få åka och jobba hela natten. Härligt med två skift på samma dag! Nåväl funkar det inte med barnen så gör det inte det och då åker jag hem istället. De går faktiskt först!

Det som är roligt i det hela är att det känns som en utmaning att få klara av dagen utan större missöden. Det inte säkert det går, men oj vad jag kommer att jubla om de tre ligger i sina egna sängar och sover gott och ingen av dem har känt sej stressade eller direkt åsidosatta.

Mina barn är jätte spända och glada över att få bada med sin sysslig, fast Stora N blev lite ledsen när hennes mamma inte skulle följa med. Men det får han ta igen under vår gemensamma semester. Hej hopp nu ska jag dra iväg. Håll tummarna för mej! I dag ska jag vara en lugn mamma!

söndag 24 januari 2010

Musik!

Ibland glömmer man bort sin musik. I över ett år har hon fått stå på hyllan, orörd, olyssnad. Men nu ljuder hon i högtalarna och vi lagar mat och dansar till de ljuvliga tonerna. Huset är städat, sambon på väg hem. Hela stämningen är fantastisk. Hela kroppen gungar och rör sej i takt med musiken och glädjen sprider sej i kroppen. Jag får värsta träningslusten, både aerobic och freestyle. Vem den fantastiska varelsen är? Madonna så klart! En av de få artister jag har massor av skivor av. Men som jag tyvärr lyssnar alldeles för sällan på. Har du inte heller satt på en skiva av henne på sista tiden? Gör det och livet blir en aning roligare! Queen!

lördag 23 januari 2010

Retstickan.

Jag har ett system när jag städar. Mitt system är vattentätt och får städningen att kännas mycket mer behaglig och inte lika utdragen. Jag tar rum för rum och gör klart så att det är snyggt, innan det är dags för nästa rum. Det betyder att köket är fint när jag lämnar det och likaså med vardagsrummet. Inga saker flyttas runt och jag ser resultat på en gång. Annars känns det som jag springer som en virrig höna och det är lika stökigt som när jag började. Mitt system funkar utmärkt, tills för några veckor sedan. När jag väl tragglat mej igenom alla rum och kom ut i mitt hus och såg helheten så var det helt plötsligt stökigt.... I hallen ligger det vantar på golvet, skor utdragna över hela hallen och en docka, ett spel osv. I badrummet ligger en borste framme, en schampo flaska har ramlat ner och förödelsen fortsätter i alla rum jag går in i.

Jag har fått en marodör i familjen. En retsticka, ett riktigt busfrö. Vad jag än gör är hon där och pillar och ser till att alla saker som blivit gjorda efter tre minuter är ogjorda. Hon heter Lilla N och har kommit på att retas är det BÄSTA hon vet. Så fort någon av de äldre barnen står stilla kastar hon sej över dem bakifrån och låser fast deras ben eller åker på fötter efter dem med armarna runt deras midja. Får hon tag drar hon dem i håret, snor mössan och springer...samtidigt som hon skrattar så hon kiknar. Hon rasar deras klossar, snor legot. Med andra ord har hon kommit in i en otroligt rolig period, men samtidigt oerhört jobbig. Det blonda håret står i testar, de mörka ögonen glittrar och skrattet bubblar ur hennes mage. Fantastiskt.....men....jag säger bara men.......
Nu ska jag sätta mej i soffan och titta runt i mitt nystädade men helt kaosartade hus. I tre timmar har jag hållt på, och inte kommit till dammsugning och torkning än. Men det gör jag i morgon.........

TV-tittande och barn.




TV:n bli barnvakt. TV fördummar. Ungarna blir feta av TV-tittande. Kreativiteten försvinner om man glor på TV. Ja, åsikterna om att inte låta barnen titta på TV för mycket är många. Jag har inte satt någon gräns typ max 1 timme om dagen, som maxtid för barnen att sitta framför TV;n. Jag tycker inte alls att TV;n är så dum. Kanske för att jag en gång i tiden har jobbat med det mediumet...

Jag har funderat mycket runt det där. När vi kommer hem på kvällen är barnen oftast jätte trötta. Båda de två stora tycker att det är rätt skönt att sätta sej en stund framför dumburken tills maten är klar. Jag tycker det är rätt skönt att få laga mat ifred (det räcker med Lilla N som gapar, skriker och försöker klättra på spisen). När vi kommer hem direkt efter dagis sätter vi oss oftast och pysslar samtidigt som maten puttrar på spisen. På morgonen går de två stora upp och sätter sej i soffan med täcke och kudde och stirrar en lång stund på barnprogram eller film, medan jag får vakna i min takt och husera med frukost. Vissa helger kan det bli TV en hel dag.

Jag resonerar så här; att barnen är på dagis till runt halv fyra. Då har de haft drygt sex timmar på sej att leka. Efter dagis åker vi och sportar en timme per barn. När de kommer hem är de trötta, hungriga och vill ta det lugnt en liten stund. Då får de gärna sätta sej framför TV;n upp till den timmen eller en och en halv eller vad det blir. Vi äter vår mat och efter det så leker vi tillsammans. Sen måste vi städa innan det är dags för kvälls bestyren. För att orka ha e
n positiv och rolig stund tillsammans så behöver de få en paus. Då bråkar de mindre och får en energi kick efter maten. När ska de annars vila? Det ju inte så att jag sätter mej och masserar eller läser för dem när matintaget är det viktigaste innan tårar och arga miner uppstår. Vill de pyssla eller lägga pussel så gör vi det, men de mest hektiska dagarna vill de faktiskt inte anstränga hjärnan så mycket mer. Efter maten är de pigga och har lust att göra saker igen, och då spelar vi fotboll, handboll, gör hinderbanor, dansar, sjunger, spelar instrument tillsammans eller vad nu andan faller på.

På lediga dagar och helger så blir det betydligt mer TV. De sätter på den när de vaknar sen sitter de en stund och tittar. Efter ett tag kommer figurerna från TV;n fram och i soffan och på golvet trängs barnen med Dora, Boots, Postis Per, dinosaurier, Turtels och allt annat de har. Sen leker de i takt med programmet. Utklädes kläderna åker ovanpå pyjamasen och rolllekarna blir allt vildare och invecklade. Efter frukost stängs TV;n av och vi hittar på
saker. Är vi hemma och äter så blir det oftast en film efter lunch annars har vi aktiviteter. Mellan dessa block leker barnen tillsammans eller var för sej. Är vi i väg, ja då gör vi ju nåt. På eftermiddagen blir det lite mer TV och kvällen ägnas åt lek, lek, lek. Så på en vecka blir det ganska mycket lek, men inte så mycket stillasittande.

TV;n har lärt mina barn att räkna på svenska och engelska och främjat deras räkning på spanska. De har lärt sej om former och svåra ord. De hittar fritidsintressen och de har lärt sej hantera olika känslor som ensamhet och ilska. De har fått en känsla för vad som är rätt och fel och ständigt kommer nya ord och ett intresse för historia. Så jag vet inte om jag tycker att TV:n är så tokig.Nu vägrar jag Cartoon och andra skit program, ibland slinker ett Svamp Bob Fyrkant in när jag är trött, men annars är det bra program de ska matas med tycker jag.

Innan barnen kunde jag tycka att det var jätte skönt att ta en hel helg att bara slappa, stressa ner och ta det lugnt en hel helg, eller till och med vecka när det var riktigt hektiskt. Då var det jätte skönt att ligga på soffan och glo på TV, äta lite, sova lite. Titta lite till, sätta på en bra film, träna en liten stund men framför allt att inte ha några som helst krav på sej. Bara slappa. Varför skulle inte barnen tycka samma sak? De lever trots allt i det tempo som vi vuxna tvingar in dem i. Nej jag tycker inte TV:n är en ond artefakt. Jag diggar TV;n. Både åt mej och barnen. Men det betyder inte att de får ha en egen på rummet! Jag tycker att vi är ganska aktiva ändå i den här familjen.


fredag 22 januari 2010

Tillökning i familjen????

Ska vi få ett barn till? Hujeda mej? Det är trångt i bilen redan. Vi kommer aldrig få plats att åka allihopa samtidigt. Det är ett stort steg. Ett steg jag tar på allra största allvar. Om jag ska ansvara för ännu en individ i min familj vill jag göra det på allra bästa sätt. Jag vill stötta, stödja, puscha men samtidigt vara rätt rolig att vara med. Det är ännu en mun att mätta, mer kläder som ska få plats. En tjej till i familjen. Mens och hormonsvallningar. Tonårsfylla, uppror och ännu fler killar att mota från dörren. Marcelo kommer inte långt med en hagelbössa. Han kommer få skaffa maskingevär.

Det gäller att rada upp allt som är dåligt. Det gäller att titta på det i alla vinklar, för kan man leva med de dåliga sidorna så är det positiva så mycket mer givande.

När jag tänker tanken på att få in en söt tjej till under vårt tak, så är det mest det positiva jag kommer att tänka på. Ungarna kommer att tycka det är skit kul. De kommer att älska att ha henne här. Hon kommer att få mej att leva upp lite till. Det kommer en ny dynamik i huset. En energi till som kommer att lysa upp vår tillvaro.

Nu skulle vi fokusera på det dåliga! Det kommer att bli fler gräl. Men det är samtidigt det som känns så skönt. För blir det bestämt att hon ska få stanna, att hon vill stanna, så är hon en del av vår familj. Hon tillhör oss, utan restriktioner. Hon är vår och vi är hennes. Så då kommer det inte spela någon roll om vi bråkar, skriker och gråter. Hon bor här. Hon är en av oss.

Pengar kommer att bli den största stötestenen. Det kostar att ha barn. Speciellt när vi bor som vi gör. Det är bensinpengar, matpengar, fickpengar, busspengar, aktiviteter, kläder, hygien, TV, möbler. Det är inte billigt att ha barn.

Om vi gör det här så måste vi vara säkra, hon måste vara säker på att det är detta vi alla vill. Det går inte att ångra sej hur som helst. Det är hela vägen fram liksom!

Vart ska hon sova? Vi är en säng kort redan. Men i sommar ska ju övervåningen börjas göras i ordning...då finns det mer plats.

Sömnlösa nätter, upp sena kvällar.

Men jag älskar henne redan. Jag längtar efter henne redan. Jag tänker på de närmaste åren med ett leende och tänker att detta ska bli så bra, så bra. Bara vi gör grundarbetet ordentligt så kommer hon vara en stor tillgång i vår familj. En tjej till att skratta åt. En till som roar, berör och berikar vårt liv. En till som ger oss gråa hår. När jag tänker på att få hem henne.....när hon får åka hem för första gången..... då känner jag bara glädje. Jag hoppas vi löser det praktiska så att hon kan få vara vår ett par år.

Men hur ska vi lösa att ha två tjejer med samma namn i familjen?
Shit, är det så att jag ska bli med 17-åring? Vad kul!

Let´s dance tyckande (usch då)!

Jag har tittat på Let´s dance. Nu ska man inte kritisera människor hur som helst, speciellt när man inte skulle göra saken bättre om man själv försökte. Men låt mej säga så här. Marcus Birro, kul att man äntligen börjar förstå vad Jonna föll för hos denna annars rätt mörka tv-typ. Eller mörk, lite stel, eller...ja låt mej säga så här, jag gillar hans arbeten inom media (har inte läst en enda bok av honom) men det är ju inte en person jag skulle bli kär i. Men nu under danserna ser man lite humor och jävlar anamna. Det gillar jag även om dansen kanske inte alltid håller högsta klass. Willy, vad kan man säga? Det är underhållning på hög nivå! Älskar hans energi och hans försök. Jag skrattar härligt, och inte elakt. Hoppas han blir kvar länge! Stefan Sauk, hela han andas snuskgubbe men det är så härligt att se hur han ger sej hän och njuter, även om jag nog tycker att hans danspartner är lite enformig i koreografin. Vad är det med Agneta? Hon är ju rätt duktig men jag klarar inte av henne.... måste vara någon typ av avundssjuka som spelar mej ett spratt, för varför skulle jag annars ogilla henne? Blogg-bruden är snygg att titta på men rätt ointressant och Gudrun vad ska man säga om henne? Det är ett orginal! Önskar jag kommer vara lika smal och vig som henne vid 60+! Annars ingen större förebild.

Nu kommer röstresultatet. Jag tippar på att Rahbi åker! Hej hopp

Glad.

Jag är så glad idag! Trött men glad. Idag är jag hemma och umgås med mina barn. Helgen kommer att vara ägnad bara oss. Idag ska vi åka pulka och jag vill nog träna Bobbo ordentligt. Vintern är inte död. Inte än så det gäller att njuta av det vita innan det blir råblask och blöta fötter för hela slanten.

Kanske är jag glad för det känns så roligt att planera semester. Det känns bra med de semesterplaner vi har på G. Jag tror vi kommer få en skön sommar. Bara alla får vara hela och friska. Och att de som inte mår så bra nu blir bättre.

Lista på en bra mamma.

Jag får ofta höra kommentarer om min föräldrarroll. Än så länge har de varit odelat positiva och det är ju alltid glädjande. Men ibland känns det som om andra människor har en orealistisk syn på min mammaroll. Som om jag vore lite bättre än vad jag faktiskt är. Jag har funderat på det här i ett par veckor. Tillslut var jag tvungen att sätta mej ner och definiera hur JAG ser på vår vardag och mitt mammaskap.

Jag är INTE en bra mamma för att jag:
bakar med mina barn
pysslar med mina barn
går ut i skogen, tar hem tallkottar, plockar bär och letar efter tomtar och troll med barnen
simmar med mina barn
för att jag läser böcker för dem
åker på sportaktiviteter 4 dagar i veckan med ungarna

Jag är INTE en bra mamma bara för att jag:
åker hem och bjuder hem vänner och familj varje vecka
för att jag köper saker de önskar
för att jag låter de träna hund, följa med på hundtävlingar och insupa djurvärlden
för att vi leker tillsammans varje dag
för att de ibland får hjälpa till att laga mat
eller för att vi försöker hitta på nya äventyr så ofta vi kan och har råd.

Det här är en lista som utåt sett kan verka jättebra. Men det är bara aktiviteter. Det är massor av saker som inte står med på den listan som många mammor gör med sina barn. Skulle jag ta bort tre, fyra grejer så definierar inte det om jag är en bra eller dålig mamma.

Kanske får vi en bättre relation, barnen och jag för att vi gör så mycket tillsammans, men det kan också skapa stress hos barn att ha många saker omkring sej. Det är jag väldigt medveten om. Och försöker vara lyhörd för och motverka.

Men ofta får jag kommentarer som - Jag förstår inte hur du orkar/hinner med/ pallar. Svaret är ganska enkelt, det ligger i min natur. Jag är sån som person. Jag hatar slentrian, stiltje och tjafs( mina barn skulle lägga till kladd på den listan). Därför försöker jag i möjliga mån fylla våra dagar med glädje, smidighet och en chans för kroppen och knoppen att komma till användning. Sakerna på listan är de saker som vi gemensamt vill hålla på med. Varje termin utvärderar vi vilka aktiviteter vi ska fortsätta med vad vi ska börja för nya saker och även vad vi drömmer om att få prova på. Min trötthet är inte större eller mindre för att jag sitter och sjunger med mina barn tillsammans med andra. Men däremot är barnen nöjdare och bråkar mindre med varandra. De har fått min odelade uppmärksamhet under en timme och blir inte så klängiga utan roar sej själva en liten stund. Ganska skönt vid tex matlagning.

Men vad är det då jag anser är viktigt i mitt föräldrarskap?
Jag ÄR en bra mamma för att jag:
lyssnar på mina barn
låter de komma till tals
låter de vara delaktiga i besluten rörande deras liv och boende
tar mej tid varje dag för dem
pratar med barnen
är lyhörd för deras behov
för att jag försöker stärka deras kroppar och sinnen med aktiviteter
för att jag lär dem att stressa av, vara harmoniska och varva aktivitet med vila
för att jag bryr mej om mej själv

Dessa saker är fantastiskt viktiga för mej. Jag vill att de ska växa upp med en bra självkänsla, hyggligt självförtroende och alltid vara säkra på att de är viktiga. Att de de själva bestämmer över sin kropp och vad den ska göra. Jag vill att de ska lära sej lyssna på när kroppen säger ifrån och kunna sätta ord på sina känslor. Jag vill att de ska veta att det inte är farligt att säga nej eller att gräla. Men att när man grälar så gör man det på ett snyggt sätt och verbaliserar det man känner istället för att bara säga fula ord. (Nåt har jag kanske fått med mej från min egen uppfostran.....)

För att vara en bra mamma behöver man inte prestera så mycket som vi gör i vår familj. Vi gör det för att vi tycker det är kul. Jag ser inte vardagen som en massa måsten (även om städningen är himla tråkig!) utan som en massa möjligheter. TV är en rätt kul uppfinning men jag längtar inte att få sätta mej i soffan och glo på den varje dag. TV tittande är nåt som jag ägnar mej åt när barnen sover eller på helger och lediga dagar när jag ändå får många timmar med ungarna.

Rätt ofta finner jag mej i situationer då jag som vuxen inte själv lever upp till de ideal jag har.
Jag ÄR en dålig mamma när jag är:
trött
irriterad
stressad
disträ

Men listan som gör mej till en dålig mamma är ganska kort. Men i de lägena blir det inte alltid så bra. Alltså är det mitt jobb att se till att jag är de sakerna så sällan som möjligt. För de får mej att höja rösten mot barnen, stressa dem, får dem att känna sej maktlösa, inte viktiga. Jag hjälper dem inte i den mån de behöver, jag suckar, blir arg för småsaker, hotar och alltsom oftast blir det då gräl i syskongruppen som orsakar att de gnäller, gråter, skriker osv och då blir jag på ännu sämre humör och så fortsätter spiralen. Med på den listan finns inte lat, upptagen eller fokuserad på annat. För livet är som livet är. Ibland orkar jag inte vara med i matchen och då somnar jag tillsammans med Lilla N på middagsluren. Då har jag två barn som är vakna och tittar på film eller leker ensamma med varandra. Visst är de väldigt små, men realiteten är även mammor är trötta ibland och då måste de få sova. Är jag upptagen får de faktiskt respektera att jag för tillfället inte har tid. Det kan vara när jag fokuserar på Bobbo eller pratar med myndigheter i telefon. Nu gör de inte alltid det, men vi strävar dit.

Det är inte lätt att vara mamma. Men himla skojsigt!

torsdag 21 januari 2010

Nära så sällan

I bland kan det slå mej som en örfil av bomull; vilka bra människor jag är omgiven av! Människor som jag inte alltid har vett att uppskatta till fullo!

Min tuffa, starka kusin, med skinn på näsan, kraftfullt sätt och ögon mjuka som marmelad. Hon har en förmåga att bara med sin lena röst hälla mjuk yougurt på min själ. Det känns så lent, så mjukt och jag mår så bra! Hon får mej att må riktigt bra!

Min kompis med den brutna ryggen. Hon är en av de mest trevligaste och mest jordnära människor jag känner. Det var så skönt att se hennes trötta ögon med mörka ringar sticka upp över täckkanten på sjukhus sängen. Hon var så vacker. Hennes klarsynta röst med en släng av självironi stärkte mej, jag som inte är skadad. Det skulle väl vara jag som stärkte henne? Hon är på väg på en resa som ska bli så spännande att följa och jag kommer lära mej så mycket på vägen. Det kändes bra att se hennes grimaserande ansikte så fort hon rörde på sej och att öppet kunna prata bajs, fisar, tvätt och personlig utveckling. Då är det på rätt nivå!

Livet ger oss så många människor som kan lära oss så mycket. Här är två personer som finns i min närhet men som jag inte träffar varje vecka. Idag har jag fått tid för dem, de har gett mej av sin tid. Jag tror jag vann mest!

Semester

Efter en tur till Linköping och matlagning fastnade jag framför datorn för att leta semester aktiviteter. Vi kommer att ha lite dåligt med pengar i år igen, så någon utlandssemester är väl inte att tänka på. Men vad gör väl det Lilla N är ju bara två år i sommar och lär väl inte njuta fullt ut av flygresor och utländska stränder ändå. Men hoppsan hejsan vad mycket roligt det finns att göra i vårt hemland!

Nu är ju två av barnen någerlunda stora. Tre och fem år i sommar. Så tillsammans har vi bestämt att spendera nästan en vecka med gnuer, giraffer och andra vildjur som närmaste granne. Därtill ska vi bada, åka karusell titta på dinosaurier mm. Det låter väl hel kul för en familj med tre barn och en vovve? Vi får väl se om vi tar med honom.....han kanske har det bättre hos sina kusiner?

Sen ska jag ta barnen utan sambo och dra iväg några nätter tillsammans med trevligt sällskap. Allt hänger förståss på pengar i slutänden, men det jag har fallit för är:

Val 1: Två nätter tillsammans med tomtar troll och skogens djur. Göra mat på öppen eld och sova i kolmila. Ingen el, bara goda samtal, stillhet och tillbaka till naturen.

Val 2: Bo på lantgård och åka på älgsafari samt.......äventyrslystna som vi är.......undersöka en silvergruva. Barnen får gå skattjakt i gruvan och de lite äldre får leka upptäckare 100meter under marken.

Säkert fantastiska upplevelser båda två. Det man måste lägga med i beräkningen är just att Lilla N är ganska liten, ganska vinglig på benen och inte särskilt modig. Hon är med andra ord inte som hennes storasyster var i tvåårs åldern.

Utöver semester så hoppas jag vår gräsmatta blir klar, målningen av huset slutföras, staketet sättas upp och att en häck planteras.

Fast det är ju ett tag kvar till sommaren så det finns tusen andra saker som kan komma på tapeten.

Klart är iallafall att Kolmården kommer få många besök av oss. Stockholm ska undersökas och vi lär besöka badställen, kanske Astrid Lindgrens värld, Halmstad och äta mycket glass. Framför allt ska sommaren ägnas åt att umgås, ha trevligt och stressa av.
Detta blir min sista sommar som student.
Jag ska NJUTA av mina barn. Njuta av att få vara deras mamma och jag ska göra saker vi blir glada av. Marcelo ska jobba.

Ha en bra dag. För det ska jag ha!

onsdag 20 januari 2010

Icke godkänd och bruten rygg

Så var jag inte godkänd på essän på skolan. Eller jag tror inte det. Nu vet jag inte riktigt vad som saknas förutom att tre referenser försvunnit på vägen. Kanske allt är klart när jag sätter tillbaka dem. Och då är det ju inte så farligt. Men för nu så är det inte klart. Första gången jag inte är godkänd..... På fyra år. Det är rätt bra pinkat. Det första de sa när jag började var att ALLA kommer att bli underkända flera gånger. Det hör liksom till att få komplettera när man går på universitetet. Så nu har det hänt mej med. Eller jag har kompletterat vid två tillfällen förut. Men första gången var innan allt skulle vara inlämnat, på en handledning liksom och andra gången var när jag skickade in fel uppsats, och den blev godkänd när jag skickade in rätt.

Förutom att få tillbaka den skitdåliga essän har jag varit på slutseminarium, där jag hoppas jag blev godkänd. Vi fick lovord som sprängde taket i allafall.

Men jag var också och handlade present till min kompis som ligger på sjukan i Linköping med frakturer på två kotor. I morgon ska jag åka upp och hälsa på.

Jag gillar henne så mycket men det är svårt att veta vad man kommer att möta där uppe. Vad säger man till någon som fått de närmsta åren förstörda? -Hej, här ligger du och latar dej! Samtidigt kan man ju inte lägga sej ner av medlidande. Det finns faktiskt inget positivt med att bryta ryggen. Faktiskt ingenting. Så komma med moralkakor á la -Har du lärt dej nåt av det här? Eller ännu värre - Du kommer att lära dej nåt av det här.... hu (ryser) är ju ingen höjdare. Inte efter mindre än en vecka från olyckan iallafall. Nej det är svårt. Jag får hoppas att jag kan vara som jag är och att det på nåt sätt kan förgylla några av de timmar hon måste spendera så långt hemifrån, borta från hem, barn, man, djur och resten av familjen. Tårar kommer hon att fälla, jag med, men förhoppningsvis kan vi dela lite skratt tillsammans.

tisdag 19 januari 2010

Fett var det häär!

Så har en ny termin börjat på den nya kursen och jag är inne på den sista veckan på förra terminen på lärarutbildningen. Det känns bra, roligt och fräscht. Vad som inte kändes så fräsht var att se sej själv i spegeln...med badkläder. HUUUUUUU!!!! Jag måste banta, sluta äta, träna stenhårt vad som helst för att förlora minst 30kilo. Det här går inte. Nu går inte jag i någon minimal bikini. Jag har badbyxor som går ner till halva låren och ett badlinne som täcker så gott som hela överkroppen. Lite vill man ju skona betraktarna. Men huga! Så under februari månad ska jag börja mitt stenhårda program för att försöka komma till bukt med de överflödiga kilona.

Jag gillar inte att vara fet.

Nu ska jag gå och äta lunch.

måndag 18 januari 2010

Vintern krampar

Hörde ni sucken i natt? Det var vintern som insåg att det börjar gå mot död dagar! Än håller Kung Bore ett litet tag om årstiden, men även han inser att våren är på väg med mildare väder. I morse regnade det, nu slår han tillbaka och förvandlar regn till snö. Så ett par veckor till orkar han kanske hänga kvar, men sen gott folk kommer vi till SLASKET! Hoppas de sista vinter dagarna har goda dagar med sej. Är lite sugen på mer pulkaåk och skridskor innan snön lämnar oss för de närmaste fem åren.

Själv ska jag i och för sig kasta min bleka, feta hydda i bassängen och leka sommar ihop med barnen idag!

söndag 17 januari 2010

Choklad och tragedi

Lite mahjong tillsammans med en marabou mjölkchoklad blev slut tampen på kvällen igår. Snygga sambon köpte med sej hem till sin kära flickvän. Så till glad ovisshet om katastrofen i en annan familj njöt jag av chokladen och lät mitt sura humör odlas i fred tillsammans med spelet.

Samtidigt i en annan del av vårt län, närmare bestämt på Vrinnevisjukhuset inne i Norrköping så hamnade en god vän i sjuksängen utan att få röra så mycket som ett lillfinger. I morse fick vi nyheten som först inte riktigt ville sjunka in. Världens gulligaste tjej har brutit ryggen. Två kotor har fått frakturer och under dagen ska hon ha blivit opererad. Men vi har inte en aning om hur hon mår i dagsläget. Olyckan skedde i i pulkabacken med barnen. Det blev ambulans och nu får hon inte röra sej. Det slog mej först att oj så hemskt. Sen slog det mej att kommer hon kunna gå igen? Sen slog det mej att om hon kan gå igen hur länge kommer hon vara sjukskriven med massor av smärtor? När kan hon återgå till jobb och till livet? För säga vad man vill, jobbet är väldigt viktig för den mentala hälsan! Och jag vet att hon vill vara en bra mamma till sina barn och hitta på mycket saker med dem. Stackars, stackars henne!

lördag 16 januari 2010

Barnuppfostran

Det här med barnuppfostran är inte lätt. Jag har tre barn som är orädda, blyga, envisa med stooooor personlig integritet och väldigt snälla och omtänksamma. Sen slutar likheterna gällande deras personligheter. Jag har ett barn som är oerhört fysisk av sej, jag har en som är väldigt glad. Jag har ett barn som charmar sej genom sin värld och jag har en som skriker sej igenom. Då är det inte alltid lätt det där med att uppfostra dem så att slutresultatet blir detsamma; tre glada, tacksamma, tuffa, omtänksamma, snälla barn med skinn på näsan som har väldigt bra självkänsla och ett tillräckligt bra självförtroende.

Jag gilla när mina barn blir överlyckliga för ett par trosor/kalsonger i julklapp, och verkligen menar det. Jag älskar när mina barn bråkar med fraser som: - Jag är det bästa du har så du ska vara snäll mot mej! eller - Sluta jag vill inte! eller - Vi måste prata om det här för nu är jag arg på dej!
De är bara tre, fyra och ett år gamla. Det är rätt stor skillnad mot fraser som -Dumma dej, -Håll käften eller -Jag hatar dej. Jag har hört värre också för den delen.

Jag har en vän som har en vän som har horribla barn. De slåss, sparkas och har sönder saker. De slår och spottar på sin mamma och skriker mest hela tiden. Dessa barn har jag själv aldrig träffat men nånstans är de måttstocken för vad som aldrig får ske i detta hus. Vad jag har hört är ändå denna mamma en bra mamma som är fyrkantig med regler och rutiner, allt för att underlätta ett lätt leverne. Barnen har inte fått några diagnoser, men det utesluter ju inte att de har några. Ingen vill vara barnvakt åt dem och ingen pappa vill kännas vid dem.

När jag pratar i telefonen och mina barn inte lyssnar och jag säger åt dem flera gånger tänker jag på de horribla barnen och undrar om jag nu formar den typen av barn. Varje gång de blir osams och det håller i sej undrar jag om jag misslyckats i mitt föräldrarskap och nu fostrar tre barn med ständigt spända knytnävar. Jag måste så och då ta ett steg utanför min mammaroll och inse att barn är barn. De slåss, de skriker och de är överallt. De förstör och de rasar, de hör inte och de busar och går för långt. Det betyder inte att de är odrägliga. Jag kan se det hos andra barn, men jag blir hemmablind. Speciellt eftersom det inte är den bilden jag har av mina barn. Jag ser mina barn som lyhörda och väldigt omtänksamma. De tar hand om varandra och leker väldigt bra, ändå kommer jag på dem och mej när jag pratar eller umgås med andra vuxna att jag säger åt dem väldigt mycket. Att jag måste tjata på dem. Att jag måste hota. Att jag måste verkställa hoten.

Idag blev jag besviken på ett av mina barn. Jag ställde upp nya spelregler och berättade hur jag kände. Mitt barn började gråta (på riktigt eller inte det vet jag inte ) och sa helt plötsligt mot sej själv för att vinna fördelar. Den sockerbetan går inte jag på. Tre sekunder senare sov mitt barn. Kanske vårt gräl handlade om ren trötthet, och att jag nu straffar ett barn som inte egentligen förstått vad allt handlar om. Det fick mej att fundera rätt mycket på vad JAG pysslar med. Jag kan inte läsa alla signaler. Jag är inte expert på mina barn. Jag gör också fel. Frågan är hur jag löser det här i morgon, för min ståndpunkt står klar. Mina barn ska lära sej vissa saker och det vi bråkade om var just en sån sak. Men om det blev fel pga trötthet....de är ju inte så gamla......usch vilket dilemma....

Jag älskar att vara mamma. Jag älskar den resa som mina barn tar med mej på. Men alla dagar är inte en dans på rosor och ingen dag är nattsvart. Att fundera kring sitt föräldraskap kan vara riktigt, riktigt nyttigt. Det kan vara viktigt att inse vad man faktiskt gör och inte gör i sin föräldrar roll. Jag funderar mycket kring det. Jag lyssnar mycket kring hur andra gör. Det betyder inte att jag är en osäker mamma. Jag känner mej ganska trygg i rollen, fast jag har inte alla svar. Jag älskar mina barn och jag vill uppfostra dem till självständiga, glada vuxna. Då kan man inte vara för hård......och inte för mjuk heller. Vi får väl se om jag lyckats om 23 år!!!!

Choklad sugen

Lördag och jag är super-mega-godis-sugen......... Inget godis hemma och jag sätter inte in tre barn i kall bil och rullar in mot stan för att handla lite choklad. Det gör jag inte! För så godis sugen kan jag väl inte vara? Eller är jag det? Kanske Marcelo kan köpa med sej på vägen hem? Hmmm....men när kommer han då? Tre i natt eller? Barnen skulle nog också vilja ha godis. De skulle nog inte bli ledsna alls att sätta sej i en kall bil...... men så kan jag inte göra. Inte sjutton ska ett begär tvinga ut mej när jag inte har lust. Lite självdisciplin har man väl?.........och vem försöker jag lura? Jag har inget som stavas disciplin i min kropp, bara begär, lustar och infall. Jag väger för mycket, vad jag verkligen inte behöver är mer onyttigheter i min kropp. En frukt är också gott. Det är det faktiskt, det argumenterar jag inte emot, men jag har ätit tre frukter och är fortfarande sugen på choklad. Barnens kroppar går före. DE behöver verkligen inte förgiftas med mer socker och E-ämnen. En promenad är väldigt trevligt. Om jag bara står ut till i morgon så är begäret över. I MORGON? är jag inte klok? Jag kommer vara en irriterad ragata tills godiset kommer in i min mun. Jag kan ju försöka lura vem som men jag vet. JAG VET! Så hur gör jag då? Åka, åka inte, åka, åka inte.... Jag går och tar ett glas vatten........

fredag 15 januari 2010

Klockan är mycket...

...jag borde gå och lägga mej. I morgon är det skridskor och kanske en kompis till dottern ska komma på besök. Lets dance inspirerade barnen till snygga moves. Riktigt snygga och mamma hjärtat gör volter i bröstet. Jag vill att de ska börja dansa tilsammans. Men kansk blev de lite väl djärva när nya trick skulle prövas och en skada tre åring skrek på golvet. Först visste jag inte om det var ryggen som gått av eller revbenen som blivit knäckta, men det visade sej var ljumskarna som fått sej en smäll när brossan i fullfart hoppat på sin lilla systers rygg med knäna först. Han blev livrädd, hon fick ont, jag orolig och pappa förvirrad. Men allt slutade väl och nu äntligen sover de... Jag ska fixa vår te och macka stund innan vi hoppar i bingen. Men jag känner mej lite låg. Som om jag skulle bli sjuk, utan att vara dålig liksom....

Why?`????????

Pocornen är poppade, kroppen låg i viloställning klockan har slagit åtta.... DÅ ska sambon och Passi börja kolla om de kan få ps3:ans nätverk att fungera mot det trådlösa modemet. Vi har testat flera, flera, flera gånger. Det funkar inte. Det är nåt som är fel! Varför måste ni prova nu, på vår enda TV när jag ÄNTLIGEN lagt ner min ömmande kropp i den stora, sköna, svarta soffan! Om orken vill ska jag kräva massage i kväll som kompensation!!!!!

Det blev inte riktigt som planerat

Gårdagen blev inte riktigt som jag tänkt mej, men perfekt ändå.

För att hinna med att träffa min kusin satt jag med essän till sent på natten, det gjorde att jag stängde av klockan på morgonen och vaknade tio minuter innan det var dags att lämna barnen på dagis. Jag sms:ade henne och gjorde i ordning barnen, åt frukost och körde till dagis. Trots att vi var sena tog jag det lugnt och vägrade stressa. Barnen tippades av och jag blev kvar en liten stund eftersom Stora N blir lite ledsen när de andra barnen redan kommit igång med sina lekar och han känner sej utanför. Så satte jag mej i bilen och klockan hade tickat iväg. Jag gav ett getöga åt mobilen och såg det sorgliga sms:et. Min kusin var tvungen att dra på ett möte. Jag ringde och hon lät lika besviken som jag. För usch så arg jag blev på mej själv att jag inte hade snabbat på lite. Jag blev arg över att ha försovit mej, men jag hade aldrig riktigt uppfattat att hon hade en tidsbegränsnig utan jag hade i mitt huvud tänkt att hon kunde stuva om göromålen som det passade henne. Jag blev jätte ledsen, och arg på mej själv för att jag sabbat det. MEN, så tänkte jag om. Jag funderade på all tid som jag i stället vann. Alla minutrar jag fick över till att göra det som stod på "to-do-list". Och helt plötsligt vände min ilska till ett lyckorus.

Jag fick en fantastisk dag. Allt det som var lågproriterat men som ändå behövs göras, blev gjort. Sen fick jag ju sällskap av världens bästa Fridis och Alicia till middagsbordet. Barnen lekte bra ända tills ett litet slagmål, som sedan avslutades i en bra avslutning. Alla knoddisar somnade medan jag sjöng....och jag med. Sen stapplade jag i säng och soooov. I dag är vi hemma och njuter av varandra. Vi har ritat skattkartor, lagt pussel, ätit, kramats, pussats och bara njutit av lunket. Nu sover den minsta och de två äldsta vill kolla på en film. Sedan har vi bestämt att spela fotboll och handboll och spela lite spel.

Så även om jag blev ledsen och besviken att missa min saknade kusin kunde jag vända de känslorna till nåt positivt. Just nu är jag inne i en period när det inte är så lätt. Jag liksom hela tiden känner det jag känner och har svårt att ändra på det. När allt är lätt så är det ju inte så konstigt att vända negativitet, men min ork tryter nu för tiden och då är det helt enkelt lite tuffare. Men det gick och det är jag glad över!

torsdag 14 januari 2010

FÄRDIG!

Jag är klar nu. Klockan är 2.20 natten mellan onsdag och torsdag. Essän/ uppsatsen är inlämnad. Snart kan jag lägga den värsta våndan åt sidan. Nu har jag en vecka på mej att göra ett roligt seminarium på texten. Men först ska jag ha en date med huvudkudden och en god bok!

onsdag 13 januari 2010

I MORGON KOMMER DET BLI EN BRA DAG!

Trött i huvudregionen men snart klar!

I dag blir jag äntligen blivit klar med essän! Inte riktigt än. Jag måste fylla i källorna rätt och så måste jag spä på språket en aning innan jag skickar iväg den. Sedan får jag vänta på kompletteringarna, för de lär komma. Han är hård Mattias. Inte nådig alls och jag har inte hänvisat till en av de obligatoriska böckerna, av den enkla anledningen att jag inte har den och inte kan hitta på nåt med sidhänvisning. Jag har läst den men den är utlånad på biblioteket så lite skäll kommer det oundvikligen att bli. Sen får vi se om jag har problematiserat det tillräckligt mycket. Om jag följer de olika teman bra, om man kan se att den röda tråden löper tillräckligt väl genom de olika delarna. Dessutom har jag klippt och klistrat i texten fjorton gånger minst! Kastat om delar till olika platser i texten och vävt samman då tid och nu tid på olika ställen. Det gör att språket växlar i tempus på ett helt ologiskt sätt. Tre gånger har jag läst igenom allt för att inte missa sånna små retligheter, men hjärnan är trött så vi får väl se om jag får en massa frågetecken tillbaka eller om den går igenom en första genomläsning.

Nu ska jag värma en kopp varm choklad och krypa upp i soffan och njuta av dans i SYTYCD på kanal 5. Sedan ska jag kasta mej över texten en gång till innan huvudet får slockna på huvudkudden. I morgon ska jag till moder kusin, den äldsta i klanen och ÄNTLIGEN ska jag få prata och njuta av hennes sällskap. Sen ska jag städa. Och på kvällen ska jag bjuda Frida och barnen på mat. Jag funderar på något riktigt barnmataktigt. Men fantasin är lika dålig på den fronten, så vi får väl se vad det kan bli. Sonen tyckte korvstroganoff. Två gånger den senaste veckan har jag gett vika för denna önsknig. Det kommer dröja Lääänge innan den maträtten serveras här igen. Kanske soppa och pannkakor kan vara ett alternativ? Till och med jag kan äta pannkakor flera gånger i veckan. Och nu är det väl en dryg vecka sedan sist?

tisdag 12 januari 2010

Mitt hjärta blöder!

Aftonbladet igår får mitt hjärta att gråta. Man kan klaga på socialen, men kan klaga på skolan. Men när de två instanserna gör vad de kan för att hjälpa barnen och domare och nämndemän sitter på sina feta löner utan verklighetsförankring och förstör liv så blir jag så upprörd!

Tre barn har blivit fysiskt och psykiskt misshandlade av sin mamma. De har fått sovit på en kartongbit över fjädrarna på sängen för att de inte fick någon madrass. Mellan pojken kunde inte svara på när han ätit senast och ingen av dem hade fått gått ut på evigheter. Inomhus var de tvugna att gå nakna och när polisen kom så upptäckte inte mamman det förens efter 20 minuter, för hon satt i ett annat rum och pratade i telefon. Nu har de tre barnen kommit till fosterfamilj och jag hoppas att mamman ALDRIG mer får tillbaka sina barn. Hon hade redan förlorat dem en gång men överklagat och vunnit tillbaka dem. Socialen tyckte det var fel och överklagade i så många instanser som finns, men barnen fick stanna hos sin mamma! De är 7, 5 och 2 år gamla!

När ska Sverige börja sätta barnens intresse först? När ska vi börja lyssna på våra små medborgare? Inse att det är dessa små värnlösa varelser som en gång blir vuxna. Och så undrar vi varför det finns ungdomsbrottslingar, nazister och uteliggare. Vilken verklighets uppfattning får dessa barn egentligen när de aldrig fått känna kärlek, närhet och värme? Vill ni läsa så rekomenderar jag Boken om Kirre. Inte en sann historia, men flera sanna historier som vävts in i en fiktiv pojke. Skriven av en kvinna som arbetar inom socialtjänsten. Krama era barn lite längre i natt. Svälj din irritation i morgon och lyssna på vad de har att säga. De kan så mycket mer än va man tror, Bara man lyssnar. Lyssna.....

Författar drömmar

I går satt jag hela den arbetsföra dagen och skrev på min essä som jag ska lämna in i morgon. Dagen blev mer produktiv än vad jag har presterat under julhelgerna. När jag sedan skulle åka och hämta barnen kunde jag inte låta bli att vara så himla nöjd. Det kändes som jag haft en fantastisk dag. Det kändes som om jag skulle kunna vänja mej vid det här levnadssättet. Ta en kopp té, skriva en stund, gå ut och gå med Bobbo, äta lite mat, skriva, göra i ordning träningskläderna till barnen, åka och hämta dem, gå på en aktivitet, komma hem prata i telefon, laga mat, äta och mysa med ungarna. För att sedan på kvällen få mysa i sambons famn och njuta av lite varm, intim, vuxen samvaro. En perfekt dag! Jag skulle älska att få sitta och skriva dagarna i ända, chilla in lite i mitt eget tempo och konstruera fantastiska romaner.

Kanske möjligtvis så skulle inte romanerna bli fantastiska. Kanske möjligtvis skulle jag få hybris efter ett par veckor utan ett "ordentligt" jobb att gå till. Men det skulle vara skönt att ha det så delar av året i alla fall. Så idag ska jag fortsätta min författar dröm och fortsätta skriva på min essä, ta en promenad med Bobbo, äta lite mat, skriva lite till, packa träningsväskan till barnen, hämta dem och sedan åka på en aktivitet. Sedan ska jag komma hem, prata lite i telefonen, laga mat, mysa med barnen och kanske få en lite bättre repris på varm, intimt mys i sambons famn.

Kommentarer

Jag har fått en del intressanta kommentarer på sistone. Är ni intresserade så klicka på 1kommentarer och 3 kommentarer under inläggen som finns nedanför. En del av dem är riktad till dej anonym som skrivit ett par gånger till mej

måndag 11 januari 2010

Till anonym som inte törs säga vem du är:

Om du vill veta mer om hur pedofiler agerar tycker jag att du ska gå till biblioteket och leta upp en av alla tusen böcker som skrivits i ämnet. kortfattat kan jag uttrycka mej i allmänna ordalag vad forskningen har visat hur vissa pedofiler arbetar och hur deras offer reagerar.

De flesta pedofiler är inte snuskiga gubbar som står utanför en skola och knycker ett barn. De flesta pedofiler söker reda på sina offer och etablerar en bra relation med en person som är sårbar och lätt manipulerad. Vilket många barn är. Första tiden överöses offret med uppmärksamhet, komplimanger som oftast inte är av sexuell art, presenter och tid. Offren känner sej många gånger uppskattade och njuter av den vänskap och uppmärksamhet de får. Med tiden uppkommer vissa krav. Då sitter barnet i en ställning där den vill fortsätta att få uppmärksamhet och tvivlen på att tillgodose kraven. Hos en förhärdad pedofil tar den här tiden ett par veckor upp till ett par månader. Till slut uppstår en situation där barnet antingen blir brutalt överfallen eller övertalad till saker som den inte är mogen för att göra. Tex strippa, mastrubera, röra eller tillåta pedofilen att röra. I många fall sker övergrepen och det sk samtycket när den vuxne säger att du får inte gå förens du har gjort ditten eller datten...... eller under andra hot. Barnet känner sej kluven inför rädslan och förtroendet den har för personen. Efter övergreppen blir pedofilen många gånger ångerfull. Den vuxne använder sej av knep som får barnet att tvivla på både sej själv och det som hänt. Tex att stora fula jag har gjort nåt så hemskt och det skulle inte ha hänt om inte du hade.... Nu måste jag ta livet av mej, förlåt om du bara inte hade...... Sedan börjar en kampanj via sms, telefon och internet tex där pedofilen lovar att det aldrig mer ska ske, att det var ett misstag, att han/hon vill gottgöra och köpa det ena eller det andra, eller att be om ursäkt igen osv. Barnet vet fortfarande förvirrad mellan äcklet och skuldkänslorna OCH det faktum att hon/han gillar pedofilen som person. Då kan barnet gå med på att träffas igen och till och med igen och igen trots att övergreppen fortsätter. Ungefär som en kvinna som ständigt går tillbaka till den man som ständigt misshandlar henne. I bland uppstår även hot om att barnets familj kommer att komma till skada osv. Pedofilerna idag sitter alltså timme ut och timme in och groomar efter barn som är lätta att lura. Naiva, som de ska vara när de är små, tror de på pedofilens lögner och faller för dennes smicker. Det är därför det ska bli straffbart i Sverige. Att grooma.

Men som jag tidigare har skrivit. Det spelar ingen roll om ett barn slänger sej naken på stan och skriker -TA MEJ med särade ben, så ska inte en vuxen människa ta tillfället i akt och stoppa kuken eller nåt annat i ett barn som inte har förstånd att förstå vad sex egentligen innebär. Tänder man på småflickor med nästan inga bröst, barnhull runt kinderna och ett naivt sinnelag då har man problem och bör söka för det. Om sedan familjen eller vännerna försöker släta över vad ett rovdjur som han har gjort är det mer än beklagligt. Vi behöver inte fler krig, överfall och våld mot vare sej barn eller vuxna. Vi behöver kunna släppa ut våra barn på gator och torg utan att frukta att mannen eller kvinnan på bänken har motiv som skadar ditt barn.

Att du ens argumenterar för att en tolvåring skulle kunna var skyldig till vad en 24- årig mans sexuella fantasier handlar om är absurd. Kan han inte kontrollera sej själv är det allvarligt fel på honom. Visserligen har jag pratat med flera av hans arbetskamrater och alla de säger att Johan är en tönt, tyst och tråkig. Många gånger är det just de personerna som är farligast. Nu känner jag inte honom. Såg inte killen förens rättegången då han helt patetiskt förtvivlat satt och pussade på en ring och skickade slängisar till det jag förmodar är en annan naiv, lättlurad men dock lite äldre flickvän.

Hans familj har haft mina fulla sympatier. Det kan du läsa om du går in på ettiketten arg, där jag samlat inlägg om pervot du försvarar. Där finns också många kommentarer. Numer vet jag inte om jag lider lika mycket med dem när de fortsätter att terrorisera flickan och hennes mamma genom horribla mejl och hotelser. Man börjar ju undra vem som är skyldig till att han blev som han blev!

Fler inlägg från Pedofilens familj.

Jag har fått arga kommentarer om att jag borde ta bort inläggen om pedofilen som vid två tillfällen tvingade in snoppen i en flicka som inte ens börjat högstadiet. Nej det kommer jag inte att göra. Han är dömd. Han är skyldig och jag klistrade in en artikel från en nyhetssajt som publicerat hans namn och bild. Efter att han blivit dömd har jag all rätt i världen att publicera mer nytagna bilder på honom med orden pedofi, sexualdömd och dömd för sex med minderårig.Jag har till och med rätt att lägga ut hans namn och bostadsområde om det ligger i allmänhetens intresse. Vilket det borde göra eftersom han är bosatt i ett område med mycket barn!!!!! Sluta trakassera oss och ta en ordentlig titt på er gode vän/son/sk pojkvän eller vad han nu är till er som skriver. Han har problem, slösa energi på att hjälpa honom att komma över det här annars lär det inte vara sista vändan på kåken för brottet sex med minderåriga för honom. Det är en sjukdom, ett fel i hjärnan som inte kan tänkas bort. Det finns inget annat brott som har så hög återfalls statistik som just pedofiler. Det finns en anledning till det! Inse att det är fel på honom annars kan man kanske man kan misstänka att hans snedvridna verklighetsuppfattning härstammar från er???? De flesta pedofiler har ju själva blivit utsatta som barn, så kanske har ni inte heller rent mjöl i påsen? Om ni bryr er på riktigt om honom så strunta i oss och engagera i er i familjemedlem istället. Ni är inte viktiga för vare sej mej eller min kusin eller hennes dotter. Vi bryr oss inte så länge ni låter oss vara i fred. Ju fler anmälningar, inlägg och påhopp desstå mer skrivs om fallet. Eller är det det ni vill?

Kognitiv terapi är en ganska bra form där av hjälp där man arbetar med sina egna tankar och den föreställningsvärld man lever i. Din värld är inte min verklighet och er verklighet verkar inte överensstämma med någon annan vettig människa som jag känner till. Så sök hjälp!

söndag 10 januari 2010

Jag fick inte bestämma!

Söndagsmys

Jag är så där mysigt trött i hela kroppen. Håret står åt alla håll och jag hade visst glömt tvätta av mej maskaran igår för den är utsmetad runt ögonen. Två av barnen sitter bänkade framför Barnkanalen och den tredje går runt och ropar KOM hela tiden. Mannen i huset sover som vanligt. Snön är fortfarande upp till låren här hemma. Solen lyser med sin frånvaro och det är ganska mörkt ute trots all vit snö. Termometern visar minus 7 grader till skillnad från igår då det var minus 20. Det känns som det är perfekt promenad väder. Så om jag får bestämma.....så kommer jag och Bobbo bege oss ut på en lång promenad, bara han och jag. Sen så får det bli middag hos svärföräldrarna, så jag slipper den biten och till slut vill jag bara vila, vila, vila och behålla den här lite härligt sömniga känslan i kroppen. Kanske dricka en stor kopp te, äta en bit överbliven tårtbit. Möjligtvis sätta på en film eller kolla repriser från veckans TV program. Helt kort och gott så vill jag ha riktigt söndags mys.

Det är precis nyligen som jag har kunnat börja ta mysdagar igen efter ett par års frånvaro. Barnen har blivit så pass stora att de roar varandra och jag kan sitta i soffan i allafall en halvtimme-timme utan att behöva springa. Lilla N har inte slutat med blöja så inga spring till toan var tionde minut, Stora N kan hämta frukt och dricka själv......livet blir faktiskt lite lättare när barnen blir lite självständigare. Och även om jag har stjärnor och ballonger kvar sen gårdagens kalas som behöver dammsugas upp, så struntar jag nog i det idag. De ligger nog kvar i morgon och dammsugaren finns då med! I dag ska jag MYSA!

lördag 9 januari 2010

Lycka

Det är okristlig tidig morgon för att vara lördag. Jag har redan duschat och bryggt mej en kopp choklad/chilli te och tänkte stjäla till mej några minuter framför datorn innan resten av familjen vaknar till liv. Min dotter är numera en stolt treåring. Inte nog med det, hon är ens stolt treåring med rosa glitternagelack på alla tio fingrar och tår samt med och en blomma på varje tumme. Hon var så glad och lycklig över sin födelsedag att hon glittrade ända tills hon bad om att få gå lägga sej vid halv elva igår kväll.

Dagen är späckad med besök, aktiviteter, folk och tårta. Kalaset ska hållas idag och vi har slagit ihop släkt och vänner på samma dag, men inte samma tid. Även om jag kommer vara skittrött i kväll gör det mej så lycklig att få göra min dotter lycklig så jag tycket nästan att detta är lika roligt som hon gör. Att skaffa barn är i särklass det absolut bästa som hänt i mitt liv.

Det tycker kanske de flesta föräldrarna här i världen, men jag vet att jag fått några sura kommentarer från människor utan barn, att deras liv minsann är lika mycket värda och lika fantastiska utan barn. Vem vill argumentera mot det? Inte jag i allafall. Mitt liv är lika mycket värt utan barn som med barn. Eftersom mina barns liv inte är mitt liv kan jag inte leva genom dem. Utan jag måste ju se till att mitt liv blir så bra som möjligt. För mej har det blivit som att lägga på ett tjockt lager av skratt, glädje, lycka och kärlek till mitt liv genom att skaffa barnen. De får mej varje dag att må bra. Varje dag, utan undantag. Visst kan jag gnälla över dem ibland, visst kan jag förtvivla och slita mitt hår. Men om sanningen ska fram så gjorde jag det även innan barnen kom, fast över andra saker. Nu kan jag skylla på dem. Vad jag inte hade innan mina triss barn ( tre lika ger högvinst) kom så var det denna ständiga påminnelse om ren skär lycka. Jag skrattar mer nu. Ett liv utan barn är inte meningslöst, men ett liv med barn har fått mej att omdefinera mej själv. De får mej att granska mej själv under lupp och strunta i oviktiga saker eftersom det finns så mycket mer som är viktigt här i livet. De berikar mitt liv och ger det mer innehåll. De får mej att göra saker som jag velat göra i flera år, men som jag inte tagit mej tid till och de fyller mej med lust att göra mer med mitt liv.

Däremot skulle jag aldrig leva genom mina barn. Jag skulle aldrig låta dem stå för lyckan i mitt liv. Att göra mej lycklig är mitt ansvar, inte deras. Sen att barnen är en del av det precis som Marcelo eller Bobbo eller skolan, det är en annan sak. Personligen tror jag inte på att låta två, tre, fyra åringar få det ansvaret att göra någon lycklig. Tänk själv att det vore ditt ansvar att göra någon lycklig. Om du misslyckas är det ditt fel att hon/han inte mår bra. Vilket ansvar! Nej mina barn får mej att vilja göra saker som gör mej lycklig, så att de får en förebild för att göra sej själva lyckliga. Om det sen ibland innebär att stå på bruksan och kolla när jag tränar Bobbo i två timmar eller att gå promenader i bitande kyla varje dag så är det så det är i en familj. Man får och man ger. Alla ska må bra, alla ska få sina behov tillgodosedda, även Bobbo, mamma eller Lilla N. I vår familj hjälps vi åt och vi bestämmer tillsammans. Det har vi bestämt....