Depp och vetenskap

Jag är deppig. Jag blir alltid deppig när jag är trött på riktigt. Och det är jag nu. Sen blir jag glad när jag fått sovit och tankat ordentligt. Men ingen vill tanka mej. Och sova får jag bara ibland. Jag längtar efter förändring. Jag längtar efter något. Så då tröstäter jag. Och förändring uteblir. En utsträckt hand. En smekning på kinden. En hel dag att slappa utan dåligt samvete. Det behövs inte så mycket. Men den som skapar förändring och ger mej detta är ju jag. Alltså måste jag sova, och krama mej själv. Men jag orkar ju inte! Jag tycker synd om mej själv. Och nu ska jag vältra mej i självömkan och läsa om Galileo Galilei som förövrigt dog på min dotters 

Galieleo 1632. Bild tagen från Wikipedia

födelsedag 1642. Han är väl mest känd för att ha utvecklat kikaren, och genom den sett kratrarna på månen (innan trodde man att månen var slät) Han såg Jupiters månar och utvecklade Copernicus teorier om att jorden kretsade runt solen istället för att allt kretsade runt jorden. För detta blev han straffad för av inkvistationen och år 2000 upphävde man domen över Galileo. Katolska kyrkan kunde väl inte längre förneka att jordens bana runt solen existerade..... Som tillägg kan jag meddela att I USA bedrivs det just nu stora kampanjer på skolorna där denna syn på jorden åter får regera. Vetenskapens bevis är bluff o båg och dinosaurierna har aldrig funnits. Adam och Eva är de första människorna och judarna är guds folk. Kanske därför amerikanarna stöder Israel så mycket? Nej nu ska jag sova......

Choklad - livets svar på gåtan?

Om afganerna fick äta lite mer choklad, skulle de då sluta med terrorist attacker? När man får en liten mumsig choklad för att dämpa ångesten så hjälper det faktiskt en liten stund. Dåligt humör? Fira med choklad och humöret lugnar sej en aning. Tröst äta? Vad är bättre än choklad eller glass? Det enda negativa med chokladen är att man blir fet och finnig av den. Ja, jag blir ju sjuk ocskå. Får hjärtklappning, ont i huvudet fruktansvärd magvärk och blir oliiiiiidligt trött. Men om man bortser från det så är chokladen en riktig undergörare. Jag älskar choklad. Har inte ätit ren, äkta choklad sen förra vintern......men som jag drömmer om den! Det värsta av allt är att min terror pojkvän envisas med att skaffa hem choklad och lägga den i skafferiet. Sen ligger den där tills han ätit upp den. Vilket inte leder till lättnad, för då köper han ny! Med andra ord har jag en karaktär som inte är av denna värld! Men ibland är det bra nära. Väldigt, väldigt nära att jag faller för frestelsen.....

Räkningsångest

Min mor har fobi mot att prata i telefonen. Hon hatar att ta tag i saker som innebär hot. Hot är allt från att ringa om pass, sjukanmäla sej, ringa för att omboka besök eller att ringa till företag. Allting som innebär formalitet. Den rädslan passar liksom inte på henne. För i vanliga fall är hon tuff och kaxig. Men när det är dags att ta tag i något gråter hon som ett barn och kurrar upp i soffan. Varje gång det är dags att betala räkningar så sker samma förvandling. Rädslan för att pengarna inte ska räcka till förlamar henne och då betalar hon inte alls, och då kommer kravbrev som hon inte vågar öppna så då gömmer hon dem osv osv.

Jag märker att jag har samma aversion mot att sätta mej med räkningarna när jag vet att de är många. Och vi har många;
Dagis x3
Banken
Sophämtning
Vägavgift
Vatten/avlopp
Jet -bensinräkning för Marcelo
God el - el förbrukning
Telenor mobilen
Boxer - Tv kanaler

bilförsäkring x3
Barnförsäkring x2 (Lilla N har inte fått försäkrat sej än pga utredning)
Villaförsäkring
Hundförsäkring
E-on - el nätet
Telia - telefonen
Telia - internet
Radiotjänst
Bilskatt x3
Lensway - linser och vätskor
adlibris - studentlitteratur
Avgifter till diverse fritidsaktiviteter


Utöver detta inkommer det alltid något mer, som avgift för förarbevis till körkortet, hundtältet, p-bot eller nåt annat skit som dyker upp.

Ibland vill jag också krypa upp i soffan och gråta. Jag får en klump i magen. Jag blir rädd, nervös i flera dagar innan det är dags att ta i tu med skiten. Gärna skjuter jag på det en eller två dagar extra. Ändå räcker pengarna. Vissa månader är värre än andra, speciellt när det kom in räkningar på jord, grus och annat material på 20 000 eller mer. Då får vi snåla lite när det gäller våra dagliga kostnader. Men än så länge har vi inte behövt låna pengar av pappa eller nån annan. Så varför detta magontande och aversion mot något som går över när det väl är klart? Personligen tror jag det har att göra med den estniska genen. Den snåla genen som hatar att se pengarna rinna mellan fingrarna. Säkert är i allafall att jag ärvt min mors panik över dessa tråkiga ting. En annan dag ska jag berätta vilka dåliga sidor jag ärvt av min far. Det är humor det. Själv skrattade jag gott åt det häromdagen när jag satt i bilen och räknade upp allt jag inte gillar hos min far. Och samtidigt hörde Marcelos ord i mina öron när han klagar om samma saker hos mej......

Nåväl idag blev alla räkningar betalda. Nu är det en månad kvar tills nästa klump att växa upp i magen.

Ledig lucka blev trippelbokad

Jag har så mycket att göra så att jag blir passiv. Har upptäckt att jag är bokad på fyra saker samtidigt i helgen. Lite konstigt eftersom jag är HELT säker på att denna helg skulle vara fri och ledig. Kanske därför jag bokar upp mej för sånt som jag vill göra när jag plötsligt tro mej hittat ett hål. Lite får jag väl boka i timplaneringen. Om vi nu inte får besök denna helg från kusinerna från Halmstad. De visste inte om de skulle komma nu eller nästa helg. Jag avvaktar tills jag vet.

Mina fyrbentingar.

Idag har min minsta dotter varit på strålande humör, och helt plötsligt har hela dagen varit fantastisk!
Dock har jag glömt hur man lär in fot......så Pluto fattar inte vad jag vill att han ska göra. Bobbo har nog slitit nacken ur led. När jag belönade Pluto med att kasta bollen sköt Bobbo iväg som en kanon, men han var kopplad och for som en raket tillbaka när rycket i kopplet kastade honom tillbaka. Jag såg att han fick ont. Kanske dags för en tur till hundmassör? Det som börjar sitta i moment träningen med Pluto Boy är stanna och han är suverän på att gå från sitt till ligg och från ligg till sitt utan att röra baktassarna. Bättre än Bobbo någonsin varit... Men så var det detta fotgående...... Han sitter jätte fint vid min sida och tittar mej rakt i ögonen när jag säger "fot". Men problemen börjar när vi rör oss. Nåväl i morgon är en annan dag och då har vi en ny lösning. Hundarna har haft en toppen dag i solen. Vi har varit i skogen på nya spännande stigar, vi har kört lite sök, med mej som figurant, vi har tränat lydnad och altan dörrarna har varit öppna så de har kunnat springa ut och in som de velat. Dock låg de på eftermiddagen bredvid mej när jag satt och skrev på uppsatsen. På förmiddagen var jag i en grannkommun och samlade in material till min studie.

Nästa vecka blir ett eldprov. Då blir det första gången som Pluto är ensam en längre stund här hemma under flera dagar. Ska se om jag kan lösa det med hundvakt. Men fixar det sej inte så är inte tre långa dagar hela världen. Enda problemet är om han inte kan hålla sej. Men en kissfläck hitan och ditan får man räkna med när det finns en valp i huset. (Bobbo var rumsren vid tio veckor ålder och sista "olyckan" hände när han var 13 veckor...det är skillnad på hund och hund) Långa dagar innebär inte tio timmar i det här huset. Men kanske det blir sex timmar nån dag..... Vi får se. Det bästa vore om nån kunde antingen ta en promenix med dem på dagen eller om Marcelo slutar tidigare eller att jag lämnar dem på morgonen hos någon. Med andra ord kommer det bli mycket träning och motion för hundarna nästa vecka så de klarar av många timmars passivitet! Det är så man får kompensera i vissa nödlägen... Hundarna är hur som helst fantastiska. Och i dag slog det ut som en lycko blomma i magen när jag insåg att Pluto är min. Han får stanna! Bobbo är fortfarande min bäbis. Min son, mitt barn, mitt hjärta. Vi har kamperat ihop nästan 8 år. Det var nästan ett års väntan innan han äntligen föddes. Jag träffade Bobbo när han var 12 timmar gammal och de första bilderna jag har då är han 18timmar. Sen träffade jag honom var tredje dag ända tills han fick komma hem till mej. Pluto däremot har varit här i 2månader. Han var inte planerad. Inte ens önskad och längtad efter. Men han fanns och han skulle hit. Det var bara så. Jag var tveksam. Marcelo ogillande. Men Pluto är precis vad den här familjen skulle ha. Och idag är han i centrum mest hela tiden. barnen älskar sin hund mer än Bobbo, som är min. De leker, kramas och kivas med och om honom. Bobbo leker och lever upp med den busiga vappen, men också kastar sej över honom. Ett par gånger har det varit riktiga gräl. Tack och lov ger sej Bobbo och accepterar mer och mer att jag ger Pluto mer fria tyglar än vad Bobbo skulle vilja att den busen har. Senaste veckorna så är en morrning det värsta som hänt. Mest orsakar dock Pluto Plutt massor av skratt. För han har levt upp massor sen han kom. Svansen har höjts och går nu som en propeller flera gånger om dagen. Han gråter inte längre om man höjer rösten, utan tittar upp och kollar vad som händer. Han blir säkrare och får mer och mer självförtroende, vilket också gör att det går att träna honom mer nu. Förut så var det allmänna intrycket att han var lite ledsen. Nu beskrivs han som en glad hund. Jag gillar glada hundar. Jag älskar Pluto. Och idag fick jag lägga honom på sidan och stanna där. Förut fick han panik om man försökte. Så jag tror nog han litar mer och mer på oss också!

Jävla judar!

Jag är så ledsen. Jag fasar för människans ondska!

6 miljoner judar gasades ihjäl för ungefär 60 år sedan. Min pappa fyller 60 nästa år. Det är inte länge sedan! Nu mördar de ett helt folk! Jag ska inte påstå att jag känner till hela denna svåra mellanöstern konflikt som är, men i grova drag;

Världen bestämmer att judarna ska få ett land. Palestinierna får flytta på sej för att ge plats. Visst missnöje uppstår. Judarna bestämmer sej för att landet inte är stort nog och tar mer land från plaestinierna. Protester. Judarna bestämmer sej för att ta ännu mera land. och vatten som de inte har rätt till. Sen skjuter de fiskebåtarna som åker ut för att inhämta mat.  Stenkastning och självmordsbombare. Krig med Libanon. Sen tar judarna lite mer land.De bygger en mur runt Gaza och vägrar släppa in mat, bensin, byggmatrial och sjukvårdsprodukter. Hemmagjorda bomber och fler självmordsbombare. Då går Israel in med soldater och bombar sönder Gaza. Dödar barn och kallar alla för terrorister. Folket svälter, kan inte försörja sjukhus med matrial för att ta hand om alla skadade. Sen tar judarna mer land. Efter det kallas det till fredsförhandlingar, Israel fortsätter att bränna ner åkrar, olivlundar och palestinska hem för att ockupera ännu mera land. Sen undrar de varför det svältande, sönderbombade Palestina protesterar! Vissa genom att kasta hemmagjorda bomber, andra genom uttalanden och hån. Bosättningarna stoppades, men nu har de börjat igen. Vem i vårt land skulle acceptera att Ryssland helt plötsligt skulle bränna ner våra tillgångar som ger oss mat och sedan flytta in ryssar i Norrland, Skåne och Östergötland. Vilka av oss skulle acceptera att de sköt ner våra fem åringar och kallade dem terrorister? Vilka svenskar skulle acceptera att Sverige skulle krympa och krympa och att vi inte skulle få möjlighet att fylla på varor eller bygga hem eftersom Ryssland menar att asfalt, respiratorer och murbruk används till att göra vapen? Om dina barn svalt och dina föräldrar och vänner blev skjutna från förarlösa plan som bombar sönder civila, skulle du böja på nacken och tycka synd om judarna som för 60 år sedan blev ihälgasade?

Jag anser att det Israel gör mot Palestina är lika vidrigt som det Hitler gjorde. Judarna har blivit Hitler.

(inte alla judar,jag vet, men nu pratar jag om befolkningen i Israel och delar av USA som stöder detta vidriga mödrande och förstörande)

Gud kastade ut er TVÅ gånger från ert sk heliga land. Fatta vinken!

Snyggingar

Först vill jag bara säga, nej det är ingen fnurra på tråden mellan mej och Marcelo. Och han behöver bara oroa sej för Johnny och Brad. Annars är han helt säker.

Men jag måste bara få säga; Vilka hunkar det var på skolan jag var på idag! Till och med jag hajade till. I vanliga fall lägger jag inte märke till sådant överhuvudtaget. Men det gjorde jag idag. Den ena killen hade ett fantastiskt ansikte. Vilka drag. Han såg ut som ett konstverk. Jag ville bara stå och studera honom. Stackarn kommer bli helt utstirrad i morgon när jag ska jobba med honom.... Den andra killen hade sånt patos! Egentligen var han helt fel. Fel frisyr, fel kläder, fel skor, fel, fel, fel. Fast på den kroppen passar allt! Han var bara vrålsnygg. Inga omskrivningar eller nåt annat. Hans röst var klar, manlig och stark. Inte alls som Nettans favoritröst på en lärare inne i Norrköping. Hans röst förstör hela honom. Jag kan knappt vara i hans närhet när han väl öppnar munnen. Jag vill bara skrika vekling till honom. Men jag har uppfostrat mej själv så det gör jag inte. Men denna kille, hans röst var häftig att lyssna på. Han hade någon sorts brytning, fast pratade ändå fläckfritt. Jag gav honom massor av beröm för hans fina melodiösa stämma. Han blev glad.

För visst måste man kunna berömma andra människor även om de är av motsatt kön. Visst är det inte alltid för att man är intresserad sexuellt av den andre? Jag har funderat massor på det där genom åren. Det faller mej naturlig att ge kassörskan komplimanger för vackra ögon, snygg frisyr eller cool tatuering. Jag har stoppat tjejer på gatan för att berömma deras kläder och hållning. Killar jag känner har jag inga problem med att ge beröm, men okända män....där liksom går gränsen. Blir det flirt? Varför skulle det bli det? Det beror väl på HUR man säger det? Det är ju inte så att jag tror att den andre skulle bli intresserad av mej. Och jag är faktiskt fortfarande så kär i Marcelo att jag inte ens tänker tanken att vilja var med någon annan. Men idag njöt jag av lite ögongodis. Och i morgon kommer jag fortsätta med det.

Allt annat godis är ju tabu för mej.....och jag är fortfarande sugen på choklad!

Tjock

Ok fakta är att jag är fet. Fakta är att jag har stress ätit i en hel vecka. Fakta är att jag är ännu fetare nu. Fakta är att det inte alls känns bra. Känns ganska misslyckat faktiskt. Men fakta är också att jag har varit och tränat igen. Dvs att jag är inte lika sjuk längre! Plus! Jag får också en chans att andas på onsdag. Super plus! Om jag fortsätter i den här takten är jag nog smal när jag fyller 114 år. Det är minus!


Jag skiter egentligen i vikten just nu. Men jag tycker det är jobbigt att inte kunna röra på kroppen som jag vill. Jag är så sabla tung! Marcelo brukar skämta om att han ska ringa Tunghanteringen när jag ligger i sängen och måste ta mej upp. HA HA HA?????


Jag har köpt batterier till vågen tre gånger, alla gånger fel typ. Jag har köpt batterier till stegräknaren, fel typ där med. Vet inte om jag inte VILL veta eller om det är mina skyddsänglar som försöker skydda mej från besvikelse. Nåväl på torsdag är nästa träning och då är det styrka som gäller. Är det nån som har numret till tunghanteringen? Jag ska ligga på golvet och göra sit-ups......

Dop och familjegräl

I dag var det dags för Lina att få vatten på huvudet. Nu är hon en del av svenska kyrkan och har fått namnet Lina Maria.Lilla N gjorde sitt bästa för att förstöra cermonin men jag tror att mina hot och arga blickar till slut gav verkan. För hon satte sej så långt från mej hon kunde och tjurade. Marcelo jobbade som vanligt, säger han, själva cermonin missade han, men fikat kom han i tid till. Hmmm...undra vad som var mest lockande..... Jag hamnade vid samma bord som Neli. en av mina kusiner på min fars sida. Marcelo räddade situationen när han kom, men jag visste verkligen inte hur jag skulle vara. Vad skulle jag säga, göra? Jag har hört av andra i familjen att hon, inte kanske pratar skit om mej, för skit snack då ljuger man och säger bara elaka saker, men nåväl att hon baktalat och sagt elaka saker om mej. Det borde ju bero på att hon inte gillar mej, tänker jag....Jag har dock absolut inget mot henne. Hon är en kul typ som alltid får mej att lé. Men jag hatar fjäsk och inställsamhet. Och jag kan ju inte fejka och vara jätte trevlig så att hon är trevlig mot mej, för att sen höra hur falsk jag är, hur ful jag är, att jag är dum i huvudet och sagt "fel" saker...... Så då tänkte jag först att om vi bara pratar väder och vind, eller så lite som möjligt så kan det ju inte bli fel? Marcelo vet om spänningen, men han är lika skön som alltid och pratade på när han väl dök upp. Isen släppte och vi började prata som aldrig förr. Helt krasst så har ju inte jag några problem med henne. Jag har alltid gillat både hennes person och sällskap. Och idag kändes det faktiskt inte som om hon ogillade mej heller. Så komplicerat allt kan vara.... Jag brukar inte bry mej om andra människors åsikter. Men jag gillar inte att bli sårad, lika lite som nån annan, och Neli ligger mej varmt om hjärtat och då gäller det att sköta hjärtat så att det inte blöder mer än nödvändigt. Och ska sanningen fram så är det bara vad jag har hört av andra. hon har ju inte stegat fram till mej och sagt "fåntratt" eller nåt annat. Så kanske hon är lika rädd att bli sårad hon? Ja ja, livet ska vara lite komplicerat så att vi lär oss nya saker hela tiden. Jag hade i allafall jätte trevligt både på dopet och i Neli och Bobos (hennes urtrevliga kille, jag vet samma som min hund, men då måste ju namnet vara lyckat!) sällskap.

Barnen lekte för fulla muggar och Stora N skadade sin tå. Han kan knappt gå på foten än mindre sätta foten i en sko. Förhoppningsvis går det över till i morgon men just nu är han ynklig och liten och det är VÄLDIGT synd om honom. I vanliga fall brukar ju sånt gå över på en stund, men han har faktiskt fortfarande ont. Stackars honom. Vissa straffar Gud direkt. undra bara vad han straffade min son för?

Mirakel Lina är dotter till min kusin Thomas, Totte Andersson. Camilla, hans fru och Totte har i flera år försökt få barn och diagnosen var att det inte blir några. IVF försök och naturlig gång, stängda adoptionsdörrar och loppet var kört när stickan visade att ett litet foster låg i Millas mage. Totte, jag och min faster Susanne, alla har vi fått reda på att det är omöjligt är nästan omöjligt att få barn . Alla har vi nu blivit föräldrar. Lina är det senaste mirakel tillskottet i familjen. Sen tidigare har Milla sonen Kim som nu är en suveränt stolt storebror. och familjen är nu komplett. ( Men frågar ni mej tror jag nog att det blir en liten knoddis till där om nåt år 

Lilla Lina med sina gudföräldrar Bobo och Annelie, mamma Milla, pappa Thomas och storebror Kim

eller två...) Ett jätte grattis till Lina och hennes lyckliga familj på denna varma, härliga höstdag när hon välkomnades av nära och kära.  

Uppdatering

Detta är ett inlägg som innehåller gnäll. Det finns annat med, men i huvudsak gnäll. Till motsats när jag tycker att livet leker som inläggen för någon vecka sedan. Livet är så, liksom min blogg....


Jag har så himla ont i ryggen. Hela kvällen har jag bakat kakor, brownies, lagat tacos, dammsugit, skurat golv, sorterat leksaker och plockat undan. Min rygg gillade inte det. Speciellt inte efter att ha gått på en skola och varit och handlat. Med andra ord stått på aj aj fötterna en hel dag. Då var jag väldans glad för massage dynan jag köppt. I 20 min satt jag och knådade min arma rumpa och ländryggen. Snart ska jag sätta mej igen och ta hela ryggen. Bästa investering sen bilen! 


Jag har fått reda på att min politiker blogg får fortsätta existera på lokaltidningen trots att valet är över. Så nu ska jag försöka hålla liv i två bloggar under en längre tid....jag har ju ändå inget att göra.....


I morgon är det agility för dogsen samt agility kurs för nybörjare. Så jag har att göra innan dopet. På kvällen kommer Rut och ska sova här. Har ett vagt minne av ett sms från Jonna som vill köra sök på söndag....får kolla upp den saken. Men nu är det tack och god natt. Massage stolen väntar och sängen skriker efter mej. Tjipp!

Jaha ännu en dag...

Trött, sliten liten mamma

Jag bröt ju i hop härom dagen. Tack och lov att en av mammorna på dagiset ville ha skjuts till jobbet morgonen därpå, för som jag behövde prata! Och hon lyssnade. Jag spydde ut galla. Mest på mej själv. För som jag ångrar min reaktion. Mitimellan N tar dock det hela med ro och resonerar bort sin mamma totalt. Hon är skrämmande lik mej. Jag fasar för tonåren. Snacka om att jag kommer bli piskad av eget ris!


I går var jag så farligt trött att jag undrade hur jag någonsin skulle orka överleva en dag till! I dag har jag bakat bullar, bröd, busat med barnen och lagat mat. Efter att vi var på kören, efter dagis när jag var och forskade på en skola i en kommun i närheten. Just nu längtar jag efter ett par dagar att sova i kapp. Att låta kroppen friskna till. Jag vill komma i kapp mej själv, veta var jag står, inte bara böja huvudet och streta framåt. Jag behöver börja andas igen. Som vanligt är det mina barn och mina hundar som får mej att ta en titt på mej själv och utvärdera mitt liv. De är min spegel, min motivation och min drivkraft.


Det är så mycket som jag inte bloggat om de sista dagarna, som när jag gick in i en affär och VILLE bli lurad.... eller framstegen med Pluto. Jag har inte berättat om slagsmålet jag var med om eller min spanska examen. Orken har heller inte räckt till att berätta om dopet jag ska på, eller de så vardagliga sakerna som att Marcelo är slätrakad(!), om Stora N:s fotbolls match eller om den nya frisyren.


Kanske kommer jag i kapp under nästa vecka, för då har jag lovat mej själv att stjäla tid där jag kan läka. Just nu är jag trasig. Och ingen doktor kan hjälpa mej. Jag är ensam om den saken. Och bara jag kan blåsa bort det onda.


Ibland suger det att vara duktig.......

Gått för långt?

Hur långt får man gå som förälder innan man går för långt? Var är själva gränsen innan det är ok att få ett psykbryt? När blir en arg mamma en mamma som ärrar för livet? Kan jag skada mina barn genom att på ett barnsligt sätt sätta ner foten och bli heltokig? Var ligger vuxenpoängen när man inser att det man gör är fel, men att man inte har styrkan att reagera bättre?

Nej jag har inte slagit mina barn. Nej jag har inte hotat dem, tagit tag i dem eller nåt annat fysiskt. Jag började gråta. Jag sa att det berodde på dem. När Mittimellan N kastade alla sina saker så sa jag att jag inte tänker köpa fler saker till henne. Att hon kunde vara utan saker till jul och födelsedagar eftersom hon ändå bara kastar sina saker. Det tyckte hon var en bra idé. Hon är så lik mej! Sen sa jag godnatt och lämnade rummet. Jag sjöng inte.

Vi hade ett samtal om det som hände innan hon somnade. Jag förstår hennes ståndpunkt. Hon kunde ha gjort det bättre, men hon är bara 3 ½ år. Mitt svar var att jag just nu var för arg och ledsen och att jag skulle tänka på saken och att vi skulle prata om ett par dagar när båda två var lite lugnare. Sen gick jag. Utan att sjunga.

Lilla N skrek.

Jag pratade med henne också. Jag är lika ledsen på henne med.

Jag inser att min energi är slut. Kroppen värker. Luftrören svider, huden ömmar. Jag hör Marcelos röst inom mej; det är bra att sätta ner foten när de går för långt. Idag gjorde de det. Men det är inget fel på mina tjejer. De är fantastiska. De ska inte få själsliga ärr bara för att min energi är slut. Jag skulle kunna hantera det annorlunda. Men jag orkar inte! Jag är mänsklig med känslor och idag fick de mej att gråta.

Stora N somnade i soffan, väl medveten om att dramat oss tjejer emellan inte handlade om honom.

Men rädslan finns där. Gick jag för långt? Korsade jag gränsen?

Jag är ingen bra människa.....

Förlåt till er alla!

Jag ber om ursäkt. Förlåt. Kanske ett ord som borde tas på mer allvar än så här, för jag kommer inte ändra någonting. Jag kommer fortsätta på samma sätt. Men jag ber ändå om ursäkt.

Jag ber om ursäkt för att jag är dålig på att svara på sms, på meddelanden via fb och bloggen. Jag ber om ursäkt för att jag inte tänker så mycket på alla er andra och eran situation. Förlåt att jag lever i min bubbla och tänker på mej, mitt och mina egna. Jag är självupptagen, glömmer bort er, vad ni sagt och era behov. Jag kanske har lovat saker jag inte håller, kanske glömt komma till ett bestämt möte. Jag gör det inte med flit. Jag är bara så insnöad på mitt liv just nu. Jag lever timme för timme, dag för dag. Mina dagar kan tyckas vara lugna men är fyllda. Forskningen fyller min hjärna och mina timmar. Barnen får resterande tid och alla ni andra kommer sen. Mitt hem svämmar över av dammråttor och tvätt. Det är aldrig städat längre. Maten består till 40% av halvfabrikat. I bilen till och från dagis pluggar jag spanska och tidiga mornar eller sena nätter bloggar jag en stund.

Så här kommer det vara fram till januari. Sen kommer det förhoppningsvis bli en stressig tid när jag blir nyanställd. Sen lovar jag att ta mej mer tid. Visa att jag älskar er. För det gör jag. Alla ni som orkar vara kvar blir inbjudna till fest. Jag ska fira er och bjuda på skratt.

Fram tills dess så flaggar jag för min födelsedag som jag hoppas ha tid att fira i slutet av november. Jag tänker mej tåg, hotell, Stockholm, god mat, hög musik och en avslutning på Stockholm Horse Show. Vet inte om pengarna eller tiden finns, men jag hoppas. Är det nån som fortfarande vill vara med mej då?

Svininfluensan

Influensa vaccinet skapade inte bara glädje. En del skit får man väl räkna med som lite svullnad och feber men alla sympom är inte lika roliga, som sömnsjukan och dödsfall....

Några av biverkningarna från vaccinet som rapporterats in till läkemedelsverket

659 allergiska reaktioner, varav 163 allvarliga:

Anafylaktisk reaktion: 50

Anafylaktisk (allergisk) chock: 3

Allergisk reaktion: 121

Angioödem (svullnader i huden): 36

Svullnad i svalg/munhåla: 24

Astma: 21

Status astmatikus (livshotande andnöd): 1

Luftvägsobstruktion (stopp i luftrören): 8

Heshet: 6

Ökad andningsfrekvens: 2

769 neurologiska biverkningar, varav 187 allvarliga:

De tre vanligaste var yrsel, olika känsloförnimmelser som myrkrypningar och huvudvärk.

49 rörde störningar i sinnesintrycken som lukt, smak, känsel, till exempel domningar, känselförlust, brännande känsla i armar, händer, fingrar, ben, fötter, ansikte.

Motoriska störningar som svaghet och sluddrigt tal.

17 ansiktsförlamning.

3 förlamningar i ögats muskel.

34 kramper.

13 Guillan-Barré syndrom.

Avstötning efter organtransplantation:

Två fall, en 67-årig man som avled, samt en 17-årig flicka.

En 90-årig kvinna avled i organsvikt sedan hon insjuknat med kräkningar och diarré efter vaccinationen och en man i 70-årsåldern dog i lunginflammation efteråt. Ytterligare en 67-årig man avled sedan hans transplanterade hjärta stöttes bort efter vaccinationen.

Reaktioner från rörelseapparaten:

205, varav 119 muskel- och ledvärk.

Allmänheten rapporterade 7 200 misstänkta biverkningar:

1 880 rapporter om influensaliknande symptom.

720 lokal reaktion som svullnad.

13 överkänslighetsreaktion.

1 allergisk chock.

Neurologiska reaktioner, 196 yrsel, 147 känselbortfall, 22 smakförändringar, 21 migrän, 6 ansiktsförlamning, 9 krampanfall, huvudvärk.

Källa: Läkemedelsverkets rapport om inrapporterade biverkningar 4 maj 2010.

Hemskt!

Jag orkar inte kommentera valet just nu. KATASTROF är väl det ord som ligger närmast till hands. Jag sa ju att det var ett ödesval. Det är nu vi bestämmer om vi ska fortsätta ha ett trevligt land eller ett land som mer och mer liknar USA där var och varannan får bo i bilar efter skillsmässa, där korsen brinner och där skolskjutningar är vanliga..... Vårt land är splittrat, minst sagt!

Valprognos?

Vi har fått in ett nytt rasistiskt parti i vår riksdag. Det är klart. Vi borde ha sorg.

Samtidigt måste vi respektera vad väljarna valt. Men för guds skull ge dem inte mer makt än de mandat de får.

Sen ser det ut som om alliansen återigen kommer få styra vårt land.

Jag hoppas allt som är dåligt går att vända efter nästa val. Jag tror inte det, men rädda lite kan man alltid.

Politisk historia är skriven. Jag hoppas den blir lika kort som Ny Demokrati varande 1991.

Jag borde sova. Men jag är för nyfiken på valresultatet....

Röstat

Tidigt i morse lade jag ner mina röster i de tre kuverten. Det kändes faktiskt lite spännande att lägga en röst på sej själv. Lite udda var det att se sitt namn så högt upp på en lista på en valröstsedel.

Nu får vi hoppas på ett bra valresultat!

Chiles nationaldag

Efter agility tävling var det firandet av Chiles nationaldag. Enpenadas, flaggor och tal till nationen stod på schemat. Hundarna tyckte det luktade gott över allt, barnen smakade på allt, ratade en del och på TV;n hördes de spanska språket stråla ut. Förutom att nationaldag var det även firande över att det var 200 år sedan Chile blev självständigt. En tanke sändes till gruvarbetarna som fortfarande sitter instängda i gruvan efter flera veckor. Räddningen närmar sej dock. Efter flera år med diktatur och mord, tortyr och missämja är nu Chile en levande demokrati med en av de bättre ekonomierna i latinamerika. Tack vare helvetet som mina barns familj fått varit med om så hittade jag kärleken i mitt liv. Det är jag ledsen men oerhört tacksam över. Jag är ledsen för alla döda, alla ärr på kroppar som fortfarande lever och alla själsliga sår. Men jag vördar min lycka.

Klubbmästare

Under lördagen var det mycket pyssel. Vallappar skulle hämtas, barn lämnas, presenter inhandlas, skjutsas och hämtas till kalas samt vara funktionär och tävla Bobbo i agility! Utöver det var det en nationaldag som skulle firas. Regnet öste ner och Bobbo och Pluto var mest förvisade in i bilen där de både var torra och varma. Jag satt i speaker tältet och var inropare under smallklasserna, under medium värmde jag upp och rastade mina pärlor. Trots regnet var det idel glada miner och allt flöt på väldigt smidigt. Men trots regnkläder var jag genomsur efter bara en timme....

Under dagen var det återigen dags att utse årets klubbmästare. Förra årets vinnare Sandra sa skämtsamt att gärna gav titeln till mej. Hennes superhund är sjuk och har pågående rehabilitering. Så dagens spurthund, den lite äldre Nova, var den som skulle hjälpa henne att försvara titeln. Bobbo börjar ju också bli lite till åren så jag mina pengar låg på att ungtuppen Milo skulle ta hem segern.

Dagens tävling bestod av tre lopp. Mitt mål var att inte bli diskad och innerst inne hoppades jag på felfria lopp. Första loppet var Bobbo så himla taggad och jag hade så tidigt startnummer att jag inte hann träna bort springet i benen. För andra gången i Bobbos tävlingskarriär så REV han hinder!!!! Jag var helt chockad! Bobbo river aldrig! I slutänden var det fyra hinder vi

misslyckades med och gick i mål på 20 fel. Jag förstår varför, men tyckte att det kändes tråkigt.

Andra loppet, agility. Som jag planerade och kämpade under loppet med alla dessa småsaker som jag har missat tidigare under sommaren. Alla svårigheter klaffade perfekt. Men.... detta men... så fick han syn på en tunnel. Dessa älskade tunnlar. Som jag skrek. Och han stannade, men fortsatte. Doppade huvudet i tunnel och vände sedan till mej. DISKAD!

Tredje loppet. Inofficiellt men en det lopp som avgjorde KM. Jag var så sur efter lopp två att jag inte förberedde som jag hade tänkt mej. Men med två lopp i kroppen så var Bobbo mer smidig, mer lyssnande. Själv stapplade jag in på plan. Mina fötter värkte så jag ville lägga mej ner och dö. Febern började komma smygande och luftrören väste. Redan vid hinder två låg jag 15 meter längre bak än vad jag beräknat. Banan var ganska krånglig. Svårare än de andra två tidigare loppen. Men med stapplande ben (för aj aj fötterna) och med rösten som främsta vapen så dansade vi fram. Alla svårigheter gick som jag tänkte mej. Små missar korrigerades och Bobbo lyssnade. Vi kom i mål helt felfria! Jag var så trött att jag ville spy och så glad att jag kunde hoppa upp på till de regnande molnen. Det tog en liten stund. Jag varvade ner Bobbo, strechade en aning och började ta ner tältet när spekern meddelade, med några ekipage kvar, att vi blivit KLUBBMÄSTARE! Vi var bästa large ekipaget. Några minuter innan hade Carina varit helt överlycklig när hon och

hennes tio år gamla Kajsa blev klubbmästare i small, och jag kände mej både chockad och lika lycklig som hon hade gjort. Jag var AS GLAD! Summa sumarum kom vi trea i loppet. Marginalen till tvåan var en tusendel. Två rosetter och en Klubbmästar-hundsäng/kudde blev resultatet.

Rolig kuriosa var att Nova och Sandra knep andra platsen. Då var hon inte längre lika glad över

att jag vunnit KM.......he he. Skämt å sido så bytte vi vinster med varandra och jag tror vi var lika nöjda båda två med dagens tävling.

Sandra och Nova, underbart ekipage som knep en femteplats i de officiella tävlingen och en andra plats i årets KM

Kartig!

Jag var ganska snopen igår kväll. Rent av ganska kaxig. Högmod straffas med fall.

Jag har ju börjat träna igen den här veckan. I går var det styrka som gällde här ute på landet. Innan passet var jag livrädd, tänkte att min överviktiga kropp inte skulle palla trycket. Faktum är att jag bär väldigt mycket mera vikt på mina armar vida armhävningar, fler kilon vid knäböj och så vidare. Det blir tung och jobbigt. Dessutom är jag inte i så bra form. När passet var över var jag inte ens särskilt trött. Tänkte att att det kunnat vara dubbelt så tufft och att jag ändå orkat med det.

I morse var jag inte lika kartig. Hela kroppen känns 50kg tyngre. Inte för att jag har speciell träningsvärk på nåt visst ställe. Hela kroppen är bara allmänt seg och tung. Kunde knappt stå på fötterna när jag skulle resa mej. Ansiktet är fårat och har mörka ringar. Med andra ord är jag as snygg! I kväll ska jag strecha! För i morgon bitti är det åter dags för en agilitytävling.

Just det måste skaffa barnvakt, jag ska ju vara funktionär!

Just nu, status HUNGRIG

Nä nu har är det dags för dagens lunch promenad. Har hela huvudet fullt av etnografi, grounded theory, social rättvisa, Lpo-94 och träsmak i rumpan. Fläsket behöver röra på sej, dogsen också. Samtidigt är jag vrålhungrig och vill äta först, men då kommer jag inte orka gå så långt och inte träna en stund. Är fortfarande godissugen. Det har ju bara gått sju månader sen jag sluta. Begäret går INTE över gott folk. Dock är det lite lättare ibland. Inte nu. Men det kan ju bero på att jag är hungrig. Dilemman, vad ska man göra med dem....

En tur i hösten

Jag älskar ju hösten. Det är utan tvekan årets bästa årstid. Luften är frisk och sval, solen fortfarande varm, regnet fräscht och naturen vacker. Varje promenad med hundarna bjuder på någonting nytt och i går var det dags för katt konfrontation. Bobbo ÄLSKAR katter. De springer så fort och slåss så roligt, tycker han. På vägen till skogen har vi ett kattstråk och där kopplar jag alltid hundarna, för säkerhets skull. Så denna gång var de kopplade. Den gamla slitna figheterkatten kom emot med med krökt rygg och slutade alrdig med sitt ååååhhhhhjjjjjjj, åååhhjjjj, wuheeeee, wuheeee. Har aldrig hört en katt låta på det sättet. Visste inte om jag skulle springa eller asgarva. Pluto såg ingen humor i den grå, läskiga dvärgen utan gömde sej bakom Bobbo. Förhoppningsvis kommer jag inte ha samma problem med honom i framtiden, som jag har med Bobbo när en katt dyker upp. Tillslut kastade sej katten över Bobbo, och då blev det för mycket, Bobbo ylade av glädje och sprätte med hela kroppen. Han vet att han inte får, men han blir så glad och ville sätta efter den gamle. Faktiskt påminde Bobbo lite om hunden Ådi i Gustav serien. Jag är så glad och jag är utan hjärna!!! Ett ryck i kopplet och han blev lugn igen. Tur för koppel säger jag....

Det är dags för Pluto att börja inse vad det innebär att vara hund. När vi fick honom så hade han nog aldrig badat i en sjö. Det har vi bockat av. Han söker efter sin frukost i gräset varje morgon och har nu börjat fatta vitsen med leksaker. Pipisarna var han lite skeptisk emot till en början, men efter att Bobbo dödat ljudet funkar det jätte bra. Vi har börjat lite med sitt, ligg, stanna och vanliga kommandon. Men en hunds huvudsakliga uppgift är ju att använda näsan. Så därför har operation "nos" satt igång här hemma. I parti och minut gömmer jag mej i skogen när Pluto kommer för långt bort. Bobbo hittar mej på ½minut. Då platsar jag honom och ensam kvar är Pluto som förtvivlat rusar runt och söker oss med ögonen. Nosen kopplar han inte på överhuvudtaget. Så igår var det dags för föremåls sök. Visserligen söker han huvudsakligen med ögonen fortfarande men ett par gånger

så kom den där svarta saken längs fram i ansiktet till användning. Så stolt han var när han hittade bollen och kamptrasan. Även Bobbo fick söka. Dock lite svårare. Hans saker hänger jag upp i träd. Men det är ingen match för superjycken. Dock fick jag arrangera lite för att få letandet med på bild. Bobbo var lite för snabb. Ett par gånger till och jag tror att Pluto fattar galoppen! Mitt under promenaden började det superfina regnet strömma ner från himlen. Pluto älskar inte regn, han tycker att det är skönt att vara inne när vattnet hälls över hans rygg. Men även det har han börjat vänja sej vid,

så länge jag är med vill säga. Och i skogen går det inte att gömma

sej. Det är bara att fortsätta framåt och att njuta. Som det luktar, och vad mycket svamp! Älskar skogen!

Så här fin är min utsikt när hundarna är i koppel. Mina killar. De är så underbara att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Till och med Lilla N älskar Pluto mer än hon

älskar Bobbo, precis som sin storebror. Mestadels är dock hundarna lösa. Bobbo lite längre fram och Pluto lite

närmare mej. Resten av hösten ska bli riktigt spännande! Det är så mycket att träna. Så mycket att lära in, och om ett par dagar är det tävling igen!

Vad är egentligen att vara lycklig?

Om jag ser på mitt vardagliga liv så är jag lycklig. Visst har jag veckor då jag är mer irriterad än andra, då jag har mer ont eller ser allt det som jag saknar eller skulle vilja ändra på. Just nu går jag ju igenom en period då jag sätter nya mål och undrar vad jag egentligen vill mer här i livet. Men överlag så är jag lycklig i min vardag. Jag trivs med mitt liv och jag kan ibland få nypa mej i ärmen och undra om livet verkligen får vara så här bra. Häromdagen undrade jag vad det är som verkligen gör mej så nöjd. I morse kom jag på det. Det är alla de där stunderna som jag glömmer bort. Alla de där mysfaktorerna jag inte kommer ihåg att berätta om. Som i morse när Stora N satt bredvid mej i bilen till dagis. Tillsammans viskade vi femtonde tretusen gånger till varandra. Han skrattade hysteriskt. Och jag hade svårt att hålla ögonen på vägen. Det bubblade i hela mej. Eller när Lilla N tar mitt ansikte i sina händer och tittar mej djupt i ögonen och säger med allvarlig röst -Ja platal mä dej! (Jag pratar med dej). Helt underbart! Eller när Mittimellan N kommer på sej att hon gör inte hon inte får. Då sänker hon hakan, fladdrar med sina ögonfransar och ler stort. Kan man annat än att smälta? Den senaste leken de två stora barnen roar sej med är när de sitter på varsin häst, en på en käppåsna (Ior) och en på en blå plasthäst, med svärden riktade mot varndra och sköldarna redo. Sen rider mot varandra och slår svärden i sköldarna ett tiotal gånger. Det jag kommer ihåg tre timmar senare är när någon av dem börjar gråta, för alltid får någon ont. Det jag glömmer bort är att de har hysteriskt roligt fram tills dess, och att jag flyter fram på deras smittsamma glädje.

Jag älskar när Marcelo tittar på mej och ler. När han kramar mej hårt och får mej att känna mej värdefull. Han är riktigt, riktigt bra på det! Jag älskar när vi pratar, tjafsar med glädje och skrattar högt med och åt varandra. Vi har ett riktigt bra förhållande. Grunden i vår familj. Grunden till mitt välmående. Det går inte med ord beskriva vad det är som är så himla bra, För jag liksom glömmer bort. Däremot kommer jag ihåg när han glömde ta bort tallriken från bordet. Det kan jag berätta om, men alla de där stunderna som räknas, de som får mej att vara lycklig, de är så heliga, så fundamentala att de är mer ett kroppsminne än ett minne att tala om.

Även om jag svär åt hundhåren i tangentbordet ibland så ler jag när de kommer med glada ansikten och klumpiga steg mot mej i lek. Jag älskar hundarnas uppmärksamhet och Bobbos suveräna glädje när vi tränar. Plutos bekymrade uppseende ersätts dag för dag med en spontan glädje och att få vara vittne och delaktig i den förvandlingen tillfredställer så många lustar i min kropp. Hundarna ger mej kroppskontakt, närhet, kärlek, tankeverksamhet, planeringslust och ombesörjer mina intressen. De får mej att tänka till och tvingar mej in på mjukare banor men även ut till skogen, naturen där jag mår så mycket bättre

För är det någonting jag har i mitt liv så är det lust. Jag har så mycket lust till så många saker att jag blir besviken när jag inte kan göra allt på en gång. Hela jag spritter av lust. Lust att röra på mej, hitta på roliga saker, lust att pröva nytt, göra om och uppleva saker.

Jag kan inte säga annat än att min vardag är riktigt bra. Jag är lycklig i min vardag. Men för den skull slutar jag inte leta efter det som kan höja lyckoribban lite till!

Uppskjutet

I morgon slipper jag se min dotter ligga livlös i sjukhusängen med slangar ner i magen. Istället ska hon sövas och ta fler bitar från tarmen om ett par veckor. Personligen tycker jag det känns bra. Jag är så trött på att ha en dotter som har ont. Jag vet ju hur det är. Sju år gick jag med skiten innan jag fick hjälp. Det önskar jag ju inte min goa, glada tjej som numera växer, frodas och utvecklas i rasande fart.

Lite politik, förlåt

Jag kan inte låta bli att lämna in någon eller några politiska budskap så här i sluttampen av valrörelsen. Nej jag ska inte få er att välja parti, jag bara ska visa upp lite siffror och utropstecken som jag bland annat läst på Aftonbladet.se.

Moderaterna och Alliansen gick till val på att få fler i arbete. De har de. Det är nästan 100 000 fler jobb än innan de kom till makten. Men Sveriges befolkning har också ökat under de här fyra åren och fler har kommit ut på arbetsmarknaden. Så ANTALET arbetslösa har faktiskt ökat!

De arbetslösa, både de som går helt utan jobb eller deltar i program med aktivitetsstöd, har från augusti 2006 till samma månad i år blivit 91 617 fler enligt Arbetsförmedlingen.

Uttryckt i procent har arbetslösheten, som Arbetsförmedlingen räknar den, ökat från 6,6 till 8,1 procent.

Afonbladet idag

Så helt krasst har de misslyckats med några procent helt enkelt. Det var den frågan som de gick på val på. Vill bara påminna att Göran Persson (inte favorit hos mej) tog efter borgarnas krisår i regeringen 1991 ner arbetslösheten till 4.0 % Alltså hälften av vad den är idag. Och innan alliansen vann var den nere på 6,6%

Ett litet ps bara. Sverige har klarat den ekonomiska krisen ganska väl denna gång. Det har ALLA länder i Europa som stått utanför EMU samarbetet, England, Danmark mfl.

Ja nu gissar väl de flesta att moderaterna inte är mitt parti. Även om moderaterna gillar även det parti som jag tillhör.

Virriga dödstankar i natten

När tar man beslutet om att dö? Vad driver en människa till ett sånt beslut? Det gör så ont. Döden kan man inte ta tillbaka. En person kan dö på många sätt. Fysiskt slutar hjärtat slå. Men även hjärna kan checka ut. Kroppen fungera men besluten slutar vara rationella. Man måste inte älska sina föräldrar sa alltid min mamma till mej. Jag är uppvuxen med de orden. Men när får en mamma sluta älska sina barn? När slutar ansvaret?

Jag har vänner som tagit livet av sej. Jag tänkte mycket i dom banorna i tonåren. Jag har till och med lekt med att försöka. Men jag har aldrig velat dö. När jag sitter i min bil sent på kvällen, ensam eller med hundarna och tänker att nu kanske det kommer ut en älg och att jag ska krocka. Då indoktererar jag mej själv att det viktigaste är att jag överleva. Jag måste leva. Jag får inte dö. Vad som än händer måste jag hålla tag i de sista stråna till liv och till mitt medvetande. Jag måste förbli mej. Jag är en mamma och jag kan inte lämna mina tre små barn. Det får aldrig hända. Aldrig. Jag har inte den rätten. Jag är större än mej själv nu. Jag är mer. De är beroende av mej. Skulle jag dö så förstör jag deras liv. Inte för att jag är bäst, utan för att jag är deras mamma. Deras enda mamma. De skulle leva med den förlusten för resten av deras liv.

Min mamma är inte död. Hon andas, hjärtat slår. Men hjärnan har checkat ut. När jag var runt tolv år så dog hon. Hon tog sitt liv och sedan dess har hennes spöke funnits mer eller mindre i mitt liv. Jag saknar inte Laila. Men jag saknar en mamma. Jag saknar en tråd till mitt förflutna. Ett snöre i mitt familjeträd. Jag saknar någon som kan komma med råd, någon att prata med, någon som delar det som bara vi kan veta. Jag har byggt upp mitt liv så att mina barn inte ska sakna någonting. De har en familj som avgudar dem, de har en kärnfamilj som finns där både psykiskt och fysiskt för dem. Sista tiden har jag dock börjat ifrågasätta mitt föräldraskap. Är inte nöjd med den mamma jag är just nu. Ibland undrar jag om jag är lika galen som min mamma. Har Mägi förbannelsen fått mej i sina klor?

Jag sover som vanligt inte. Klockan är snart halv tre och jag vakar över min minsta dotter. Kollar så hon kan andas eftersom hon fått en reaktion på någonting och tungan har spruckit upp i ett tiotal blåsor. I min väntan med hennes gnyende smärta i mina armar har jag precis sett en film med Kevin Spacy. Filmen handlade om självmord. Love Liza ligger i min hylla. Filmer som handlar om smärtan över att förlora och den ständiga frågan VARFÖR. Det finns inga svar. Livet är hårt. Man får ta de dagar som man får och göra det bästa av dem. Man kan försöka förhandla med Gud. Ibland vinner man. Ibland förlorar man.

Jag är inte ensam längre. Jag har skapat de jag ville ha i mitt liv. Men jag har saknad i mitt liv. Saknad över vännerna som dog, över föräldrar som inte fanns, kroppen som strejkar och över åren jag har kastat bort på att försöka överleva utan att drunkna i stormfloden.

Jag är rädd för att dö. Inte för att det ska göra ont utan för vilken åverkan det skulle ha på min familj. Jag är livrädd för att det ska hända Marcelo någonting. Han är min tyngdpunkt, mitt liv, mitt hjärta, min styrka. Längre än så kan jag inte snudda min tanke. Barnen är heliga. Punkt slut. Orörbara tills jag fyller 82 och blir ihjälkörd på Autobahn hem från semestern i södra Europa tillsammans med Marcelo. Jag ska bara ta ett snack med Gud till. Kolla om våra förhandlingar leder någonstans. Säg inget till h*n men jag är villig att betala allt jag har för det.

Orörbara.

Medeltid

Med snabba hästar och långa lansar, vassa klubbor och vässade svärd dundrade riddarna in på riddarspelen i Söderköping idag. Barnen klappade händer, stampade och skrek förtjust när påsar slogs sönder, staket revs och äpplen delades. Vedträden brändes och staden fylldes med röklukt och doften av brända mandlar. Hundarna tyckte livet var pest när de var tvungna att gå nära, nära vagnen hela tiden eftersom det var folk och hästar överallt. Vi sköt med pil och båge, vi satsade på nr 1 och 16 i råttlabyrinten, vi åt älgkorv och tittade på teater om den blyga draken. Mest uppmärksamhet väckte Pluto. Flera människor kom fram och ville klappa och undrade vad det var för ras. Han var sitt vanliga coola jag. Enda problemet är när det ligger mat på marken. Då drar han en aning. Harry lekte bra med mina barn och de jagade varandra och lekte lite ninja. Nästa år ska vi nog köra med mundering. Det har Stora N bestämt, som nu drömmer att bli lika bra som riddare Serverin Unicorn. Han ska vara riddare nästa år. Mittimellan N vill överaskande nog vara......prinsessa (ngn förvånad) Lilla N vill mest ha klubba. Jag funderar på en gyklarmössa till Pluto.... Nån som är bra på att sy?

Oliiiidligt trött

Jag känner mej knockad. Hela kroppen är orörlig. Det tog mej nära en timme att vakna i morse. Jag fick inte upp ögonen trots att Lilla N stod och hoppade på min mage och ropade att hon var bajsnödig. Det enda jag fick ur mej var ordet - Snart. En timme senare följde jag med på toa, då kissade hon. Var kommer denna trötthet från? På måndag börjar jag träna och hoppas få igång kroppen och hitta tillbaka till lite ork för det här är verkligen inte roligt. Just nu sitter jag och samlar kraft till att göra frukost. Göra i ordning barnen. Dammsuga. Sen ska vi upp till våra bästiga grannar och få äta hembakade äppelmuffins. Pappa och Grace har kommit hem från Spanien så de kommer och äter hos oss. Sen måste jag åka och träna hundarna en stund. Eller om jag tränar hemma efter en promenad. Det spelar ingen roll, men träna behöver de! Agility vore ju inte helt fel. Det är ju tävling snart. Men för att orka det måste jag skaka liv i min 33-åriga kropp. Hitta energin och andningen. Jag kan ta mej sjutton inte andas så jag syresätter kroppen ordentligt. Hur kan man i mitten av de 30 helt plötsligt förlora förmågan att hjälpa sin kropp? Konstigt. Kanske bäst jag lägger mej i sängen en stund och funderar på saken?

Myndigheterr...blääää

Snälla försäkringskassan handlägger mitt ärende. Men de kan inte säga när de blir klara. Men de skickar en lapp upp till handläggaren att kontakta mej. Troligtvis blir det i början av nästa vecka. Varför de inte utbetalt pengarna? Det kunde hon inte svara på, för hon såg inga konstigheter, men nåt har väl stannat upp ärendet.....Vad detta NÅT är för någonting kunde hon inte veta. Hon kunde heller inte koppla mej till handläggaren. Men hon skulle skicka upp en lapp. När pengarna kunde tänkas komma hade hon ingen aning om och sen var det slut med det. Hon förstod att det inte var tillfredsställande för mej, TREVLIGT! Men det hjälper mej inte.... Skit också! Nu vill jag INGENTING! Fast det är ju ett val jag har. Att välja att göra nada. Eller göra nåt som lugnar stressen i kroppen. På med regnjackan!

Slagen i skoskaftet

Jag blir så trött på försäkringskassan! Jag skulle ha fått pengar av dem i juni. Jag skulle även fått pengar i juli. I slutet av augusti skulle jag ha fått en skvätt till. Nu är det september och inte en krona har kommit in. Jag trodde det i fredags, då kontot åter blev fyllt en bit. Idag skulle jag in och kolla när csn skulle skicka sin första utbetalning. Och jag blev helt kall när det stod att den redan var gjord. Men jag har inte sett de pengarna. Snabbt tog jag mej in på mitt konto och följde händelseförloppet. Försäkringskassan har fortfarande inte betalat ut ett öre. Pengarna som kom in på kontot i fredags det var csn-pengar. Jag blir så trött. Jag blöev nämligen lovad av F att de skulle skicka pengarna på fredagen. Så nu sitter jag i telefonkö igen, med plats 208 i kön. Turligt nog erbjöd de sej att ringa upp mej så jag behöver inte ha luren i örat hela tiden. Åhh vad jag längtar till att få ett fast jobb med en lön som trillar in på kontot varje månad utan massor av strul!

Dessutom glömde jag bort Jonna. Hade lovat att luncha med henne idag. Men jag satt hemma med böcker om grounded theory istället. En av böckerna handlade inte om det jag ville att den skulle handla om sen den får jag lämna tillbaka...

Det regnar ett fint, stilla regn, egentligen är det ett favorit väder men just nu känns det bara öken! ingen lust att promenera med dogsen. Inte träna heller. Ingen lust med någonting. Hatar jakten på pengar!

Saxat från FB

Tina Krulle Ringfoss Var finns du? Du som har tid och kunskap för att ta hand om en schäferblandning. Både hanar och tikar mellan 3-5 år. Behöver omgående omplaceras enl beslut av polismyndigheten. Ring Norrköpings Hundcenter 011-313366 om du är intresserad....tiden rinner snart ut...... Hjälp oss!!!!

för 9 timmar sedan · Kommentera ·

Ozzy i Globen

Ozzy Osbourne var i Globen och det var vi med! Vi rockade loss ordentligt ute på vår parkett plats och kunde i slutänden konstatera att våra kroppar inte är gjorda för det här längre. Vi börjar bli gamla! Min fötter värkte så att jag tillslut var tvungen att sätta mej på golvet. Grodperspektiv och kunde lyssna på musiken och glo på skor i skor på publiken. Korta jag såg inte så mycket men vi hade det riktigt trevligt. Sista halvtimmen var magisk med låtar som fick blodet i svallning. Marcelo har dagen

till ära odlat talibanskägg, men det var han ganska ensam om. Publiken var i olika åldrar, från 13-åringar till gammalfarmor. Med sjukt värkand kroppar satte sej jag och Marcelo i bilen tillbaka hem till våra sovande små gryn. Och med aj aj i kroppen och knappt öppningsbara ögon gick vi båda till jobbet (ja, jag pluggar ju så till skolan då..) morgonen efter med bara ett par timmars sömn i mellan. Det var en upplevelse.Och jag älskar upplevelser!