Kvällssvammel

Så var sista tentan skriven. Jag är så trött! Fortfarande har jag en  uppsats som ska bli klar. Målet är att kunna skicka in den under nästa vecka. Men eftersom jag inte gjort annat än att skjuta upp allt annat i livet så försöker jag ta igen det nu. Läxläsning med ungarna, träning med hundarna, middag tillsammans på altanen, jag som skjutsar till sista träningen innan genrepet, sitta en stund i soffan.... Så mycket jag inte gjort sista veckorna., som är dags nu. Nu kommer kvällarna var fulla av föreställningar med cirkusen, men jag SKA verkligen till stallet. Det bara är så. Så småningom ska jag också ringa en vän eller två.

När jag gick ur tentalokalen igår kväll vid halv nio började jag skratta. Och jag har nog inte riktigt slutat än. Vilken lättnad det var! Vilken börda det är som släppt. Jag tror inte jag blir godkänd, för även om jag skrev mycket skrev jag nog inte rätt saker. Mitt minne sviker mej. Hjärna och kropp är uttröttade, men jag gjorde mitt bästa. Mer kan jag inte kräva av mej. Just nu är jag inte bättre än så här. Det duger. Lyckan vore ju komplett om jag verkligen klarade tentorna och blev godkänd på uppsatsen. Klar, färdig med delmål ett. Men än är det för tidigt.

 Jag har så mycket att blogga ikapp, det ska bli kul när jag får tid att göra det. Nu känns det som livet kan börja igen. Kvällarna kommer inte vara överbokade längre. Judon tar slut. Cirkusen är fullfräs två veckor till sen är det över. Då är det bara fotbollen kvar, och jobbet och politiken. Som jag ska sova! Snart är det sommarlov ochjag får sju veckors, eller var det sex veckor? ledigt på raken. GÖTT. Tre veckor simskola och en vecka cirkusskola sen var det två veckor kvar...... Inte tänka på det nu. Nu är det harmoni och mjukhet som ska dominera. Puss på er! 

Plugg natt

Nu är jag inne på den tänkta sista natten med plugg för den här terminen. Men om jag får tro det själv så kuggar jag i morgon - idag, och får skriva om. Så då är ju inte skiten över än. Men jag ska göra mitt yttersta för att slippa. Dessutom fick jag ju skäll och måste göra om delar av uppsatsen, så det arbetet påbörjas nästa helg.... Pluggandet tar inte slut fast jag räknat med det. En tenta på dator gjord. Högerhanden är för jävlig och jag kan inte göra nåt med en, än mindre skriva,  jag fick göra tentan på dator så jag kunde knappa in svaren på tangenterna. Skysst. Nästa tenta på dator i morgon alltså, eller idag, klockan har passerat midnatt och det är bara att konstatera att jag inte hunnit med allt. Men nu orkar inte hjärnan mer och jag behöver vara utvilad med en heldags jobb och en lång kvällstenta framför mej. Drömmen är att jag klarat båda, får godkänt på uppsatsen och kan börja nästa steg i höst. Har jag förresten sagt att jag fått sparken från mitt ena jobb?

Plugg, mat, sömn, motion

En hel helg har gått. Jag kan inte direkt påstå att jag lever i en pluggbubbla, för hela existensen går ut på att hitta balansen mellan när jag faktiskt lär mej nåt och när allt geggar ihop till en sörja. Men pluggat har jag gjort. Allt jag har gjort harfaktiskt handlat om att se till att min inlärning ska vara så optimal som möjligt i min sönder sargade hjärna. Promenaderna med hundarna har varit väl uträknade, mat, sömn likaså. Jag har legat och gråtit i Marcelos famn när pressen varit för stor, så att jag kunnat gå vidare och fortsätta plugga. Städningen har uteblivit men två maskiner tvätt har jag lyckats med. Thats it. Inget mer har hänt. Plugg, mat, sömn, motion, bryt ihop, plugg, mat, sömn, kärlek, plugg, motion, mat, sömn, tvätt, plugg. Egentligen är det inte hela världen om jag misslyckas, för det är ok att misslyckas. Men jag känner att jag orkar inte plugga och jobba i denna hets så länge till och jag har minst ett år till. Misslyckas jag så har jag två år till. Jag vill bli klar så att det är över. Därför känner jag pressen. När hjärnan heller inte vill samarbeta, utan glömmer allt efter tre timmar så blir det ju inte enklare. Och jag vet att det är tecken på stress och utmattning, därför vill jag förkorta plågandet. Och nej att inte göra klart skolan är inte ett alternativ. Nu är klockan tio på kvällen och mat-och sovklockan meddelar att det är dags att sova. I morgon jobb, hämta barn, plugg, motion, mat, plugg, sova. Så är det nån som undrar vad jag gör så kan ni nu gissa....

Smågrus

Jag har smågrus på jobbet just nu. Det gnager i mej vad som kommer att hända nästa termin. En chef har inga svar och den andra sitter och väntar och jag sitter på mitten och vet varken bu eller bä. Plugget går sisådär. Jag kämpar på men det är för kort tid att räta ut frågetecknen och jag har bekymmer att lösa knutarna. Men jag sover bättre. Handen värker som bekant så fanatiskt mycket så jag vet inte om det är hälsosamt. Har svårt att koncentrera mej på något annat just nu. Det är liksom inte dåligt, men det är heller inte riktig bra just nu. Det är lagom. Jag är inte lagom. Har inte varit i stallet på evigheter och Bobbo börjar visa tydliga tecken på åldrande. Jag känner mej inte nöjd. Det är inte optimalt i livet ....... Pust

Ont

Helvetes jävlar vad ont det gör! Första dagen utan gips och jag är på väg att krypa ur skinnet. Det värker upp till armbågen. Jag blir galen!

Tentapluggstid

Nu säger jag so long till alla för ett tag. Många kommer inte märka någon skillnad, det var så länge sedan ni hörde nåt från mej ändå. Tre veckor går jag in i bubblan. In i hetsen, in i tentaplugg. Flera stora tentor efter varandra. Slag i slag kommer de och jag ska försöka fixa dem alla. De senaste dagarna har jag sovit och sovit för jag memorerar inte det jag läser. Sömnbristen har tagit kål på mej. Men nu ska jag göra ett ryck. Försöka rädda mej, göra mitt bästa. Puss på er, ses igen mina vänner. Bloggen kommer säkerligen uppdateras så här kan ni träffa mej i cybern.

Hamstermys

Zelda dog efter en vecka, men Melody och Leida finns kvar. Och de två små hamstrarna är så otroligt snälla och trevliga. Varje natt sitter jag en stund inne vid buren och studerar,  gosar och kelar med dem. De är så mysiga och kvicka. Jag vet att ungarna älskar sina hamstrar men jag är nog lika glad som de är för de små krabaterna.

Nygipsad

-Vilken kul form din hand har, sa läkaren när de klippte bort gipset och snabbt satte på ett nytt.
Jo svullen och missfärgad var den. Men på tisdag åker gipset och jag får en skena istället. Jippi!

Min son

Morgon firande med paket o glass

Jag älskar mina barn. Det gör nog de flesta föräldrar. Jag har varit mamma i lite drygt nio år. I veckan fyllde min största nio. Nio år. Min son har karraktärsdrag som jag inte alls gillar. Hans beteende är inte alls vad jag skulle önska i alla lägen. Han har sidor som jag inte alls förstår mej på. Men det är ju det som är lite häftigt med barn, de lever sina liv, de är inte en förlängning på mitt liv. Deras upplevelser och känslor är något de sitter med 24 timmar om dygnet. De gör sina egna val och har sina egna tillkortakommanden. När Stora N föddes så såg jag har min lilla perfekta son skulle växa upp och bli allt det där som jag och Marcelo aldrig blev. Den snygga, populära, duktig i allting och otroligt väluppfostrad och artig. För han var ju så perfekt där han låg i min famn för nio år sedan. Men det blev inte riktigt så. Han är varken bäst eller populärast. Visst ser han bra ut, men supersnygg är nog inte superlativet man skulle använda om honom. Jag är helt övertygad om att det finn söner därute som är väldigt mycket bättre än min son MEN......

Min son kämpar för allt här i livet. Han ger inte upp. Han misströstar inte ens när det tar flera år för honom att uppnå resultat. I judon åker han på stryk i matcherna, han får ont, han gråter, men ger inte upp. Han vill igen. Han tränar, försöker bli bättre och försöker kontrollera känslorna. I fotbollen har han alltid varit långsammast och tyngst. Alla har sprungit ifrån honom på rasterna, men varje dag trixar han med sin boll, han springer på träningarna, springer hemma och berömmer sej själv för varje framsteg. För något år sedan var han så glad över att han inte längre låg 40 meter efter kompisarna när de sprang. Häromdagen hade han nästsnabbaste tiden i klassen. Han ger aldrig upp. Han gråter ofta, biter ihop och försöker igen. I ett år har han försökt komma in på musikskolan för att lära sej spela gitarr. Men det har inte funnits plats. Kväll efter kväll sitter han med gitarren i knät och klinkar, pappa försöker lära honom, det tar emot, det gör ont, Stora N försöker hålla tårarna inne, men han ger inte upp. Efter ett par dagar kommer han strålande som en sol och visar att han äntligen lärt sej. Min son är väl medveten om att hans kompisar inte väljer honom i första hand. Han har kompisar, är nästan aldrig ensam, men det är inte ofta telefonen ringer här hemma. Han har accepterat det och lider inte längre av det. -Det är okey, mamma, säger han. För han blir alltid vald, alltid frågad efter och vill han vara med säger de nästan alltid ja. Men han blir också påhoppad, slagen, kallad ful och får öknamn. Ändå fortsätter han gå emellan när kompisar blir illabehandlade. Härom veckan skulle en av hans kompisar bli slagen av en annan och Stora N gick emellan och fick en cykel kastad på sej. Ändå stod han lugnt kvar och sa att han inte tänkte flytta på sej. Den andra grabben slutade och en tacksam mamma smsade mej på kvällen, då hade Stora N redan glömt händelsen och inte alls berättat om det för mej. Jag är så grymt stolt över min son.

Han är för känslig för sitt eget bästa, hans humör är helt otroligt ibland och man förstår inte alls varför han blir så upprörd. Han förstår inte hur stark han är så när han blir uppspelt kan han göra illa sina nära. Men min son är världens finaste människa. Han har gott förtroende för sin egen förmåga. Han är otroligt snäll och hjälpsam. Han är artig och någerlunda väluppfostrad och han kämpar varje dag med de sidor han själv vill förändra. Förutom det är han väldigt klok utan att vara lillgammal. Han ställer sej alltid på de svagas sida och jag kunde inte önska mej ett bättre barn. Jag gör mitt bästa för att guida honom genom livet, men min mirakelbäbis har framförallt förändrat mej och gjort mitt liv flera miljoner gånger bättre. Jag är så tacksam att jag kommer få ha honom i mitt liv föresten av mitt liv!