Translate

onsdag 30 september 2009

Morgonstund har guld i mun.

Det finns inget bättre än att vakna till lite lagom kvittrande fågelsång i gryningsljuset. Få sträcka lite på sej, slappna av. Ligga och lyssna för att sedan känna hur kroppen sakta vaknar till liv.
Så vaknade jag INTE i morse. Det var akut kissnödigt barn som behövde omedelbar assistans eftersom det redan börjat komma i vår säng. Sedan började vår terrorist att högljudd protestera så att hela gatan vaknade. Två timmar senare hade hon inte slutat. Barnet i fråga vägrade komma till sin mors ömma(?) famntag. Hon vägrade lämna vår säng. Hon ville inte att vi skulle röra henne och hon ville absolut inte att vi skulle lämna rummet. Det brast för mej. Jag bestämde mej för att pröva tricket att härma. Så jag skrek jag med. Hon sänkte den öronbedövande ljudnivån med tre decibel innan hon fortsatte lika högt som förut. Jag blir galen på detta stackars barn. Hon driver mej till den yttersta gränsen. Som så många gånger förr tänker jag att det är tur att jag inte har något barn med diagnos, för då skulle jag vara en katastrofal mamma. Jag hatar verkligen skrikiga och tjatiga barn. Nej jag hatar inte mitt eget barn men jag AVSKYR hennes beteende för tillfället. Jag vet inte hur ni andra är men vaknar jag med bråk och tjat och gnäll det första jag gör så brukar jag vara arg en hel dag. Jag kände mej som en stingslig björn som högg mot allt och alla. Tillslut slängde jag in det gapiga barnet i hennes säng. Sen fick jag ångest. Man gör inte så. Tre gånger senare accepterade hon att sitta i mitt knä. Då var klockan hög tid att äta frukost. Men jag satt med det tysta barnet en stund och smekte henne, hon var så nöjd, och efter det var hon solstrålen själv. Grrrrr.

Jag förstår verkligen inte hennes beteende. Jag gör inte det. Visserligen får hon igenom sin vilja ibland. För det händer ju att hon skriker fram tills att det är dags att äta. Då får hon ju som hon vill. Det händer att jag tar upp henne när jag är klar, fast hon skriker, då får hon som hon vill. När det är dags att borstar tänderna så får hon sin vilja fram om hon stått i en kvart i badrummet och vrålat. Så det händer ju, men det är inte så att hon kan skrika fram sin vilja. Alltsom oftast åker hon ut. Bort från oss. Lär av det då ungsork! Jag tycker faktiskt att hon är för liten för att ha benhård konsekvens. Det funkar inte än. Men jag sliter mitt hår. I söndags undrade Marcelo hur ett sådant litet barn på knappa nio kilo och 16 månader gammal hade ork att skrika i så många timmar som hon gjorde då. Använd energin till nåt produktivt istället! Rita en huvudfoting, lär dej att springa, eller nåt annat nyttigt. Forma ett vettigt ord eller så. Sluta gapa!

Inte undra på att min energi är så låg. Inte undra på att jag är så trött! Men jag älskar min lilla Labolina. Min finlemmade dotter med de mest perfekta små händerna. Jag älskar hennes lilla trumpna mun och de smala, feminina läpparna. När hon ler och rynkar näsan lyser hon upp min dag och jag blir tagen av hennes bländande begåvning, för hon fattar. Oj så hon fattar! Jag ser framemot när jag inte har en trotsig liten N utan när hennes egna personlighet tittar fram och stannar igen. Men snälla, snälla Gud låt mej få en bättre morgon i morgon!

måndag 28 september 2009

Miljölektion

Jag håller på med en lektionsplanering inför morgondagen. Ämnet är miljöförstöring. Automatiskt börjar man tänka på vad man själv gör för att förbättra klimatet, fattigdom och resursförbrukning. Idag tvingar Kyotoavtalet, det som USA vägrar skriva under, att vi minskar partiklarna i luften med 2-3 procent. Av hundra partiklar ska vi ta bort tre stycken. Forskarna menar att om vi ska kunna vända den negativa trenden måste mellan 50 och 90 st av 100 partiklar bort.

Idag rekomenderar inte Norrköpingskomun att man ska vistas på Östra promenaden, Kungsgatan eller i Ingelsta området då luften där är alldeles för förorenad. 1000 personer dör varje år i vårt land av cancer orsakad av farliga luft. Hur många som insjuknar men inte dör vet jag inte.

Det roliga (oroliga) i kråksången är att ju mer koldioxid vi spyr ut med fabriker och bilar destå varmare blir jorden eftersom avgaserna lägger sej som en hinna i atmosfären och hindrar värmen att läcka ut. Det gör att haven blir varmare, som gör att strömmarna ändras. Det gör att det blir fler stormar som är starkare. Isarna smälter och havsnivån höjs. Det gör att hela länder kommer att läggas under vatten. Varma platser kommer bli varmare och obobara. Då måste de flytta. Det är miljarder av flyktingar som kommer sakna land. Då kommer de söka sej till säkrare platser i världen. Delar av Europa, inklusive oss, kommer att få ta emot mängder av människor som ska bo och försörja sej på de resurser vi har här. Ganska komiskt eftersom vi till stor grad utnyttjar resurserna i deras länder nu för att kunna försörja oss.


Om alla levde som jag skulle vi behöva 3st Jorden för att försörja alla. Inte så upplyftande. Men för att inte bli så mörk försökte jag komma på några lätta knep för att få eleverna att känna att de också kan bidra. De tipsen delar jag med mej till er här nedanför. Det mesta kanske du redan gör, men kanske kan det bli en liten tipsbank för alla oss som vill men inte riktigt orkar engagera sej.

Du påvrkar med.

Vad kan du göra?

· Stanby läge
Standby läge på dator och TV drar massor av el. El kan komma från källor som släpper ut koldioxid. Om vi minska energiförbrukningen så har vi kommit en bra bit på väg för en bättre miljö!

· Resor
Turista i Sverige, åk cykel och tåg när du ska åka någonstans, och be inte om skjuts med bilen när du ska till kompisar eller träningen.

· Panta
Flaskor och burkar är en stor miljöbov så återvinn aluminiumburkar och plastflaskor så kan vi använda mindre resurser när vi ska framställa nya produkter.

· Sopsortera
Papper, mat, plast, kartonger, glas och metall. Lägg dem i rätt behållare så vinner gör det en enorm skillnad för vårt sjuka jordklot. Vi återvinner, mindre skog kan avverkas, maten blir jord och vi kan minska framställningen av bland annat plast!

· Cykla istället för att ta bilen
Du blir både mer vältränad, smal och stark. Miljön vinner på det så varför tveka? Skaffa regnställ om du är rädd för vatten.

· Släck lampor
Du sparar energi och tusenlappar i plånboken!

· Ge småmynt i skrammelburkar
Du kanske inte har råd att ge bort hundralappar varje månad för att minska svälten. Men några kronor eller femtioöringar kan du kasta ner i en av alla insamlingsburkarna som står i kassan i mataffärerna när du handlat ditt godis. Lämna gärna även dina gamla kläder som varken du eller kusinen vill ha hos Röda Korset eller i insamlingslåderna vid olika miljöstationer.

· Tänka på vattenförbrukning
När du badar gör du av med mer vatten än när du duschar. Stäng av vattnet när du borstar tänderna. Diska inte under rinnande vatten. Några tips som sparar vatten och energi. För vi antar att du inte badar i kallvatten.

· Använda miljövänliga produkter
Skysst, bra för kroppen, bra för korna, vattnet och marken. Kan inte bli bättre. Tycker du det är dyrt välj att köpa ekologiskt på de produkter du köper mest.

· Bli fadder
Har man pengarna så kan detta göra en enorm förvandling för massor av familjer i världen.

· Säga nej till pappersreklam
Pappret skövlar skog, färgerna förorenar luften och i ärlighetens namn hur ofta lusläser du all reklam?

söndag 27 september 2009

Jag är desperat.

Jag förstår inte var denna matthet kommer ifrån. Jag är helt slut. Totalt färdig. Det gör ont i kroppen att behöva resa sej. Jag tappar tålamodet och blir grinig. Det är inte likt mej. Jag oroas faktiskt över denna personlighets förändring. Jag har svårt att hitta glöden och passionen. Tycker inget är riktigt upplyftande. Varje dag försöker jag hitta förklaringar till varför jag känner så här. Det är allt från att jag väger mer nu än jag gjort någonsin förr till att jag är deprimerad över att jag inte får äta choklad. Kan det vara ägglossning? Har jag kört på i för hårt tempo eller kanske är för lite sex är svaret? Jag letar bland stort och smått men kan inte hitta något svar. Jag vill inte att det ska vara min "sjuka" trötthet för då kraschar allt. Precis allt. Men jag hittar ju inga svar. Så känner jag mej ledsen och misslyckad. Mina barn förtjänar en bättre mamma och Marcelo längtar efter den vanliga Åza. Hon som ler, som skrattar, som flirtar. Kvinnan som lagar god mat, fixar plugget så han inte behöver märka något och sysselsätter barnen tills de med lycklig leende somnar sött i sina nybäddade sängar. Han saknar tjejen som fixar med kvälls te och smörgås när de små har somnat, hon som kryper upp till honom i soffan och berättar hur snygg han är. Herregud, jag saknar henne! Det har varit så här en vecka nu, men det känns som ett år! Det är olidligt. Jag orkar inte mer! Jag vill slå sönder något, jag vill skrika, jag vill kasta porslin i väggarna. Jag får panik!

Sängstorlekar och nattliga eskapader.

Morgonstund har guld i mun. För första gången på evigheters evigheter fick jag i morse sova till kvart över åtta. SOVMORGON! Ännu en natt har Marcelo sovit i soffan, och jag gillar det inte. Jag tycker att vi ska sova tillsammans. Varje natt. Förra gången somnade han framför TV:n och vaknade inte förens det var morgon. Inatt hade alla barnen hittat in i vår säng så han valde att få sova ostört och med gott om plats i soffan istället. Av någon anledning tror inte han att våra barn är bärbara. Han skyller på att de alltid vaknar när han bär in dem. Så somnar de på hans mage i soffan sitter han där hjälplöst tills jag kommer och bär in dem i deras säng. Eftersom han aldrig nattar dem händer detta alla de gånger som han har dem på kvällen och jag är borta. Lite charmigt men ibland önskar jag att han kunde använda sina starka armar och bära in grynen, så att vi får bättre plats i sängen. När alla tre ligger där ochsnurrar runt är det väldigt ontom plats i vår dubbel säng.

När vi skulle flytta till vårt egna lilla hus stod vi i valet och kvalet vilken storlek på säng vi skulle ha. Hela våra liv har vi delat på 105 säng. Den hade vi dock haft sönder under några roliga timmar, så under vår Karstorps tid sov vi länge på en madrass på golvet. Vilket var praktiskt eftersom vårt sovrum där var litet och med kraftigt sluttande snedtak. Så skulle vi äntligen få ett ordentligt rum och frågan var hur stor säng vi ville ha. Jag röstade för 140 säng, han ville prompt ha en dubbelsäng. På den tiden hade vi endast ett barn, och han sov ständigt hos oss. Man jag ville att vi skulle ligga nära varandra, dela samma täcke, mysa, snosa varandra i nacken, precis som vi alltid gjort. Marcelo önskade att få sova. Tillslut vann hann striden. I början tyckte jag sängen var enorm. Det ekade bort till varandra. Vi delade inte längre täcke, jag sörjde. Men eftersom jag var stor och gravid blev det ganska snart rätt skönt med lite plats. Nu ångrar vi att vi inte tog en King size. Sängen är alldeles för trång de nätter tre små (läs långa och bökiga) barn vill dela plats med oss. Av den anledningen valde Marcelo att sova i soffan. Vi fick allihopa en natts lång välbehövlig sömn. Men jag fick lite för lite karl för min smak. Även om det var mysigt att ligga att titta på mina underbara barn när de sov, höra deras andetag, känna deras trevande händer över min kropp och höra dem sucka av lättnad när de kände att mamma låg där. Jag är deras trygghet. Jag är den de vill ha i sin närhet, den de längtar efter. Det är en rätt skön känsla faktiskt. Jag är deras kärlek.

lördag 26 september 2009

Sjuk?

Det är snart spöktimmen. Jag har ont i hela kroppen, kanske håller jag på att bli sjuk. Jag vet ärligt talat inte om jag kommer palla de två närmaste veckorna. Det känns som ett långt maraton som aldrig tar slut och min kropp säger ifrån. Det gör ont i öronen, i halsen. Jag är trött på att vara stor och fet. Väldigt trött på det. Att förlora tio kilo vore bra. Att förlora 20kg vore kanonskönt. Om jag kunde tappa 30 kg vore jag i himmelriket. Om jag mot all förmodan skulle droppa 40 kg så skulle jag var smal på riktigt. Sorgligt nog oroar jag mej för allt överflödigt skinn på min mage. Det vor ju skit trist att bli fin i kroppen och ha en massa skinn som bara hänger och hänger. Så blir jag arg på mej själv. Jag kan ju inte ens tappa 5kg så vad sjutton gnäller jag för?

Det gör ont i mina leder, mitt skinn ömmar. Jag tror faktiskt att mina vita blodkroppar kämpar som tusan just nu mot nån baskilusk eller virus. Hoppas de vinner under natten för i morgon är det Mora Träsk.

Illamående

Jag tycker vårt samhälle blir lite mer skrämmande. Kanske har det varit samma hela tiden men nu börjar det krypa närmare och närmare min sfär. Det gillar jag inte. En kompis barn har blivit jagad av en misstänkt pedofil i Klockaretorpet. Där har för övrigt massor av skumt hänt. Men nu senast är det mitt kusinbarn som blivit drabbad. Tolv år gammal har hon fått porrtrosor skickade till sej, hon har blivit ebjuden pengar för sex och den förmodade 24åriga pedofilen har stått och lurpassat på henne under två månaders tid. Jag känner skräck för att släppa ut mina barn, vart ska de hamna? Vad vet man om de vuxna som kommer i kontakt med ens dyrgripar?

Idag var vi och hälsade på hos Stora N:s dagiskompis Kalle. Hans familj är supertrevliga, rara, opretansiösa och härligt naturliga. Min son har varit där ensam förut under ett kalas. Men idag satt jag med. Idag var jag där med alla mina tre. Bobbo fick vara hemma för att jag skulle slippa skämas om han skulle börja jaga deras katt. Men då kom vi in på samtalsämnet hur sjutton man gör med vänner och deras föräldrar. Jag tror verkligen inget ont om dem vi var hemma hos. De är verkar vara bra människor med bra ungar. Men som princip är jag inte tillfreds med tanken att släppa mina barn ensamma hos människor jag faktiskt inte känner. Kanske är det ologiskt för man kan ju aldrig riktigt känna någon. Frågan är då om jag aldrig kommer släppa hem barnen till sina kompisar utan att de ska behöva dra på morsan? Det är klart att alla tre kommer att få göra det. Men jag kommer att vara en mamma som vill lära känna kompisars föräldrar litegrann. Jag är en mamma som vill lära känna kompisarna. Jag är en mamma som kommer att ha datorn centralt i hemmet så att man kan ha lite uppsikt över vad de gör på nätet. Jag är en mamma som kommer att prata om sådanna här saker ganska tidigt. Dessutom kommer jag sätta mina barn i någon form att kampsport träning så fort de får, och det brukar vara runt sju år. Kan det fortfarande hända, absolut men jag hoppas och ber att de ska bli förskonade.

Själv var jag runt tio första gången jag själv blev tafsad på av en vuxen man. Sedan hände det fortlöpande under flera år, både under hot och lockelser. Aldrig har jag accepterat det så därför har det inte blivit så mycket mer av det. Jag tordes inte berätta nåt för det har ju inte hänt något stort så vad skulle jag säga? Kanske var jag rädd att inte bli trodd. När jag var tretton blev jag utsatt för ett våldtäcksförsök. Jag lyckades tala mej ur den situationen, vilket jag alltid har kunnat göra. Tala mej ur allt. Men jag är livrädd att samma saker eller ännu värre skulle drabba något av mina barn. Min barndom har inte varit den vackraste men den har gjort mej stark och säker på mej själv. Jag blir förbannad över att det har hänt något som liknar sexuellt när det gäller en person som finns i min närhet.

Självklart har polis blivt kontaktad och jag kan lova att sista ordet ännu inte är sagt. Men en människa kan sabba så mycket för så många. Det borde finnas fler lagar som skyddar oss medborgare mot de som inte beter sej som man borde!

Jag är inte arg. Lite lätt illamående. Upprörd. Jag hoppas att han ska få vad han förjänar. Kastrering, fängelse. Men framför allt hoppas jag att den tolvåriga sysllingen till mina barn ska kunna komma över saken, gå vidare och lära sej något. För allt smör i Småland hoppas jag inget värre har hänt henne.

Vill ni läsa mer följ min kusins blogg http://sachikoblog.com.
Jag kommer också återkomma i ärendet.

fredag 25 september 2009

Jag vill ha en kubba!

-Jag vill ha en kubba. Jag vill det. Mamma hämta en kubba nu. Jag vill ha det. Jag vill ha en kubba. Mamma, jag vill det. En kubba! Kubba. Jag vill ha en kubba...

Inte lätt att vara 2,5 år godissugen, trött och ha en mamma som inte ger sej. Det blir ingen klubba, men hon blev glad åt att jag skrev det här. Nu ler hon igen från att ha varit tjurigt trotsig. Bloggen är fantastisk! Min Mittimellan N är fantastisk!

Arg blir mer arg

Ett tag läste jag lite texter av Dalai Lama och Deepak Chopra. Som religionslärare tycker jag att jag måste lära mej lite mer ingående vad religonerna står för och hur den praktiseras idag. I vilket fall som helst så stod det i en bok att ilska föder ilska. Att ju mer arg man blir och praktiserar sin ilska destå värre blir det. Det känns bra för stunden men nästa lilla motgång föder större ilska än om man försöker behärska sej. Jag har funderat på det där i ett par år. Vissa månader håller jag med, vissa månader gör jag det inte. Jag tror inte på att bygga upp känslor inom en som aldrig får komma ut. Samtidigt förstår jag att det är inte det Dalai menar. Sedan förra helgen när mina älskade, fantastiska, trotsiga flickor verkligen drev mej till gränsen och uttömde mej på alla krafter jag någonsin besuttit har jag försökt praktisera detta med att inte vara arg och irriterad. Mittimellan N ville ju att jag skulle vara glad när jag sa åt henne. Första dagarna var det svårt att hålla sej. Men nu fem dagar senare känner jag att mina aggressioner, min irritation är bra mycket mindre än de första dagarna. Tjejerna trotsar lika mycket men jag lyckas bevara lugnet. Vissa stunder kan visserligen tonskärpan bli lite hårdare imen jag höjer inte rösten någonting och ilskan finns inte där. Så kanske han har rätt den allvetande gurun. Kastar man sej handlöst ut och låter negativa känslor uttryckas i alla möjliga sammanhang så kanske man blir lite argare.

Personligen anser jag att vi alla har ett val. Vi bestämmer hur vi reagerar, vi kontrollerar hur vi agerar och på så sätt kan vi påverka vår omgivning på negativt och positivt sätt. Vad jag menar är att mina barn kanske fortfarande är arga och trotsar mej, men utbrotten blir inte lika många, jag skrämmer dem inte och jag lär dem hur man ska reagera och vilka reaktioner som är ok. Jag vill inte gärna ha en tonåring som skriker på mej om några år, därför försöker jag lära dem att prata civiliserat och uttrycka sin ilska på andra sätt. För arg måste man ju fortfarande få vara. Men man behöver ju inte skrika och slå omkring sej. Det jag har märkt under veckan är att jag är lugnare i mej själv, mår bättre än när jag låtit ilskeslemmet att bubbla över. Barnen blir tryggare, lyder bättre, lyder snabbare och vi kommer fortare in i en bra period igen än när jag också blev arg. Vad jag hoppas är att jag ska kunna fortsätta var så här snäll, lugn och braig och inte låta tröttheten och orken överväldiga mej igen. Appråpå det så är det fullt av barnskrik, förbannade tjejer och starka viljor i vardagsrummet nu så det är väl bäst jag tar mej dit och försöker rädda situationen.

Åza-lärarkandidat

ÄNTLIGEN FREDAG! Det var åratal sedan som jag längtade till veckans sista dag som jag har gjort denna vecka! Känns som om jag är en hungrande varg som vet att på fredag får jag mat, då kommer det. Hela dagen har jag gått och väntat på att klockan skulle slå så att jag kunde åka hem. Nu när jag väl är hemma leker barnen ute i lekparken och jag sätter mej några minuter framför datorn. Jag är helt klippt färdig! Idag hade jag två av mina lektioner, det gick väl sisådär kan man väl säga. Jag var väl inte alltför inspirerande. Kan väl säga att jag tappade halva klassen efter halva lektionen. Misstänkte nästan att det skulle bli något liknande när jag insåg att de hatar att läsa och min uppgift handlade om texttolkning. Men på något sätt kunde jag inte, förmådde mej inte att "hotta" upp lektionen mer. Nästa fredag ska jag ha dem igen får väl se om jag gör ett bättre jobb då. Som det känns just nu är jag inte den idealiska läraren direkt. Jag tycker det är svårt när man inte känner dem, det gör jag, men jag ska inte skylla på det. Jag var dålig helt enkelt. På tisdag ska jag kasta mej över niorna. Då ska vi ha picknick med frukt, smörgåsar, sopor i mängder, lite gift(karamellfärg), förorenat vatten och hårspray samt tvinga de stackars eleverna att andas genom sugrör. Allt för att praktiskt lära dem om miljön... Jag hoppas att det blir roligare än vad deras ordinarie lärare hade tänkt sej med OH och vanlig muntlig genomgång. Men jag får planera super noga så att det inte blir kaos. Det blir ju lätt så när man inte kör vanliga lektioner. Man jag kastar mej över utmaningen och hoppas att jag kommer vara roligare än idag.

torsdag 24 september 2009

Just nu sitter jag i telefonkö. Passivitet driver mej till vansinne och trots att jag är trött blir jag frustrerad över att inte göra något efter skolan utan bara åka hem. Så idag har jag beställt biljetter till Mora Träsk och just nu försöker jag ändra mina biljetter till Walking with dinosaurs. Vi beställde biljetterna för urlänge sedan. Typiskt nog är det just den helgen som jag ska gå i skolan. Den enda obligatoriska närvaron som krävs på min hundkurs.

Sådär ja, 120 kr får jag lägga till sen så åker vi på fredagen istället. Då ska jag lämna in min hemtenta, så jag får helt enkelt vara klar med den på torsdagen istället.

Idag fick jag möta klassen jag ska ha imorgon. Min uppgift går ut på att tolka en text, man kan väl säga att de klart uttryckte negativa åsikter om att läsa. Det bådar ju gott......

Nu ska jag pussla med barnen och laga mat. Kyckling ris och currysås blir det idag.

Hopp o hej så länge!

onsdag 23 september 2009

svammel under kvällskvisten

I dag har jag ringt flera av mina vänner. Jag har varit lite social, erbjudit dem att följa med mej på Mora Träsk, men än är det ingen som nappat. Jag har väl varit för tråkig för länge antar jag. Den första i kompisgänget har tagit de första stegen mot en separation. Jag är glad för hennes skull, ledsen för hans. Det blir en jobbig tid för dem nu. Samtidigt kan jag känna en förudran att i dessa tider, inte är fler som går isär. Det är så mycket ett förhållande ska klara nu för tiden. Själv känner jag ingen större oro för mej och Marcelo. Helt säker ska man väl aldrig vara. Vi har det bra. Vi rör vid varandra, ringer flera gånger om dagen, bekräftar varandra. Men nej vi är inte stormförälskade i varandra. Vilket vi har diskuterat ett par gånger. Vi har kommit fram till att det nog beror på att vi är för trötta helt enkelt. All energi går åt att hålla dagen vid liv och när kvällen kommer degar vi ihop, jag mer än han. Visst får vi till några kärleksmöten varje vecka men den riktiga passionen saknas. Vi får helt enkelt jobba på den. Efter 18 år kanske man får vara lite vanlig och softig inför varandra? Ett tag iallafall. Sedan måste vi nog upp på banan igen. Det ska ju vara spännande, kittlande, roligt, tryggt och passionerat att ha en partner. Jag hoppas en hormonjustering på mej ska fixa min gebit. Om jag bara får komma till läkaren någongång. Remissen är skickad, jag har ökat ännu ett kilo, jag är trött och har haft ont i magen i två veckor nu. Men jag lever på hoppet. En dag det rinna av mej, liksom magsmärtan med glutenallergi, liksom smärtan i ryggen med diskbråcket. Då kommer jag lära känna mej på nytt, ha kraft, bli smalre, rörligare och roligare. Framförallt roligare.
Nu ska jag sova, annars kommer jag vara ett vrak i morgon. (Det kommer jag nog vara ändå...)
Godnatt, hoppas ni får söta drömmar.

Lektionsplanering

Förutom en tur ut i skogen med Bobbo har jag suttit hela dagen framföör datorn för att försöka sy ihop två lektioner som ska utgå ifrån en texttolkning av religiösa texter (universitetets uppgift åt mej) och global uppvärmning (det område klassen arbetar med just nu). Det var inte enkelt, men bästa bryggan blev Shrek. Så nu ska han få göra entré på lektionen för att ro det här i hamn. Jag har inte träffat klassen vet bara att det inte är så diskussions benägna. Ett problem eftersom textolkning utgår i från diskussioner. Håll yummarna för mej på fredag när det är dags. Annars är det lika pestigt som vanligt att vara på praktik. Man är sysslolös, ansedd som mindre begåvad för att man inte fått examen samtidigt som man inte känner till rutinerna på skolan. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag läääängtar tills att det är dags att jobba på riktigt. Min vägledare(henne jag går med) är dock jätte trevlig och ungarna jag hade när jag sist var ute och var gravid(då 7:or nu 9:or) kommer fram och säger att de längtar efter mej och att jag ska ha dem igen. Det värmer ju!

Jag har ju varit lite trött sista tiden skulle man ju lite milt kunna uttrycka det. Jag känner av det i nacken, ryggen, benen. Överallt värker det. Jag har inte riktigt tid till massor av djupsinnigt tänkande som det är nu, men däremot händer massor i min kropp. Jag kastar ut massor av gammalt och försöker hitta nytt. Långa perioder an jag stirra in i en vägg och Marcelo undrar lite oroligt om jag är på väg att lämna honom. Jag är inte riktigt glad, inte riktigt ledsen. Jag bara är. Och så är jag trött. Igår däckade jag strax efter nio när barnen väl hade somnat. Två av dem är ju sjuka så vi åker inte på några aktiviteter, ändå är det som om tiden inte riktigt räcker till. Märkligt. Nu stressar jag ju inte runt och jag har inte massor av måsten men alla mina vänner om ni undrar var jag är så är jag hemma, men kom för Guds skull inte hit! Jag orkar inte vara social! Jag hinner ju knappt skriva i bloggen. Nu kan jag bättre förstå hur andra känner sej som uttrycker sin stress och att de inte hinner med någonting. Så någon mening är det ju med det här också. Nej nu börjar trötthetssvamla. Jag tror jag ska ta lite lunch nu och fortsätta fila på mina lektioner sen. Puss!

tisdag 22 september 2009

Ynklig

Förlåt men jag är så trött. Jag är verkligen trött! På riktigt.

måndag 21 september 2009

Blä blä bläää.

Sen när har jag inte ens tid att ringa mina vänner? Det här är inte likt mej! Jag är så himla upptagen att det nästan är plågsamt. Hela veckans aktiviteter är inställda eftersom två av mina barn hostar och snörvlar. Det känns faktiskt lite bra att plocka bort helgens planer. Men vilka mardröms tider mina bar nu går på sin förskola! Från tidig morgon till eftermiddag. Klockan halv åtta traskade vi in i lokalerna och inte förens halv fyra hämtade jag dem. Det är 90minuter längre än de går som max annars. Det gör skillnad! Trötta och ledsna barn ägnade sej åt att göra halsband och spela memory. Sedan spelade de bowling medan jag lagade mat. Det var oändligt mycket tårar. Efter maten piggnade de till och vi kunde spela lite handboll i vardagsrummet innan det var dags för tandborstning, medicinering och läggdags. Sedan var det stackars Bobbos tur att få komma ut på en längre promenad. I becksvart mörker traskade vi långa varvet och nu är det dags för mej att planera mina uppgifter till skolan i morgon. För nu har jag ju praktik i två veckor. Nummer ett kan jag konstatera att jag inte gillar (läs hatar) att bara följa med och stå och glo när andra håller undervisning. Nummer två ogillar jag när jag inte känner eleverna. Nummer tre verkligen avskyr jag att göra en liten uppgift som helt går stick i stäv med det som pågår. Jag är som bäst när jag får arbeta långsiktigt och planera roliga uppgifter, hålla långa inspirerade föreläsningar och vara en lärare som arbetar efter en plan. BLÄÄÄÄ för praktik! Jag tycker kudden låter lockande och skulle hellre besöka sängen i tio timmar! Det märks att det är nåt som inte stämmer med mej. Så här brukar jag inte vara. Negativ och super trött, utmattad. Det är inte ord jag brukar förknippa med mej själv. Men ini får ju vara med på min resa både när det är upp och nu när det är ner. Men jag lyckades behålla lugnet, trygghetern och pedagogiken trots barnskrik och trotsiga små flickor. Det är faktiskt inte illa pinkat när man är så neggo som jag är nu. Begrava mej ensam i huset med massor av frukt och lådvis med bra film en hel helg det låter som min melodi. Men jag skottar på för om jag tänker efter är det ju inte så himla hemskt. Jag har ju lyxproblem.

söndag 20 september 2009

Kloka barn

Det slår mej alltid som en blixt hur smarta barn är. Även när de är så små som Mittimellan N. Varje kväll går vi igenom dagen, pratar om hur allt varit och lägger tyngdpunkten på det som varit roligt. Varje barn har sin egen lilla stund i mitt knä då de andra ska ligga stilla och lyssna. På så sätt hoppas jag att alla mina barn ska känna sej sedda varje dag. Idag lade vi tyngdpunkten på alla gräl. Det första Mittimellan N sa var att hon var ledsen. Hon var ledsen över att jag skällt på henne och att jag varit så arg. Självklart tappade jag en tår, inte vill jag mina barn något illa. Jag sa att jag också var ledsen över att vi bråkat. Så frågade jag henne hur vi skulle göra så att vi inte blev så arga på varandra. Då tyckte hon, såklart att jag skulle vara gladare när jag sa till henne. Att jag inte skulle låta så arg, för då skulle hon lyssna bättre. Sedan frågade jag hur jag vad jag skulle göra när hon blev så arg. Då funderade hon ett tag sedan svarade hon - Jag vet inte. Men självklart tänkte jag då. Jag är snart 33 år gammal, inte ens jag vet, hur ska då hon på drygt 2,5 år veta?

Det roliga i kråksången är att hon har så rätt. Hon blir inte lika arg och upprörd när jag håller mej lugn. När hon ändå blir arg så är det inte lika många gånger på en dag om jag kan sköta utbrotten på ett snyggt sätt. Då brukar hon ligga i sängen och vråla en stund, efter att ha kastat sej över vad det nu är hon vill göra två gånger först så klart. Sedan kommer hon ut och säger att hon är glad och att det känns bättre. Att det arga gått över. Det är klart att deras beteende präglas över hur jag reagerar över det dom gör. Jag tror bara att allt mitt tålamod och mina lugna knep rann ut som en störtflöd under fredagen för efter det har irritationen suttit som en hinna över mej.

Jag hoppas jag är en bättre mamma i morgon. Det förtjänar de!

Barn till uthyrning

Jag har aldrig någonsin, verkligen ALDRIG varit så trött på mina barn som jag är idag! Innan dagen har jag aldrig riktigt förstått när mammor på skämt sagt att deras barn är till salu. Idag har jag full förståelse för den åsikten. Idag tycker jag att det är pest med två stycken ungar i trotsålder samtidigt. Idag hatar jag barnskrik å det grövsta. Idag klarar jag inte av fler små barnhänder som klamrar sej fast vid mina kläder. Jag orkar inte med klängande, klättrande skrikande, kladdiga barn. Jag är till och med trött på: -Mamma! MAMMA! idag. BLÄÄÄÄÄÄÄ. Jag vill inte. Jag orkar inte.

Tro inte annat än att jag forfarande älskar dem. Men jag tror att helgen har tröttat ut mej på ett sätt jag knappt trodde var möjligt. Allt mitt tålamod har dränerats iväg. En tjuv har plockat bort min ork. Mitt bröst känns tungt, det är jobbigt att andas. Jag behöver andas. I morse när jag satt i bilen, ensam, innan agilitykursen, ville jag bara gråta. Jag visste inte varför men jag kände mej så tung och trött. Det har jag gjort förr, men det har aldrig varit pga mina barn. Det är en jobbig känsla. En jobbig grej att behöva känna så över sina älskade flickor. För de är ju mitt liv. Jag till och med tycker om att bli störd om nätterna bara för att få uppleva att jag har mina efterlängtade barn. Jag har blivit arg på dem, rasande men inte uttröttad, förut. Hemska , hemska känsla! Tyvärr kan jag inte bara skaka av mej den. Jag måste hitta ett andningshål. Snabbt. För det här vill jag bli kvitt med fortare än supersnabbt. Självklart kan jag inte skylla på barnen, trots är ett av det bästa de kan gå igenom. Det är i trotset de formas, utvecklas, testar sej och sin omgivning och skapar en personlighet. Det är en viktig fas i deras liv. Men samtidigt, och på samma skrikiga sätt.......GE MEJ STYRKA.

Nu ska jag gå och ta hand om nästa katastrof. Under tiden jag skrivit detta har det varit sju katastrofer och ca två minuters tystnad. Skrik, skrik, skrik. Men en liten stund har jag andats. Denna blogg är ett litet andningshål....frågan är om det räcker för kvällen.

Kolmårdsäventyr


Så var vi på Kolmården gång nummer 335 denna sommar. Årskort är NT:s gåva till oss barnfamiljer! Dagens attraktioner var de stora showerna. Sälshow, delfinshow och Bamseteater. Det tog över fem timmar! Det var jätte trevligt. Det var kul och barnen var nöjda. Vi var tillsammans med Stora N:s gudmor, Frida och hennes barn Emma och Alicia. Dagen till ära följde även hennes äkta man Jaime med. Det var en jätte hit för Stora N! Lilla N däremot var en riktig lite terroris unge och jag fann mej själv att längta till nästa sommar när hon kan sitta, stå och gå för egen maskin. Nu var det slänga sej- och skriksvängen hon var inne i. HELA DAGEN! Periodvis gick det dock bra. Men det är makalöst hur fort tiden rinner i väg så jag har lovat att vi ska åka in om två veckor och åka bilar och klappa på grisar. Djurparken har verkligen vuxit från en ganska tråkig park till ett äventyr man kan besöka om och om igen. Jag kommer ihåg för några år sedan när de funderade på att lägga ner parken för att det var för få besökare. Tack och lov hittade de ägare som istället var villiga att satsa på parken. Så nu kan ju både vuxna och barn roa sej kungligt! Jag är helsåld på vår turist attraktion! Det enda negativa är att man inte får ha med sej sina fyrbenta vänner in i parken. Koppeltvång och inte tillåta dem inne i barnenslantgård eller i delfinariet kan väl inte vara så svårt? Det kan dom ju på andra ställen. Kanske nåt att lobba för?
Stora och Mittimellan N jämför händer med tigertassar.

lördag 19 september 2009

Lite Kissnödig....

I går utspelades en dråplig situation i parkeringshuset på Maxi. Jag vet inte hur det är för andra, men om jag är kissnödig så är det väldigt svårt för mej att inte vara i rörelse. Så vi parkerar, jag är kissnödig och tänker att toaletten är det första jag ska använda när vi kommer upp till varuhuset. Jag öppnar bakluckan, platsar Bobbo, drar ut 15kg hundmat för att komma åt vagnen som ligger under, eftersom Lilla N precis somnat. Jag känner att jag är VÄLDIGT kissnödig. I mitt stilla sinne undrar jag hur jag ska kunna ta mej upp till varuhuset utan att kissa på mej. Jag får ut vagnen, baxar in hundmaten, stänger bakluckan, öppnar sidodörren lossar mina två barn där bak, öppnar passagerar dörren lyfter ut min sovande lilltös, känner paniken komma för nu klarar jag inte av att hålla mej längre! Blir stående med mitt barn i famnen med hårt ihopknipna ben, skuttandes, för som sagt i rörelse kissar man inte på sej. Attacken går över. Jag lyckas få ner Lilla N i vagnen, står i en omänsklig ställning när jag sätter på bältet för att hon inte ska kunna ramla ur vagnen om hon vaknar. JAg slutar andas, försöker hålla kvar urinet i blåsan med ren viljekraft. Jag rätar upp mej tittar panikslaget om jag kan rusa ut och sätta mej på gräsmattan utanför. Det är inget alternativ. Jag tar ett djupt andetag. Går för att hälpa Mittimellan N att stänga bildörren. Börjar leta efter bilnyckeln. Hittar den inte. Ett illskrik från sonen upptjutes. Han har klämt tummen i bildörren på sin sida. Jag utför någon form av struttig promenad runt med hårt sammanknipna ben för att förhindra förnedringen. Blåser lite snabbt på det onda fingret. Nu är jag panikslagen. Detta går inte. Sonen skriker alltjämt. Jag stuntar i honom, letar depserat efter nyckeln. Tillslut får jag ta till flicktaget. Tar tag med händerna i stjärten och liksom hivar upp dropparna, stålen, syndafallet som är på väg. Tittar mej hastigt om för att se om någon sett mej. Det var det inte! Stora N är nu jätteledsen över sin svullna, halvblå tumme och över sin mammas totala brist på uppmärksamhet. Jag för min del vågar inte andas ut. Så jag håller kvar luften i mina lungor så att inte blåsan ska få för sej att den också kan tömmas ej för att lungorna kan det. Jag går runt, kollar förarplatsen, väser till Stora N att vi ska hälla kallt vatten på tummen när vi kommer upp. Nycklarna inte där. Jag tar myrsteg runt till bakluckan, sliter upp den och med benen i kors letar jag efter nyckeln. Under tiden står Mittimellan N som en tjatig ljudridå;
-Vilken vagn ska jag sitta i ? Jag ser ingen vagn. Mamma vilken vagn ska jag sitta i? Jag ser ingen vagn. Mamma vilken vagn ska jag sitta i? Är den där borta? Jag ser den inte.....
Stora N gråter och skriker:
-Aj aj aj jag har jätte ont i min tumme! Jag klämde den...buuu. Den gör JÄTTE ont! Mamma, jag har ont i min tumme!
Ni kan nog se scenen själva framför er. Medan allt detta händer passerar det bilar tätt bakom oss så med jämna mellanrum får jag slita tag i Mittimelln N för att hon glömmer hålla i vagnen och vinglar ut någon meter bakom bilen med risk att bli påkörd. Tillslut hittar jag nyckeln under Bobbos tass. Sliter tag i den men tänker att nu är förnedringen här. Nu kissar jag på mej. Det går inte en sekund till. Med panik i blicken slänger jag igen bakluckan, lyckas hasa mej runt och låsa bilen. Gör mej redo att börja gå. Kissnödigheten är som försvunnen i samma ögonblick jag tar det första steget. Så från ett struttigt hoppande, väsande, icke andande 32-årig panisk tre barns mor blev jag en lugn, glad morsa med tre rara barn. Vi stoppade polleten i vagnen, satte Mittimellan Ni den. Jag blåste på Stora N;s tumme. Kramade honom, pratade lungnande. Tjatet från dottern försvann och ersattes av glada skratt. Gråten stillades hos min son, och han körde sin lillasyster i vagnen in i hissen och bort till toaletterna. Där jag tvingade mina två äldsta att kissa först innan jag själv kunde sätta mej. Sen var det lugnt i tio minuter innan Lilla N vaknade inne på Ica och terrorn med skrikande och kastande tog nyfart. Men det är en annan historia.

Terrorattack!

Jag har varit i terrorland! I fyra timmar turades mina tjejer om att skrika, vråla, kasta sej som små slingrande ormar igår! Både i skogen, på Maxi, på Apoteket och i skoaffären. En kort stund undrade jag vad jag gjort för ont. Men det är väl bara att konstatera att två trots tjejer samtidigt inte är himmelriket...trots detta hann vi kolla ut picknick plats, handla fem par skor, köpa ut medicin till mej och Stora N samt handla in mjölken, osten och brödet jag inte haft tid med under veckan. Hela kvällen fortsatte med enerverande skrik, trotsig tvååring och en fyraåring som långsamt tappade tålamodet. Klockan nio fick jag nog, gav upp, barnen fick sova och jag hoppade i bingen. Utmattad och hade ont i varenda muskel i hela kroppen. Jag var så trött att jag under tandborstningen inte orkade bry mej om när min mellersta dotter spottade på sin bror. - Ställ dej längre ifrån, blev mitt pedagogiska svar. Hmmm, vi får väl se hur det går i dag när vi ska till Kolmården...

Men de är ganska uppfinningsrika i sitt trots. De klättrar, puttar, gnäller för att maska vad deras egentliga syfte är. Som att få leksaken som någon annan använder för tillfället. Eller sitta på bästa knät i mammas famn eller att få en frukt eller vad det nu kan vara. Lika söt och underbar som Mittimellan N kan vara, lika grinigt grimarserande och trumpen kan hon vara. Jag ser INTE fram mot en trotsig tonår.

USA använde de inspelat barnskrik för att tortera fångar med i timmar. Undrar om man kan vända sej till svenska staten och få skadestånd när man själv utsetts för en sådan terrorattack? I ochförsig använde de rappmusik också, för att tortera de stackars irakierna med, och de lyssnar ju några oförstående civila på alldeles självmant.Världen är bra konstig...

Efter att ha torterats igår slocknade jag ensam i sängen, läsades Om Jesus. Vet inte om jag lärde mej så mycket. Men jag fick gå upp två gånger för att jag glömt ta min medicin och för att jag glömt att kissa. Men som jag sov sen. Djuupt. Får väl se om eländet fortsätter idag. De säger ju att ovissheten är det som är jobbigast när man torteras. Jag vet inte, jag tycker nog om att inte veta hur illa eller bra denna dag ska bli. Annars skulle jag nog inte stå ut. Om det skulle vara lika jobbigt idag med, menar jag. Fast det är väl inte möjligt?

fredag 18 september 2009

Galet mycket

Denna vecka har varit helt galen! Jag har inte ens hunnit köpa mjölk på vägen. Så nu ekar våra kylskåp tomma. Idag är det handlar dag. Gå i skogen dag. För Stora N har beslutat att vi ska ha picknick nästa vecka. Han har gjort en gästlista och det inkluderar flera vagnar. Så vi behöver vara i en skog där vagnen kommer fram. Det gör dom inte i vår skog! Så istället ska vi till Vrinneviskogen och reka efter en bra plats där vi kan göra kottdjur, dricka varm choklad och låta barnen leka. Sedan är det städardag.Vårt hem är i akut behov av damning och ta hand om tvättning. Sedan rullar helgen på i härligt tempo, så det är idag eller om tre veckor.... Jag älskar att ha aktiviteter runt mej så att jag slipper sitta sysslolös och känna mej misslyckad. Det värsta jag vet är när det inte finns nåt att göra, fast man vill och ingen har tid för en. Så bloggandet har fått lite tid av mej ett par dagar nu. Men jag hoppas kunna smita in på datorn under praktiken nu de närmaste två veckorna och uppdatera allt som händer men framför allt mina tankar om det som händer. Ka bli rätt mycket eftersom jag har rätt mycket åsikter om skolan i dag! Jag ska var på en högstadieskola i Norrköping och hålla i lektioner om religösa texter. Vi får väl se hur det går... Håll tummarna för mej!

Men imorgon blir det Kolmården!

Lilla N kan gå!


Min lilla prinsessa, eller spöke faktiskt, eftersom hon går under smeknamnet Labolina, har tagit sina första steg. I onsdags reste hon sej och tog fem steg på raken. Som mest blev det elva steg! Jag var så toppen glad! 1år 4månader och 1dag gammal reste hon sej och gick!!!! Det kändes som en glädjens dag. Självklart filmade jag det med mobilen och skickade till närmast anhöriga. Både mormor och morfar ringde och var helt överlyckliga. Som vi har väntat! Det viktiga är inte att hon ska gå så tidigt som möjligt, det som känns så bra är att hon utvecklas efter så många, långa månader av ingen aktivitet. Det känns som min lilla bäbis har blivit en riktig liten människa. Mentalt är hon frustrerad över kroppen som inte lyder henne, så hon var så stolt själv. Det är så roligt att se! Jag älskar dej Lilla N! Efter onsdagen har hon inte gått lika mycket. Ett par rejäla vurper har gjort henne lite osäker. Men nu är det på G iallafall. Hon kan och jag tror nog att det kommer gå ganska fort tills att hon är ganska stadig. Min duktiga, kämpande tjej. Det känns som vi vunnit mot ett monster. Att vi besegrat demonerna. Kanske hon nu kan få ha ett liv som andra barn utan att behöva kämpa för varje andetag. Det känns skönt i mammahjärtat just nu!

tisdag 15 september 2009

Döm inte så hårt.

Jag har så svårt för människor som dömer andra. Missförstå mej rätt. Alla har vi fördomar. Alla tittar vi på andra och dömer bort deras utseende, sätt, kläder eller sätt. Men vissa gör det mer än andra. Min grundinställning är att man gör så gott man kan. Jag försöker att se andra i ljuset från deras egna strålkastare. Många gånger misslyckas jag och tänker eller säger fel saker. Jag är långt ifrån felfri. Men jag försöker ändå vara lite öppen och inte kasta skit på folk.

I min omgivning har jag människor som inte resonerar som jag. Närmast är min sambo, men också studiekamrater på universitetet, vissa kompisar osv. Det som stör mej är nog att de inte är villiga att ge folk en chans. Det är kommentarer som jävla amatör, vilket fetto och andra kommentarer på samma vis. Vissa människor kämpar med sina liv, kommer en bit på vägen men har uppförsbacke. Då kan jag få höra att de står stampar på samma ställe utan att komma någonstans. Vad är dagens katastrof mm. Min sambo kan jag ibland ställa mot väggen. Hans försvar är det naiva; andra dömer mej, varför skulle jag inte döma dem? Det har han visserligen rätt i, men just därför kanske man ska låta bli?

Jag blir förbannad på inkompetens, dumhet, lathet och fega människor. Då ser jag rött. Då är jag dömande, arg och kanske lite oresonlig. Men om man försöker vara en bra mamma, men inte riktigt lyckas, vem är jag att döma? Jag misslyckas jag med! Däremot blir jag galen när man inte försöker. När man har ett område som inte är bra för barnen, det kan vara droger, olämplig miljö, aga eller vad som helst, men försöker förminska det problemet genom att kompensera med andra saker, tex prylar, lite extra tid, pengar eller något annat helt onödigt. Då ser jag svart. Men försöker man, men barnet har behov som man inte kan tillgodose.....man kan inte göra mer än sitt bästa. Eller om någon är överviktig, vad spelar det för roll? Sluta klaga på det. Ja, överviktiga kostar samhället mer pengar, men att klaga och prata bakom ryggen hjälper dem inte att gå ner i vikt.

Idag kom vi in på ämnet religion i skolan, eftersom det är det vi studerar denna vecka. På frågan vad jag tyckte var bäst att en religös eller ateist lär ut om religion svarade jag agnostiker. Det väckte lite upprörda känslor. Åsikterna hagalade att då visste man inte tillräckligt och då skulle man inte undervisa. Man var okunnig, feg och lite allt möjligt. Personligen är jag agnostiker. Jag tvivlar. Jag vet inte vad som är rätt. Kanske ligger det en sanning i att jag inte vet tillräckligt mycket. Men nu när jag fått fundera ett par timmar tycker jag nog om mitt öppna sinne. Jag tycker jag har rätten att hålla dörren öppen tills jag har beslutat mej för vad som är min sanning. Jag tror nog att jag kan bli en bra lärare ändå, för jag dömer inte de som tror och jag dömer inte dem som inte tror. Förr i tiden var jag mycket mera säker på min sak. Idag vacklar jag mer, vet inte riktigt. Jag har insett att det är så mycket som jag inte kan. Så mycket som jag inte vet, men jag är nyfiken och vill veta mer. Ju mer kunskap jag får, destå mer inser jag hur lite jag kan.
På den vägen vandrar jag, och jag tycker att du får vara du. Jag få vara jag. Vi står på olika platser i livet. Kanske kan vi förenas på nåt plan, kanske inte. Men jag är villig att lära av dej och jag önskar att du vill lära av mej. På så sätt tror jag vi når en bättre värld!

Förlåt om jag uttrycker mej klumpigt. Vad jag vill ha sagt är att jag inte är bättre än andra. Jag vill säga att det gör ont i mitt hjärta när vi inte är snälla mot varandra!

måndag 14 september 2009

En annan dag

Måndag. Uppgifter jag inte riktigt fattar. Ett kort med för lite pengar. Klippa mej i eftermiddag. Klippa tjejerna i eftermiddag. Snart föreläsning med en galen virrpanna som skrämmer mej. Sol. Mätt i magen. Händerna bortdomnade. Ringt läkaren. De ska ringa upp. Massor av text att läsa. Verkligen massor, till på torsdag. Kopierad text. Liten text med obefintligt mellanrum mellan raderna. På engelska. Jag är dyslektiker. Suck.

Sugen på fika. Gillar ändå att vara på skolan. Nästa vecka praktik på Ektorp. Vet inte om jag ser fram emot det. Jo kanske lite. Ingen bensin i bilen. Behöver handla hundmat. Ska besöka barnens mormor. Hoppas på mat där. Sugen på en resa. Kanske till Holland. Helst Spanien. Vill börja rida också.

Just det jag har gått med i facket! Hi hi. Jag?

Ska jag bli politiker?

Hmmmmm......

Hjärnan trött. Behöver sova. Vill ha tillbaka min energi. Vill hitta mej igen. Vill bli smal. Vill bli stark. sviktar i omdömme. Tokiga jag.

Är nog nog nu? Räcker det nu?

Nej, inte än. Ett tag till. Vi får se, jag ska orka också. Idag ska jag bara var glad och ha kul istället. Bli lite kunnigare, lära mej nåt nytt. Flyta på vågen och jobba hårt en anna dag,

En annan dag, det är jag det.
Mañana.

söndag 13 september 2009

En tröttis här.

Vilken dag! Jag är trött i fötterna, i vaderna, i ryggen, i nacken, i axlarna, i huvudet. Det märks i min kropp när jag inte hinner äta. Jag blir lätt irriterad. Lätt stressad. Nu är klockan halv sex och jag har precis petat i mej lite kyckling. Jag har fått be om ursäkt lite grann till min hund och till mina barn. Sista timmen ute i medeltiden var jag inte alltför rolig att ha att göra med. Inte för att jag var arg, men rösten fick en viss irritation på barnen som envisades att gå framför bilar. Bobbo fick sej en känga varje gång han ville stanna och nosa på alla tusentals osynliga fläckar på marken. Jag skyller på att jag inte fått någon mat. Men jisses vad nöjd jag är med dagen. Det enda som återstår är att duscha alla. Vi hamnade på en dålig plats under tournerspelen. Föra att skapa stämning med lukt, smak och synintryck så eldade de i olika kar. I vårt kar fanns ingen eld, men massvis med rök. Tillslut bad jag arrangörerna att flytta karet innan vi skulle dö av rökförgiftning. De gjorde de, men vi stinker rök allihopa nu. In i duschen!

Såja nu är två under vattenstrålen. Nej nu kom ett litet badmonster krypande ut. Jag har haft en bra agilitydag, en bra medeltidsdag. Nu hoppas jag på en superslapp kväll framför TV;n. För jag är trött! UPPDRAG: Lära mej att planera maten bättre när det är ont om tid. Jag måste äta för att må bra och vara den mamma som mina barn förtjänar! Nu ska jag ta hand om ungarna som står i duschen och bära in den tredje som är dyngsur!

Tidig kursmorgon

I dag börjar agilitykursen. Det har regnat, bara Bobbo är vaken med mej. Det ligger förväntan i luften. Det känns bra. Jag har längtat!

lördag 12 september 2009

En bra höst dag.

Jag hör barnens skratt klinga ute på altanen. Ögonen lyser på min älskade son. Det luktar muffins och äppelpaj, jag väntar hit en av mina bästa vänner. Den här dagen känns så oerhört bra så lyckad och så underbar. Vi har plockat äpplen hos farmor, varit på kalas hos en av Stora N;s dagiskompisar, jag har varit ute i skogen och promenerat med Bobbo, Det är relativt städat i huset. Det överbelamrade sovrummet är kvar, men dit är dörren stängd. Jag får ÄNTLIGEN vara barnvakt till ungarna jag älskar och alla har roligt och trivs. Återigen slås jag av att jag mår så superbra när barnen har roligt. Ibland bråkar jag med mej själv och säger åt mej att jag också ska deltaga. att jag inte ska nöja mej med att andra har roligt. Men jag trivs med det. Jag nöjer mej med att se dem så hjärtans glada. Mina nöjen har förändrats genom åren och detta är livet för mej. Jag mår så himmelskt bra!!!

Emma och Alicia på besök!

fredag 11 september 2009

Vuxna barn behöver oxå sömn!

En natt utan sömn. Det var länge sedan. Idag är jag plågsamt medveten om att inatt var en sådan natt. Utan sömn. Jag har inte ens klivit ur kläderna från igår. Jag lade mej tio minuter på sängen klockan nio i morse. Sedan ringde telefon. Mina tjejer har gått om lott om varandra hela natten. Den minsta har varit värst med skrik, skrik, skrik, skrik, tills man tillslut inte orkar bry sej längre. Man bara sitter där med henne i famnen och stirrar tomt på en TV man inte hör. Maskaran hänger under ögonen på mej och jag luktar nog jätte fräscht. Men jag har lyckats duscha iallafall ett barn under natten, efter att hon kissat på sej.....i soffan.....av tyg. Skura soffa har jag också gjort i natt. Blivit skallad med så jag fick en fläskläpp. Varför pratar man bara om föräldrar som råkar slå sina barn i ett anfall, aldrig om barn som gör det samma? Jag har aldrig skallat mina barn.....Slagen blev jag också och riven och nypen. Jag säger bara det; Ett varningens ord till alla som någonsin tänker tanken att attakera min lilla tuffing. Ni åker på stryk! Hon övar redan nu. I vanliga fall när jag är vaken och alert händer detta en gång sedan uppfostrar jag mina barn att de inte får slå sin mamma. I nattens dvala tog jag emot både fyra och fem slag innan jag orkade reagera. Marcelo jobbade natt i natt. Han kom i säng före mej. Han sover än. Jag kan säga att mina planer för idag handlar om att överleva. Försöka orka utan att bli galen. Utan att gapa åt barnen. Förr i tiden hade jag fler sådana nätter per vecka än sömnnätter, men det är inte det minsta roligt att bli påmind. Jag avstår gärna. Jag gillar att sova. Det finns inget positivt med att inte få sova. Det har jag hävdat i två år, jag hävdar det fortfarande. Idag kommer jag vara en sämre mamma med mindre ork, mindre lust. Jag kommer vara mer frånvarande och barnen kommer få sköta sej mer eller mindre själva medan jag kommer hasa runt och försöka göra mat, städa det jag inte hann igår. Vi kommer nog ta en tur i skogen men jag kommer nog inte orka studera varje liten daggmask, död skalbagge, leta sniglar eller komma ihåg vad varje träd heter. -TRÄD, det heter Träd! Det blir inget att leta efter tomtebon, trollungar eller förklara från vilket djur bajset kommer ifrån. Jag är trött. När Lilla N ska sova middag tänkte jag göra det med henne. Förhoppningsvis blir jag en bättre mamma sedan. Men jag tror de kommer att vara glada åt att jag inte orkar säga nej till ett kex till eller en banan till. Vill de ha nåt kommer jag nog säga Varsågod, utan att egentligen veta vad jag säger. Enda gången jag kommer att tappa humöret snabbt och ordentligt är om de börjar bråka och tjafsa om allt. Speciellt med varandra. Jag får bita mej i läppen och säga åt dem att gå in på rummet och komma ut när de sagt förlåt till varandra och när de kan hålla sams. Det brukar funka ganska bra. Idag är jag en trött, seg mamma. En mamma med hjärnkapacitet på minus tre. Det rör sej väldigt långsamt där inne. tankarna går i slowmotion. Det blir nog mycket film för barnen idag. En dag de kan pausa. En vilodag. En dag att andas på. De kan hämta tillbaka lite kraft. De har också varit slitna i veckan. Inga krav. De kan leka med vatten. Nu sitter mina två minsta med en varsin hink med vatten ute på gruset och blöter ner sej i nattkläderna. De lagar kakor av sten och nu ska de bjuda mej. Får man säga nej?

Oj nu var jag lite orättvis. Mittimellan N tog in sin vattenkaka i hallen. Började hälla ut leran på dörrmattan. Vägrade ta ut den. Jag sa åt henne fyra gånger. Lilla N närmade sej tallriken med geggigt vatten fajten var ett faktum. Tillslut tog jag tallriken med vatten, gegga och stenar och kastade ut den. HYSTERI! såklart. Väljer man att lösa det så dåligt får man väl skylla sej själv.....TOK MAMMA. Nåväl vi återgår till ordningen med att fylla på nya hinkar med vatten, hon gör en ny kaka, UTE, och jag kommer ut och smakar. Det blir en lååång dag.

torsdag 10 september 2009

Till mina döda vänner

Jag har de som inte finns hos mej längre. De som lämnat den här världen och nu lever som en stjärna i vårt minne. Några av er fick för kort tid på vår jord. Varför? Vad var det som beslöt att det skulle vara så? Vem mätte ut er tid? Det är många år sedan. Ni har varit döda mer än halva mitt liv. Men jag minns er. Jag kommer ihåg era ögon, skratten. Jag kommer ihåg er energi, men dragen har bleknat lite. Samtalen vi delat faller i glömska men vissa minnen är lika klara idag som då. Jag skrattar, jag gråter, men ni har slutat. Inga skratt, inga tårar. Ett stort intet har ni lämnat i mitt hjärtan. Andra tar er plats. Ni försvinner ut i skuggorna. Förut var ni hos mej varje dag, sedan varje vecka och nu några gånger i månaden. Hos de som stod er ännu närmare finns ni nog kvar varje dag. Jag hoppas det. Era gravar är tomma och tysta, era ben har förmultnat, kistorna spruckit. Jag känner inte er närvaro där. Känner inte er ande. Men här i sällskap med stjärnorna eller ute i skogen kan ni viska till mej. Ni ger mej råd, ger mej styrka. Jag känner er ångest, er vilja men vet inte vad jag kan göra åt det. Kanske det är min ångest? Min rädsla? Jag minns dagarna ni levde men också smärtan när ni försvann. Jag vill inte uppleva den igen. Jag vill inte att mina nära idag ska drabbas av döden. Jag vill ha dem kvar. Jag minns er, minns den bottenlösa förtvivlan era hål skapade. Vill helst inte känna så igen. Ni lät en ung flicka känna smärtan med förlusten. Ni förberedde mej, ni väckte mej, ni gjorde mej stor. Att jag uppskattar livet, vill leva fullt ut, mäter mina relationer med öden det gör jag tack vare er. Ni förändrade mitt liv, er död förändrade min personlighet. Fast att jag inte kan komma på något positivt med er död, inte något, är jag glad att det var ni som lärde mej den hårda läxan att ta vara på kärleken, ta vara på tillfället, vårda livet och värna om de som är viktiga i livet. Saker är saker. Viktiga men ändå så obetydliga. Relationer är det som när vår själ. Jag är glad att jag fick träffa er. Ni var viktiga i mitt liv. Era namn står skrivna i min bok. Ni är viktiga för mej. Jag minns er värme, jag minns när de hemska medelandet om er död kom. Jag håller allt vid liv. För ni är inte bara döden, ni var livet före. Er död har lärt mej något, min saknad har klingat av en bit. Ni var betydelsefulla både som vänner, och som du Camilla, som min räddare, min förebild, min ängel. Två gånger har jag träffat änglar av det lite mer okonventionella slaget. Med cigarett i mungipan, med ett asgarv, med svarta, trasiga vingar. Men ni lärde mej att flyga. Även om ni själva dog. Ni räddade min själ. Men ni kommer inte försvinna. Jag saluterar ert mod, saluterar ert minne. Trots att ingen pratar om er längre finns ni i mitt hjärta. Tack för att jag fick snudda vid era liv. Jag bugar mej mjukt och hoppas att åter en dag få se era vackra ögon.

Robot Hildur

Ok det är bara att erkänna. Jag är nog rätt sliten. Men om det beror på att jag har gjort lite för mycket eller om det beror på att jag inte ätit blodtrycksmedecin på en vecka får vara osagt. Jag är liksom inte så jätte bra på att förnya recept. Tycker inte om att ringa och gå till läkare och inte bara få vara. Personligen tycker jag att det räcker att leta rätt på glasögonen på morgonen. Allt annat kunde jag väl få skita i? Slippa ta tre tabletter varje dag. Slippa haka på mina robot händer varje kväll och varje gång jag ska skriva. Blääää. Men dumt huvud får hela kroppen lida för, och om jag kommer ihåg det i morgon ska jag ringa läkaren för att få nytt recept och kolla hur det går med remissen. Ska vi slå vad om att han glömt det? Vad jag vill ha sagt är att jag inte har lust att städa idag heller. Har fått undan disken. Lekt med barnen. Ska snart börja med maten och med baket. Stora N har beställt korv. Vad äter man korv med? Man kan väl inte bara äta korv? Funkar korv med morot? Med potatis? Jaha ja, det där eviga med maten. Alltid en gåta att klura ut varje dag. Rätt spännande faktiskt. Kan inte någon uppfinna en robot som sköter städning och matlagningen? En bra robotkock liksom? Bara säg åt den på morgonen, Varsågod öppna kylskåpet och överraska mej i kväll!!!Sedan komma hem till doften av nylagad god mat när man öppnar dörren på eftermiddagen. Sätta sej vid bordet äta och lämna disken till Hildur, städroboten. Ack ljuva drömmar. Tills dess är det jag som är Hildur OCH kockroboten, så det är väl bäst jag sätter fart igen. SUCK!

Tankar, tankar, tankar

I dag är det torsdag. Städdag. Träna-Bobbo dag. Enda lediga dagen dag. Å ena sidan ser jag framemot att göra ingenting, å andra sidan vill jag göra så mycket. Men snart är det dags att hämta mina små, sen är det mellanmål, en promenad i skogen, baka matmuffins, städa, träna Bobbo, leka med barnen, kanske Åsa kommer hit med sina barn och helt plötsligt har jag inte hunnit allt jag skulle göra på min lediga dag. Hur kommer det sej att det alltid blir så här för mej? För gissa vilken del som får stryka på foten.....just det städningen, sedan promenaden, sedan leken med barnen. Men nu tycker jag att jag har en bra planering, så förhoppningsvis får jag med allt. Det ungarna ser mest framemot är att få göra muffins. Det jag ser mest fram emot är att se om jag får runt vagnen den skogslinga jag tänkte ta med ungarna. Vad allt hänger på är ju hur trötta de är efter dagis. Förhoppningsvis hinner jag (inte) städa. För det är ett måste som är desperat. Försummade ju den plikten lite grann förra veckan. Så nu kommer jag inte in i tvättstugan och jag sover inte bra i vårt överbelamrade sovrum. Vet fortfarande inte riktigt var jag ska lägga alla saker från vårt lilla röda hus som nu inte finns mer. Idag kom jag på att jag kunde ta bort nyckeln till det huset från min nyckelknippa. Låset är ohjälpligt borta! Hi hi.

Jag skulle vilja vinna en miljon.

Undrar när jag får komma till den där specialisten?

Är jag sugen på en kanin?

En minigris till 40 års present vore inte helt fel. Men jag undrar vad min älskade sambo skulle säga?

Om jag hade pengar skulle jag ta bort topplånet. Sedan skulle jag resa. Kanske betala lite på bottenlånet med.

Vad sjutton ska jag med en minigris till?

Undra om Åsa kommer....

Jaha, så var det dags att åka om jag ska handla till matmuffinsen innan hämtning av barn.

onsdag 9 september 2009

9/9 2009

Nu är klockan nio. Barnen har lagt sej, vattenkokaren värmer upp tevatten, glassen smälter lite lagom mycket. Idol har börjat och Marcelo har ingen aning. Snart ska jag krypa upp till honom i soffan och viska i hans öra att jag älskar honom. Jag ska kyssa hans tatuerin och kolla att mitt tumavtryck i form av ett födelsemärke finns kvar på hans vänsterarm. Sedan ska jag säga grattis. Idag firar vi 18 år tillsammans. Arton år i hop. Arton år av våra liv har vi spenderat uteslutande åt varandra. Det är så länge. Men det känns inte så. Tillsammans följer vi varandras livsresor och återupptäcker varandra. Han är kär i mej. Jag är fortfarande kär i honom. Jag får honom att darra, han får mej att dra efter andan. Vi älskar varandra. Hoppas vi får minst lika många år till.

Så nu har jag inte tid till er. Hoppas ni förstår!

Fotopromenad

Idag tog jag med mej kameran ut på skogspromenaden med Bobbo. Jag har verkligen tappat känslan för fotografering och saken blir ju inte bättre av att jag är osams med kameran. Vi tycker inte riktigt samma sak. Så nu ska jag spara till en ny, en som jag verkligen vill ha istället. Nåväl kul är det att fotografera iallafall. Så det blev både vägar, Bobbo, lingon, svampar, träd och stenar. Att vara ute i skogen är ett av det bästa jag vet. Bobbo är en riktig lite skogsmaskin och skogarna runt huset bjuder på allt från trollskog till rena grenlabyrinter. Tyvärr kommer jag inte ut så ofta som jag skulle önska. Mina minsta två trivs inte riktigt i skogen, skulle man väl milt kunna uttrycka det. För Lilla N kanske det släpper när hon kan gå själv och jag ORKAR INTE bära henne hela vägen runt. Dessutom går jag alltid nya vägar, fast att jag försöker hitta samma. Nåväl jag kommer ju hem varje gång. Det är fantastiskt fint höstväder och hela själen känns lättare efter en sådan här utflykt. Bobbo är nöjd, jag är nöjd och redo att ta mej an eftermiddagens maratonlopp med kör och fotboll. Så för att bjuda på lite skogskänsla delar jag med mej av mina halvtaskiga bilder. Bara för att det är så kul!

tisdag 8 september 2009

Härlig tvååring

Trotsiga tvååringar är också charmigt! Sömlösa tvååringar är också rätt kul? Retsamma tvåringar är också söta. Kladdande tvååringar är också roligt. Det är det. Det är det. Det är det Det är det.

Från dysterkvist till glädjefågel.

Nu är mina tårar torkade och jag börjar likna mej själv igen. På föreläsningen på universitetet nu på morgonen om utopier kom vi in i en härlig diskussion som handlade om lärarnas roll, skyldigheter och till västvärldens utnyttjande av tredje världen. Då kom jag i mitt esse. Jag brinner för ungdomarna i våra skolor. Jag älskar tanken att få arbeta med dem, inspirera dem och få dem att tycka att det är roligt att lära sej. Som min älskade Mittemellan N när vi var i Valla i lördags. Hon kämpade och kämpade för att lära sej åka linbana själv. Hon höll på i över en halvtimme och misslyckades hela tiden. Tillslut bad hon om hjälp. Då visade jag hur hon kunde hålla händerna och efter tio minuters kämpande fixade hon det. Hon var så stolt. Jag satt 30m därifrån och såg hur hela hon lös upp. Jag behövde inte berömma henne. Hon var så glad att kunna klara av något hon arbetat för att yttre beröm inte kunde mäta sej med hennes tillfredställelse. Så klart berömde jag henne både då och på kvällen, men den där lyskraften kom från hennes inre. Den vill jag att mina elever ska hitta och jobba efter när de är i mitt klassrum. Att hjälpa dem att hitta drivet, det är min uppgift. Man ska inte behöva muta dem med rast, godis och andra belöningar. För det är saker som inte håller. Det är det egna berömmet som är värt mest. Alla barn har inte det, och det gäller som lärare att hitta den motivationen, visa dem verktyg och hjälpa dem på traven.

Jag brinner för dessa frågor, de fyller mej med glädje. Jag blir hög. Jag älskar att lära ut, jag älskar att lotsa och jag älskar att utveckla andra. Det ger mej så mycket. Jag drömmer om att bli en bra lärare. Förhoppningsvis når jag målet jag siktar på att kunna ge alla mina elever en värdig undervisning som ger dem någonting. I dag pratar många om att det måste finnas ett visst spill. I min värld kanske det är någon elev varannat år, i andras världar ett par elever i varje klass. Det är för mycket enligt mej. För varje elev är det hela dennes liv. Den skiter väl i att man lyckats med 20 andra elever. Det wska bli så härligt om drygt ett år när jag är klar!!!!

Så nu är jag glad igen.

Innan frukost

Jag älskar tystnaden så här på morgonkvisten. Precis som jag älskar den sena kvällar och nätter. Jag är inte rädd för att höra mina egna tankar. De värmer mej, håller mej levande. Nu känner jag mej sorgsen i bröstet. Fast att jag oftast gillar det som kommer ut på andra sidan har jag aldrig gillat att må dåligt, utsättas för hemska situationer, bli sviken. Men det är bra för ens personlighet. Det håller mej på marken, hindrar mej från att bli kaxig, ta saker för givna. Att må dåligt, utsättas för svek och sorger får mej att granska mitt liv, omvärdera mej själv, stolpa upp mina sanningar, testa mina teser. Förhoppningsvis gör de erfarenheterna mej mer ödmjuk och tacksam när jag kommer ut på andra sidan. För visst kan jag titta på den smärtsamma, peka på det, ras, skrika, bli hård. Men jag kan också titta på allt det jag har och bli tacksam, mjuk, närande och givmild. Men det tar inte bort det onda. För det gör fortfarande ont.

Ibland får jag reaktioner på det jag skrivit som om jag vore en olycklig människa. En person som jag inte kan identifiera mej med. Men det är klart jag har mörka tankar, klart jag sörjer saker i mitt liv. Här luftar jag mina tankar. Sätter ord på dem, får de ur mej. Ibland är jag ledsen ibland är jag glad. Men den som träffar mej får inte något annat än den riktiga mej. Jag är jag. Och det kommer jag fortsätta var. Oavsett vilken sinnesstämning jag är i. Precis som du finns det många lager. Mina sorger är ett. Jag lever med mina känslor, bejakar dem och nu känner jag mej sorgesen, nedstämd och tung. Just nu sörjer jag.

måndag 7 september 2009

Farväl.

Jag är så arg på dej. Jag är så ledsen på dej. Jag trodde det var över, att jag skulle slippa dej i mitt huvud. Inte hade jag en aning om att du skulle fortsätta mala, att din röst fortfarande skulle höras. Du har varit elak. Rent skärt taskig, och jag fattar faktiskt inte varför. Jag ber dej förklara men du skiter i det. Då måste du ha ljugit. Ljugit mej rakt upp i ansiktet, spottat på mej, skrattat åt mej. Jag fanns där, bjöd dej, gav dej, men till slut kunde jag inte fortsätta och nu straffas jag. Straffas för att jag är jag. Att jag är människa med tillkorta kommanden. Ursäkta att jag inte är perfekt. Du gör mej så besviken. Du sårar mej.

Idag grät jag över dej. På riktigt, många, långa tårar. Jag trodde att min mor skulle vara den sista att göra det mot mej, men du kom. Du gick. Du segrade. Du är den första som fått mej att tvivla på människor. Du är den första som fått mej att fundera om min omvärld kan innehålla ren och skär elakhet. För hur kan du rättfärdiga detta? Hur kan du behandla mej på detta sätt. Jag hade garden nere. Du hade mitt förtroende, gör man så då? Hur kan du svika mej. Hur kan DU? Jag har så mycket frågor, så mycket smärta, så mycket sorgsenhet. Jag vill dej inget illa men jag vill ändå straffa dej. Medan jag tänker orden att det du gjort mot mej kommer tillbaka till dej, så drabbas jag av svindlande ångest. För du behöver inte mer smärta. Du behöver inte straffas. Hur kan du vilja dra på detta på dej själv? Hur kan du välja att fortsätta att dra på ej smärta? Är det inte nog nu? Behöver du inte vila?

Du har ju alltid varit en snäll person. En person med skinn på näsan, massor av humor och en man kan skratta med. Men du har gråtit med. Du har visat mej din smärta. Eller var det också ljug? Det är försent för oss att reparera skadorna, men jag kan verkligen inte förstå varför du gjort detta val för oss. Jag kan inte förstå hur du kan trampa mej i ansiktet, kasta skit på mej och sedan le. Jag kan inte förstå vad jag har gjort som gör dej så arg.

Många gånger slås jag över att jag aldrig får uttrycka mej fel, jag får aldrig handla på ett sårande sätt, oavsett vad omständighterna är. Vi har talat om det, många gånger. Sen gör du så här. Jag kämpar för att släppa taget. Jag kämpar för att din makt ska försvinna från mej. Men jag skäms inte över min kärlek till dej. Jag skäms inte över mina tårar. För det jag sa menade jag, min kärlek var äkta. Jag kan aldrig skämas över att jag inte ljuger. Jag kan inte skämas över mina känslor. Men jag hatar dej för att du får mej att känna så här. Jag hatar dej för att du gör mej liten. Jag hatar dej för att du har makt över mej. Idag har jag fått kämpa mellan känslan att aldrig mer låta någon få komma mej nära och att inte ge dej makten att förändra den jag är. Att bli sårad gör ont. Att inte prata om det är dumt. Jag tycker du är dum. Jag hatar dej. Jag älskar dej.

Svar till kommentar

Det kom en lite förfrågan i mitt kommentarsfält från någon anonym "rundis" som jag känner att jag måste svara.

Min glutenallergi har inte följt de klassiska mönsterrna, det var därför det tog över sju år att upptäcka den. Jag minskade inte vikt, jag visade inga brister på vitaminer eller annat i min kropp. Jag gick på toaleten flera gånger om dagen men var varken jätte hård eller jätte lös. Det som var signifikt för mej var att jag ständigt var uppsvullen och hade konstant ont. Sedan var det bara frågan om mer eller mindre ont.

Jag är precis som du inte i behov av vantar. Jag går med sommarbyxor på vintern och köpte min första mössa förra året. Jag fryser väldigt sällan. Ändå har jag en kroppstemperatur som pendlar lite mellan 35,5 till 36,3. Jag har feber och mår skit om tempen ligger på 36.9. Det som inte är bra med en sådan låg temperatur är att kroppen går på sparlåga. Ämnesomsättningen sjunker, och det gör att jag ökar i vikt. De inre organen fungerar sämre, kanske därför min sköldköttel har blivit kaputt? Kroppens hormonbalanser rubbas. Det kan få katastrofala konsekvenser, men behöver heller inte märkas. Ett tecken kan vara depression. Eller ständig viktökning. Jag är fet, väger alldeles för mycket, men går upp vid magsjuka eller om jag äter för lite. Jag går upp om jag äter dåligt, men jag går ALDRIG ner i vikt. Det beror på hormonrubbningar. Nu sätter jag allt hopp till min senaste tes om att tillföra vissa hormoner. Vi får väl se hur det går....

Mina råd till dej är: Sluta ät gluten och märker du skillnad efter en månad och du tror att det kan vara gluten, ät aldrig mer glutenprodukter. En diganos som den är en sorgeprocess och man växlar mellan att vara lycklig till skit förbannad. Det är dyrt och omständigt men när man väl kommer in i det kan man skratta sej lycklig över att det inte är mjölk man inte tål. För din kroppstemp och nedstämdhet, sök läkare. Hälften av läkarna du kan stöta på intresserar sej inte, har inte tillräckligt med kunskap och man kan få kämpa sej grön och blå för att få lite förståelse. Häng i. De är bara människor, inga gudar. Det finns alltid fler doktorer om man känner att det inte funkar. Försök få upp tempen till minst 36,6, då börjar allt fungera bättre igen. (Hur sjutton man nu gör det?) Försök att ta en sak i taget så att du märker vad som gör skillnad i din kropp. Och visst kan det vara svårt att orka med ibland. Man är trött, ledsen och man pallar inte strida eller ta i tu med saker. Tyvärr är det just då man måste. För det blir inte bättre. Det är bara du som kan gå maratonvarvet. Jag vandrar själv km efter km. Jag provar nya saker, jag undervisar läkare har gått hos dietister, specialister och alla rycker på axlarna, tycker lite synd om mej, råder mej att banta och lägger mej till handlingarna. Men det är MITT liv. De går hem klockan fem, jag lever med det 24 timmar om dygnet. Jag kan inte ge upp om mej. Jag är viktig. För att få njuta av allt jag vill måste jag ta hand om mej, älska mej, vörda mej och sköta mej. Jag har rätt att vara ego inom vissa områden, för är jag en lycklig, bra Åza mår hela familjen bra, mina vänner får en bättre vän i mej, jag ger av mej själv för att jag kan. Så kämpa på. Det kan vara as i bland. Man vill inte, man kämpar men förgäves, men någonstans finns svaren. De finns där. För mej fortsätter min resa och jag följer gärna din!

Kram!

söndag 6 september 2009

Inget host, inget snor kan det.....

Kan jag frisk förklara mej själv nu? Det är lite tungt i bröstet fortfarande, men jag har slutat äta halstabletter. Jag snorar inte längre. Ok lite tryck är det fortfarande men jag lider inte av det. Så visst kan jag säga att jag är frisk? Efter över två månaders piss-tråk sjuka är jag nog bra igen.....

Jo, JAG ÄR FRISK!!!!!!!! TJOHO
Ehh, just det jag skulle ju städa, inte sitta framför datorn.... ok hej

Aj jag hör inte

Efter ett låååångt samtal med min kära Nettan igår blev det lite spel med ungarna. De fick sitt godis och de kollade på film. Själv fick jag skälla lite på min vän och hon fick skälla på mej. Jag tror vi är lika nöjda båda två med vår egen förträfflighet. Skillnaden är att jag idag vaknar upp till ett liv och hon vaknar upp till en värld av smärta. Att ha så ont att man inte hör är aldrig ett gott tecken. Själv har jag levt i denvärlden i många, långa år. Det började med min mage. Jag hade så ont att kroppen reagerade med att jag svimmade och var avsvimmad ibland över en timme. Att ta sej från punkt A till B krävde så pass mycket energi att om någon pratade med mej samtidigt kunde jag inte höra ett ord. Målet var bara att ta sej dit. Hela livet gick ut på att komma runt smärtan för att kunna göra det jag ville. Jag fick förbereda kroppen på att resa sej, jag var tvungen att sitta och ligga i speciella vinklar för att inte det skulle svartna för ögonen. Det var gluten allergi. Så fort det konstaterades var magvärken borta. Simsalabim, sju år senare och trettio diagnoser senare på förstoppning.Sedan fick jag mitt diskbråck när Mittimellan N var en lite bäbis. Ska jag vara helt ärlig kommer jag inte ihåg riktigt hur ont det gjorde. Har varit tvungen att förtänga det, för annars skulle jag aldrig orkat med det. Jag vet att jag inte kunde stå på benen när jag klev ur bilen utan var tvungen att hasa mej ur och lägga mej på marken raklång en stund. Jag vet vid ett tillfälle slutade högerbenet att fungera, så när jag satt i bilen var jag tvungen att använda händerna för att tvinga benet att trycka ner kopplingen. Jag kunde inte böja mej ner för att ta upp saker, varken min tvååriga son eller min bäbis eller deras saker. Jag blev en mästare på att använda tårna för att kasta upp saker till mina händer eftersom jag inte kunde böja mej ner. Stora N lärde sej att själv klättra ut och in i bilar, ta sej upp och ner på höga saker. Min lilla tjej fick finna sej i att bli lyft på de mest konstigaste sätten innan hon hamnade i tryggheten, min famn. Sängen var vår främsta lekplats och jag hamnade alltid sittandes någonstans med barnen framför mej, för jag kunde inte stå. Minnet av det är att jag fortfarande sätter mej på backen, oavsett väder när jag hämtar barnen. Så där sitter vi bland cyklar, ben och leksaker och kramas. Efter mitt diskbråck bär jag nästintill aldrig mina barn. De har egna ben men däremot sitter de väldigt mycket i mitt knä. Undantaget är förstås Lilla N som ännu inte kan gå. Men henne bär jag inte mer än absolut nödvändigt. Och det är mycket mindre än vad ni kan tänka er. Hon kan faktiskt krypa.

Men att leva i den världen där man måste välja mellan att duscha eller laga mat, för att man inte kan stå tillräckligt länge för att gör båda, är fruktansvärd. Att veta att du inte kan handla det du behöver för att det inte finns en chans för dej att kunna bära påsarna över tröskeln, att gråta för att barnen spiller lite mjölk, att det tar 40 minuter att byta sängkläder i sin säng det är ingen dans på rosor. Att inte höra när andra pratar med dej för att du koncentrerar dej så på att ta dej från punkt A till punkt B, det är inte roligt. Jag var så frustrerad, så arg, en sån dålig mamma att jag inte kunde hantera känslorna. Så varje dag öppnade jag och Stora N vår ytterdörr och skrek. Skrek, skrek, skrek så att vi nästan blev hesa. Bara rakt ut. Visst funderade jag på vad grannanrna tänkte, men jag hade inget val. Jag hade så mycket frustration, ledsamhet, besvikelse i min kropp att jag tvungen att få utlopp för dem. Så jag skrek ut dem. Det var det enda sättet för mej att undvika att ta ut det på mina barn. Men jag skrek på dem också under dagen. Speciellt om det invoverade att jag var tvungen att böja mej ner. För att minimera detta gjorde jag en lek med Stora N att vi ett par gånger om dagen öppnade just ytterdörren, eller ställde oss på gräsmattan och skrek. Vi skulle ropa till stjärnorna, och de är ju långt borta så då måste man ju ropa högt. Det fungerade. Han blev mindre ledsen, jag slutade bli irriterad på honom. Mitt enda mål under denna tid var att bli bra. så jag gjorde mitt träningsprogram, jag gick till naprapater, kiropraktor, akunpunktur och försökte hitta en vardag som fungerade. Båda barnen var med. Det var under denna tid de lärde sej att "doktorn" betydde russin. Det gick åt hinkvis med russin under dessa månader. En gång skrek Lilla N från det att vi klev in tills vi gick ut från napprapaten en timme senare. Annars var det Stora N:s uppgift att leka lite med henne, eller att sitta och äta russin. Jag blev sakta, sakta bättre, sedan blev jag gravid. Men den viljestyrka jag hade över att jag vägrade att vara en dålig mamma var starkare. Så började skolan. så med barnvagn och taskig rygg stod jag upp på föreläsningar och seminarium. Än i dag känner många till mej som den som alltid stod nere i hörnet med en liten i vagnen. Mitt mål var att bli bra till jul. Och det var jag. Inte helt bra. Jag hade fortfarande svårt med balansen. Kunde inte gå på ojämn mark. Benen lydde mej inte. Jag kunde fortfarande inte parera om någon knuffade till mej. Jag fick hugg om barnen kom och grabbade tag i mej bakifrån när jag tex lagade mat. Men vardagslivet började fungera. Jag kunde köra bil. Jag kunde handla. Jag kunde börja städa. Jag kunde fira min dotters ett års dag. Så mitt värsta varade i åtta månader. Visst kämpar jag än med min dåliga rygg, men det ska det ju bli ändring på. Men jag kan leva, jag kan vara. Jag kan dammsuga, plocka undan OCH laga mat på samma dag. Jag kan leka med barnen. Jag kan ta en promenad med min hund igen och jag kan träna och tävla. Tack! Nettan har levt så i tre år. Sju månader......tre år. Det är lite skillnad. Men som vän har jag väl rätt att skälla på henne? Jag älskar ju den tokiga tanten! Hon å andra sidan tycker jag bränner ut mej. Det är riktig vänskap.

lördag 5 september 2009

Göromål i helgen..och lite godis

Jag har varit så social de senaste dagarna att det inte funnit ork att städa. Det är en rätt härlig känsla. Vi åkte ju till Kolmården igår för att njuta av bra sällskap och mysiga djur. Djurparken är stängd! Så vi tråcklade in oss i Tropikariet istället. Med en ganska arg dagiskompis E blev det för oss en trevlig dag, men en mindre mysig för hans mamma, skulle jag tro.

Idag var vi i gamla Linköping med ett gäng barn och mammor. Det har varit jätte trevligt. För en gång skull var det min son som råkade ut för andras barns tokigheter isället för att det var han som utsatte de andra. Det var en ganska skön känsla, även om han inte uppskattade att få en sten kastad i ansiktet... Nu ska jag och barnen mysa hela kvällen medan Marcelo är ute på hyss. Jag kan verkligen älska att ha en hel kväll för mej själv och ungarna, vilket är lite mysko då vi inte träffar fadern i familjen alltför mycket. Kanske är det för att då kan jag äta glass utan att få dåligt samvete... Ungarna ska föresten få godis i kväll. Vi handlade lite i en av bodarna i Linköping. De är överlyckliga för nu är det mer än två veckor sedan de fick nåt sist, kanske till och med fyra veckor sedan....kan det vara så länge sedan? Mina barn får inte lördagsgodis av den enkla anledningen att jag aldrig skulle komma ihåg att handla godis varje vecka. Speciellt inte till en viss dag. Fel eller inte, ibland blir man idiotförklarad, men oftast får man förmaningar om att det är viktigt att ungarna inte får äta för ofta. Men jag tror som sagt det inte är problemet i den här familjen. Att jag lider av övvervikt betyder inte att ungarna får i sej massor av skräpmat, godis, läsk och annat skit. Att Marcelo har lite mage beror nog mer på McDonalds på vägen hem, korven på macken, fikabrödet på jobbet, än maten här hemma. Att jag är fet är ett mysterium. MEN nu är det sista veckan jag får ligga på sofflocket (eller hur???) för nästa vecka blir det gymkort och svettiga fettvalkar i styrketräningsmaskinerna och i aerobicsalen. Ser jag fram emot det; Nej. Ser jag fram emot att bli stark; Ja. Hoppas jag förlora 35 kg i vikt; Ja. Tror jag någonsin det kommer att hända; Nej, men det vore kul om träningen kunde hjälpa till med sisådär en 15 kg i allafall. Så idag ska jag ge mej lite glass, fast det är choklad jag så desperat vill ha. Får nog börja med min "choklad medecin" igen. Det var ett tag sedan nu och det hjälpte ju sist. Det är en naturkostmedel på mullbär som dämpar choklad begär. Att jag inte kommit att tänka på det! I morgon! Då har jag dessutom lovat Bobbo en långpromenad så då får en bakispappa se till sina älskade barn när vi ger oss ut på lite drygt två timmars gående. Jag vill ha en cykel! så morgondagen är promenad och städdag. Punkt slut.......kanske

Jag har en vän....

Jag har en vän som inte till fullo förstår hur fantastisk hon är. Jag har en vän som slits med dåligt självförtroende och inte riktigt fattar vilka vackra drag hon har. Jag har en vän som förgyller mina dagar, gör mej glad och har så länge vi känt varandra fått mej att förändras. Hon kan med små kommentarer sätta igång mina små grå i huvudet, få mej att rannsaka mej själv och faktiskt inse det orimliga i mitt beteende. Fast det vet hon nog inte själv. Om mina barn får mej att vilja vara en bättre människa så gör min vän mej till en. Det finns inte ett ont ben i hela hennes kropp, samtidigt som hon inte tillåter andra att trampa på henne. Hon har en humor som värmer hjärtat och hennes skratt kan lysa upp en mörk gata. Klart att hon har sina fel och brister. Kan dock inte just nu komma på någon. Hon är oerhört lojal, ställer alltid upp om man behöver, men ber så sällan, så sällan om någonting tillbaka. Hon utmålar sej aldrig som ett offer, hon trivs med sitt liv, älskar sin familj. Det är bara de, hennes livfulla ungar och hennes äkta make som kommer före allting annat. Hon är ärlig, hymlar inte och kan säga rakt ut att hon inte vill umgås om hon inte känner för det. Hon bejakar sina känslor och gör det som känns mest rätt. Alltid finns hon på de svagas sida, men låter sej inte luras. Hon arbetar inte som advokat eller stjärnkock, hon är istället en av alla dessa vardagshjältar som går till sitt arbete, som många inte trivs med, gör ett bra jobb med ett leende på läpparna. Hon sparar sina slantar, jobbar över för att kunna betala det hon drömmer om. Hennes drömmar är realistiska, härliga, genomförbara och hon slarvar inte bort vare sej pengar eller tid. Hennes fantasi däremot är skyhög. Den siktar sej bort långt förbi stjärnorna. Fantasin är vild, härlig och medryckande. Du är så underbar Frida och jag hoppas att du en dag kan förstå det. Du får mej att skratta som ingen annan. Du får mitt bröst att känna sej lättare. Jag försöker att välja saker som är bra för mej. Saker som gör mej lyckligare. Du är en stor del av det. Du gör mej lyckligare. Jag önskar att vi kunde dela mer tid med varandra, jag vördar de timmar vi får. Tack för att du gör mej till en bättre människa. Tack för att du skakar om mej ibland. Jag behöver det. Jag behöver dej. Jag är så glad att du vill vara min vän och jag vill vara din för alltid. De som inte har förmågan att uppskatta dej inser inte vilken skatt de missar. Du är en diamant. Glöm inte det!

torsdag 3 september 2009

Fusk, fusk, fusk

Fuskat lite från nyttighetsprincipen idag. Det blev pizza. Och lite glass. Jag säger då det, att den som påstår att godisbegär ger med sej efter en månad LJUGER. Runt fyra månader utan godis, främst choklad har inte gett reultat. Jag river tapeterna snart!!!! Så då fuskar jag ibland. Och nu gjorde jag det. FEL! Jag vet, jag vet. Men det är en ny dag i morgon. Då ska jag bli nyttiga jag igen och äta fisk. Och knäckebröd. Och knata runt på Kolmården om det är fint väder. Så kanske, kanske går jag bort pizzans åverkningar....kanske.

Idag har jag ändå haft turen att få vara med min kompispolare Vio som är suverän, och hennes son som Stora N älskar att leka med. De två funkar så himla bra tillsammans så det är inte ett mammaöga som är torrt. Det värmer när hans dagiskompisar inte vill vara med honom. Det gör ont! Han är så sabla grabbig och ska knuffas och brottas hela tiden. Dessutom är han ganska stark så det slutar med gråt. Men jag ska inte måla faan på väggen. Det blir bättre och bättre. Han hittar flera att vara med och han löser konflikter på ett smidigare sätt. I morgon ska vi träffa hans dagiskompis E och hans mamma och lilla syster för att göra Kolmården! Det tror vi blir jättebra!

Nu ska hela rasket rivas.

Nu är det slut på gamla tider, nu är det färdigt inom kort. Nu ska hela rasket rivas. Nu ska hela rasket bort. Så jag tar farväl men inga tårar rullar på min kind. Nu är det slut på gamla tider nu ska 36:an i himlen in!

Så var hon död, och nästan helt begraven. Huset vi har kallat vårt hem från sommaren 2006 till hösten 2008. Där har vår äldsta son renoverat och skrapat väggar. Där har båda mina döttrar fötts. I kyla och i värme har jag eldat i kamin, och slängt upp fönster för vädring. Vi har överlevt stormar i huset, skyfall och snöfall. Alla i familjen delade på ett sovrum i två mysiga, sömnlösa år. Jag har legat på vardagsrumsgolvet med två småbarn och undrat hur sjuttan jag ska ta mej upp när jag hade diskbråck. Där har jag tapetserat som höggravid. Jag har lagat mat, tvättat, badat, svurit, skrattat och gråtit. Vi har delat på en toalett under familje-magsjuka, vi har har tittat på Tv, spelat spel, sparkat boll, åkt elmotorcykel. Vi har firat födelsedagar, jul och andra högtidsdagar i det huset. Det var vårt första egna hus. Det första vi köpte för (bankens) egna pengar. Vi slet med renovering, levde med halvdan el, utan värme under lång tid. Där satt jag och ammade min lilla nyfödda medan min hysteriska son hade ångest samtidigt som jag försökte få eld på fuktig ved, medan inne temperaturen var ca 10grader. Jag har pulsat i knähög snö med en liten på armen för att hämta ved, så att värmen inte ska försvinna inne i huset. Vi har överlevt många, många, många, många elavbrott. Vi har avverkat tusentals proppar. Jag kan inte påstå att det är någon sorg nu när huset är borta, mer en lättnad. Ett bekymmer mindre. Jag kunde känna Marcelos börda sjunka undan när han lade på det sista virket i konteinern sent igår kväll. Nu är det bara att forsla i väg taket och få bort all isolering och en del plast. Sen ska vi snygga till. HALLELUJA! Nu har 36:an åkt in i hus himlen. Här är några kort från glansdag till dödsdag.






.








BORTA!