Translate

söndag 31 mars 2013

Aktiveringskorren


Pluto älskar att leka med sin aktiverings-ekorre. En av de bästa leksakerna jag investerat i. Man gömmer godis i den sen är det ett 
pyssel att få ut den. Plus att den håller för starka staffe-käkar! Bobbo brukar får stå och titta på, men även han älskar leksaken!





Bobbo fick träna markeringar och dirigeringar på kvällsrundan. Lilla N gjorde mej sällskap, underbara unge. Vi körde vid tre olika ställen på rundan. Ungefär tre markeringar á tre gånger på varje ställe, så det blev 26 sökningar/markeringar. ( varav några var synliga markeringar från Lilla N). I dag var han riktigt duktig. Han tog allt! Även de som hamnade uppe i träden, han tog dolda och han tog synliga. Bäst gick dolda dirigeringen som han var helt klockren på. Svarade
 på första kommandot, precis som förr i tiden och arbetade metodiskt och vältänkt. Att se hans glada svans fara runt som en helikopter medan han gör arbete som han älskar, sånt gör mej lycklig! Att göra mina hundar lyckliga, gör mej lycklig!


                    




fredag 29 mars 2013

Min kärlek

Jag måste få hylla min sambo. Det gör jag lite titt som tätt här på bloggen. Försöker att inte göra det för ofta, är väl kanske inte det allra roligaste att läsa, men det är svårt att låta bli ibland. Och nu är ett sånt tillfälle.


1992.
Jag var 15 och Marcelo 17år
Vi firar 22år i år. Det är oerhört lång tid. Men det är svårt att greppa hur lång tid det faktiskt är. I dag gick jag igenom massor av gamla fotoalbum och kort i jakt på en annan sak. Och då såg jag hur unga vi var när vi träffades. Hur små vi var när vi åkte till Cypern. Hur smala vi var när vi var på mc-semester. Jag såg bilder på rutiner vi hade för 15 år sedan, rutiner som vi för länge sedan har glömt bort. Att vara tillsammans med 
1993
Marcelo är hela tiden förnyande. Det känns inte som att vi går i gamla hjulspår, det känns som vi åreruppfinner oss själva på nytt hela tiden. Den Marcelo jag är tillsammans med idag existerade inte för 10år sedan. Vilket gör att jag måste lära känna mitt livs kärlek på nytt hela tiden. Han förvånar mej fortfarande, jag hittar sidor jag inte visste existerade och det gör mej ständigt nyfiken på honom.
Min hunk i Cypern 17år gammal.

Marcelo har så många INTE som inte passar mej. Men det han har som passar mej är värd så mycket mer. Han är suverän på att få mej att känna mej fantastisk, stark och smart. Jag gillar mej när jag ser mej genom hans ögon. Och han älskar mej. Jag vet att han älskar mej. Varje dag bevisar han det. Och jag älskar hans egenheter. Jag avgudar hans kroppslinjer, det långa håret, det oborstade skägget, min vilde, min alldeles egna vilde. Jag älskar hans manliga styrka, hans sårbarhet, hans hängivenhet till familjen och det han tror på. En av hans starka sidor är hans ansvarstagande. Han rymmer inte, han skyller inte ifrån sej, han biter ihop och reder ut. Han ser när min ilska kommer av smärta eller stress. Då lutar han sitt huvud på sned, säger några förlösande ord och väntar sedan ut mej. Han kan utan besvär visa sitt behov av mej. Uttrycka när han tycker att jag är dålig på att ge honom den uppmärksamhet han behöver. Han går inte ifrån och surar, han berättar och visar med hela sitt väsen hur viktig jag är för honom. 
Marcelo 2012
Att vara älskad av Marcelo är en gåva. En fin present. Det är livsavgörande. Jag tänker på alla som inte har honom i sitt liv. Jag tänker på alla de som har en pojkvän som inte dyrkar marken de går på. Alla de dåliga sidor Marcelo har kompenserar han genom att alltid vara där för mej, på alla sätt. Han är så närvarande. Så intim.


Marcelo 2012
Marcelo har räddat min själ. Han har räddat mej från ett liv jag inte ville leva och jag blev en bättre människa genom att han lät mej förbättra honom. Tillsammans är vi som en kraft som förstärks tillsammans. Vi har inte ett förhållande som alla förstår sej på. Vi har olika synsätt men respekten vi känner för varandra gör att olikheterna formar det som är vi. Jag är så glad för vi. Marcelo är mitt syre, min näring, min kropp och mitt liv. Han är styrkan som får mitt hjärta att slå och jag är så in i norden förälskad i min chilenare.


Marcelo och jag 14 och 17år gamla

onsdag 27 mars 2013

Att vara en svensk utläning

Alltså nu ska jag inte påstå att jag vet hur det egentligen är att vara utlänning.... för jag är väldigt svensk, om jag får säga det själv. Jag är född i Sverige av en mamma som är född i Sverige och en pappa som är helsvensk. Min farmor och farfar har fått stå för det typiskt svenska i min uppväxt. 
De varma svenska sommardagarna, filmjölk med kanel i mugg, skogsmyror, högt gräs, rotmos bullriga skratt, kräftskivor, ja ni vet, det typiskt svenska. Pappa stod för äventyret, resorna, främmande kulturer, märkliga möten..... men samtidigt är han väldigt, väldigt svensk. Humorn, det torra sättet, tillbakadragheten, det inrutade i en fri värld.


Min mamma var också väldigt svensk på många sätt. Men hon var väldigt osvensk på andra. På min begäran började vi prata den blandning av finska och estniska som blivit mammas modersmål. Vi pratade alltid vårt språk på telefonen ända till jag flyttade ifrån henne. Min mormor var urtypiskt finsk. Hett svallande blod men samtidigt tillknäppt. Varm och stark, men samtidigt kuvad och egen. Morfar var svart som synden. Den tysta, buttra, snåla. Urbilden som jag har av det estniska folket. Sega, sårade, starka, egensinniga. Som åsnor. Du kan tvinga in dem i en rysk stat men det slutar med att de går sin egen väg och återtar landet i ren butterhet. Inga revolutioner, högafflar eller maskingevär, bara denna obändiga vilja som inte går att rubba. Så var morfar. Nu tror jag inte att många skulle beskriva mej som en tyst, butter figur som glor under lugg och vägrar vara flexibel. Men det är ändå morfar som jag identifierar mej mest med i släkten. Jag har hans mörker i mej. Och även om mormor var den kärleksfulla och den som gav mej mest är det ändå mot morfars  estniska svärta som jag alltid dragits till. Jag är mer intresserad av hans Talinn än mormors Karelen. 

Det är de små sakerna som jag märker att jag skiljer mej åt, mot andra svenskar. Små obetydelsefulla detaljerna. Rena råvaror i maten. Inte massor av tjafs. Göra allt från början. Respekten mot andra människor. Den skiljer sej lite mot den respekt som mina kamrater har. Kan inte sätta ord på vad det är, säger inte ens att min är bättre, bara annorlunda. Det är några små sociala koder som inte är riktigt som mina svenska medmänniskor...... det är det lilla som gör skillnaden. Jag visste inte ens att det var annorlunda förens vi började prata om det, mina svenska vänner, kollegor och jag. I samtalen upptäcker jag skillnaderna och de fascinerar mej.

Nu ska jag åka till Talinn för första gången i mitt liv. Jag ska åka hem till morfars stad. Till staden han dödade andra människor i, till staden där han sprang runt på gatorna som barn, till staden och landet som formade min morfar, men också faktiskt mej. Det finns ingen i hela världen jag hellre skulle vilja dela den här upplevelsen med än min dotter. Jag kan inte sätta ord på vad det är jag förväntar mej. Men tillsammans med hennes öppna sinne och kloka själ känner jag att jag kan dela det där jag inte kan sätta ord på. Det finns en anledning till att jag valde Mittimellan N som resesällskap till staden jag så länge velat besöka, men som jag dragit mej för att åka till. Kanske kan jag finna en lite identitet där. Min svenska rumpa med utländska vener. Jag är en svensk utlänning utan förankring i mina rötter. Lite nervös är jag inför resan. Klart jag tänker dåliga tankar som ; tänk om jag aldrig kommer tillbaka till mina barn och Marcelo? Den där rädslan för döden finns alltid där. Oavsett om den skulle drabba mej eller min närmaste familj. Och jag nojjar för att jag kommer sakna barnen så mycket att jag inte står ut, när jag är borta från dem så många  dagar. Det mesta jag varit borta var två nätter när jag var i Romme. Nu blir det mer. Men mest av allt ser jag framemot att få tillbringa hela min tanke, tid och energi till min underbara dotter i en stad som jag hoppas är mer än bara en stad. Ska jag vara ärlig hoppas jag på att att hitta en bit av mitt pussel i huvudstaden i det Estniska riket....

Vi tog farväl

För att vara en begravning var det en väldigt ljus begravning tycker jag. Det blev liksom den festen som Mittimellan N hade pratat om. Massor av musik. Några fina ord. Klockan var bara tio på förmiddagen så solljuset trängde in i kyrkan. Visst kom det många tårar, men det gick bra. Det gick bra. Mina barn sjöng, genomförkylda, lite i otakt, en aning svajigt på sina håll, men så där barnsligt charmigt så att flera fick tårar i ögonen. 
Magdalena sjöng så himla bra.
Hon är en av världens finaste människor!
Underbara Magdalena hade tagit ledigt från jobbig och sjöng fenomenalt Gracias a la vida - Jag vill tacka livet. Nora, min svärmor, föll ihop som ett korthus under den sången. Det var nog höjdpunkten för henne. Jag vill tacka livet som gett mej så mycket...... jag uppskattar det så mycket hos henne, att hon är så tacksam för allt. Min svärmor är värd ett eget inlägg.  Mina tjejer började gråta när vi spelade Santana. Då förstod de att de aldrig mer skulle få se tía Chela. Vi ska aldrig mer ses. Märkligt det där, vart tar vi vägen? Var finns vi innan vi föds? Bara borta?

Lilla N vid farfars gravplats.
Efter begravningen gick jag till farfar och hans föräldrars  grav och lämnade några blommor i vårsnön. Sedan samlades vi alla hos abuelita Alicias grav, Chelas mamma, Marcelos mormor. Den som blev kvar längst var Marco. Jag undrar om alla i familjen ser Marco?


Pappa och Grace hade varit så underbara att de köpt smörgåstårta till samlingen hemma hos oss efteråt. Och det blev en glad och uppsluppen stämning.
Hemma i vårt vardagsrum, tillfällig festlokal.
 Stora delen av familjen samlad samtidigt i vårt hus. Vardagsrummet blev som en festlokal. Både jag och Marcelo var glada över att vi var här, familjen ihop hemma hos någon i familjen. Intimt, trångt och kärleksfyllt. Precis 
Antonio o Nikki
som Chela skulle vilja ha det. Jag tror hon hade varit glad om hon sett sin egen begravning. En begravning som fördes på två språk, med musik som hon älskade, tal, familjen nära samlad på ett sätt den inte varit på många, många år.

Nu ska vi gå vidare, hitta en vardag utan henne i våra liv. Sorgen ska bearbetas. Den tar ju inte slut bara för att begravningen varit. Men vi har nya slag att vinna, nya strider att utkämpa. 2013 blir ett tufft år för oss och jag hoppas vi rider ut det här året med styrkan och kärleken i starkare förvar än förut. Det kan alltid bli värre - har varit min devis hela livet... och det kan bli värre.

De närmaste, Chelas syskon med respektive och deras barn. Och så klart Chelas egen son.

tisdag 26 mars 2013

Back to vardag

Begravningen var igår. Jag sitter vid fel dator så jag har inte bilderna, så själva begravningen återkommer jag till i morgon eller nåt. I dag var jag på jobbet. Känns som jag varit borta en evighet, ändå var det bara fem dagar. Men precis som när jag jobbade förra gången är det oerhört många borta i personalen. Jag undrar om ens hälften var där.... Det blir ett evigt pysslande med lektioner och annat. Det tar energi. Men jag gillar jobbet.
 Och jag gillar att plugga. Nu ska jag kasta mej över en bok jag inte vet någonting om. Kan inget om varken författaren eller boken. Att plugga spanska är både bäst och kolera. Roligt när jag hinner med det och ganska pressande när tiden försvinner iväg. Jag fattade inte mycket av det jag läste förra veckan. Allt var bara blint kaos, och urstressad hjärna. Jag ligger efter sedan veckan innan, då det blev så lite sömn. Min plan är att sitta minst en timme de här dagarna när jag har massor att göra, för att jag ska stressa av lite när jag har mer tid. Måste ju ta i kapp det som jag missat.

Jag har så många planer vad jag ska göra när jag kommer hem. Jag ska promenera med hundarna, jag ska plugga en timme, kanske köra Wii 45 minuter, pyssla med tjejerna och hjälpa sonen med läxorna. Samtidigt var jag idag sugen på att göra en kötträtt med avocado, mystiskt recept men verkar gott. Jo, tanken är ju bra. 
Jo jag är trött.... känslomässigt, med
gluten i tarmen o mycket jobb.
Finns många orsaker att skylla på....
Men så efter ungarnas aktivitet faller energin. Motorstopp. Istället blev det Max-hamburgare, en tur på tomten för hundarna men lite plugg ska jag få till nu efter jag bloggat. Sonen sitter i köket och gör läxor medan jag pluggar i sovrummet. Döttrarna leker med sina pärlplattor utan en kärleksfull hand från sin mor. Och så här är det varje kväll. Jag är slut, färdig. Trött, så otroligt trött. Jag får inte till det där lilla extra, det viktiga, det som egentligen betyder något, det där som är själva livet. Jag har energin till de basala behoven, dra in pengar till föda och hem, dra in föda i hemmet ( handla), laga mat, tvätta och inte så mycket mer. Sen är det slut. Stopp.

söndag 24 mars 2013

Att ha och inte ha en familj

Jag har en stor och fin familj på min sida släkten. Dessvärre har vi aldrig riktigt umgåtts. Jag har fin kontakt med några men de flesta är tyvärr inte så nära som man skulle kunna önska.  Det har gjort att jag alltid känt mej lite ensam, som om jag skulle vara utan familj. Kanske orättvist, men de jag umgås med är mer som nära vänner. Ungarna säger alltid om min sida av familjen - Din kusin mamma, din farmor, och det sårar mej lite för det är ju deras familj också. 
Marcelos familj har alltid stått oss närmare. Och trots att större delen bor och lever i Halmstad så känns det som vi är nära varandra. Och barnen säger alltid  - Min Raffa, våran Isabella, osv.
Marcelo med sin kusin Patte

Nu samlas Marcelos släkt här i Norrköping för att ta ett sista avsked av Chela. Några är redan på plats och några kommer idag. I dagarna två öppnar vi vårt hem för att umgås och vara med varandra, tillsammans på ett sätt vi inte varit förut, och kanske aldrig mer kommer att vara. Marcelos morbror bor i Chile, är över 70år, så resandet tar hårt på dem. I går var delar av familjen på stan, fikade, shoppade kläder, skrattade och hade mysigt ihop. Även om Gonzalez familjen inte är min biologiska familj så känns det som min familj. 
Mia, Alexandra och Isabella skrattar åt Lilla N. Andreas står i
 bakgrunden och ska beställa.
Jag känner att jag tillhör någonstans. Nora, Petra, Isabella, Nikki, Andreas, Rebecca, Marco, Patte och alla andra är lika mycket mina som Marcelos. Jag känner att jag har en plats här, att jag tillhör något som är lite större än bara mej. Och det känns bra för en vilsen själ som hela sitt liv suktat efter att få tillhöra ett större sammanhang men som alltid känt sej utanför. Mina barn har redan den känslan, att de tillhör en stor familj, kanske är det därför som de inte har behovet att så hårt försöka tillhöra min sida av släkten? Den enda släkting som de verkligen känner är deras, på min sida, är lilla Lina. Min kusin Annelie sa till mej för flera år sedan att utanförskapet jag känner är något som jag själv lagt på mej, och hon har nog rätt. De har aldrig särbehandlat mej. Det är mer min känsla som varit att jag inte är en av dem. Den släkt jag vuxit upp med, mammas sida, har brutit all kontakt. Att växa upp i en dysfunktionell kärnfamilj skapar vilsenhet och en ständig känsla av ensamhet i själen. I går på stan kände jag med full kraft att den ensamheten är efter 36 år äntligen borta. Kanske är jag nu redo att även omfamna min egna Anderssonska familj?

Gluten i magen

Tack för det.... i fredags blev det gluten i magen. Inte mycket så jag hoppas att inte reaktionen blir så jätte jobbig. Ett misstag, kan hända vem som.... men gräsligt irriterande. Tarmarna går sönder, magen svullnar upp, tar inte upp näringen ordentligt, kroppen går i svält, jag ökar i vikt, tar in vatten, tappar kroppstemperatur, organen saktar ner, jag blir slö och disträ och jag kommer ha ont i några veckor. Allt bara för lite soja.


torsdag 21 mars 2013

Idag - en torsdag



Det är lite svårt att se allt i nattsvart när solen lyser så underbart som den gör idag. En morgonpromenad till bussen med sonen och båda jyckarna. Visst är den pestiga isen där under snön och visst blev jag på lite sämre humör när vi halkade omkring, men ändå. Solen lyser. Man blir lite gladare av det. 
 Hundarna bråkade igen härom natten. Fattar inte vad som hände. Allt har varit så bra mellan dem. Pluto går och slickar Bobbo i mungipan hela tiden. Bobbo ignorerar. Men så efter kvällsmaten mitt på vardagsrummsgolvet, där inget finns att bråka om hörde jag hur de rök ihop. Om det nu finns nåt positivt i det bråket så var det just att det inte blev nåt slagsmål. De tjafsade mest. Stod mittemot varandra och lät som två monster, slog med huvudena och stirrade på varandra. Bobbo fortfarande äldst med mest pondus. Pluto vek bort sej, speciellt när jag kom. Bobbo däremot var som en slagskämpe med adrenalin i hela kroppen. Började gå efter Pluto. Men jag fick stopp på honom. Inga bett, ingen nertryckning...... bara tjafs. Jävlar så arg jag var, men samtidigt lättad. De senaste grälen har varit lite på samma sätt. Det blir liksom ingenting med dem. Tänk om de bara kunde helt ebba ut också! 
Nu idag var de busiga tillsammans. slog på varandra med tassarna, gjorde lekinviter, det såg ut som de skrattade tillsammans. Märklig relation de där två har! Kanske blev det lika glada över den varma luften och den glada solen som jag? Pluto har så mycket energi i kroppen. Han är så busig och ber om att få alla andra med på tåget. Jag blir glad av att se honom så där. Bobbo börjar bli gammal. De små tecknen finns där hela tiden. Han luktar illa. Har svårt att hålla sej ren, svårt att fälla ur pälsen. 
Blöt Bobbo.
Så ofta som jag badat honom det senaste året har jag aldrig förut behövt göra. Efter promenaden blev det bad för båda hundarna. Ingen av dem tycker att det är roligt, men båda accepterar. Egentligen tycker jag inte om att duscha dem när det är kallt för det finns bara en väg efter tvätt; och det är UT! 
Bobbo blir som galen och far som en skållad råtta runt, runt, runt. En kortis får de vara ute för att dra ur sej det värsta innan de åker in och blir utan promenad ända tills de torkat. Älskade jyckar. Älskade, älskade jyckar!



I dag ska vi göra huset klart inför begravningen. Kusinerna från Halmstad kommer i morgon och stannar tills efter begravningen. Efter kyrkan ska vi samlas i vårt hus med den närmsta familjen. Kanske är det sista gången vi kommer träffa några av dem. Rafael bor ju i Chile och börjar också bli gammal.....  Det är konstigt att livet liksom snurrar vidare när allt bara stannar upp. Vi blir en dag äldre, gör en sak till, äter en måltid extra, går en solig morgonpromenad.....

I dag skänker jag extra tankar till min kusin som fått dåliga besked. Cancern har hälsat på hos henne med. Chocken, ilskan när någon man bryr sej om blir sjuk.... Jag lider så oerhört med henne och de som är drabbade. Det finns inget som tröstar, förklarar eller gör det bättre.

onsdag 20 mars 2013

Nu räcker det!

Alltså på fullaste allvar....... det är mars nu! Ta bort isen och den pudriga snön. Vi har haft en bra vinter. Jag har ju sagt att våren ska starta 1 mars! Jag blir deppig av det här! Och jag blir deppig av att ha sjuka barn. Jag blir deppig av alla dåliga nyheter vi får hela tiden. 1 död, 1 sjuk, 1 problem, 1 skada. Jag trodde att vi hade vårt förra året när allt gick sönder. Jag sa hela tiden att det att vi fixar det här så länge vi har varandra....... varandra börjar bli väldigt få personer. Nu vill jag inte mera, nu vill jag att vi ska börja läka. Jag vill sätta mej ner och tjuta som en lite grisig snorunge, sparka i backen och skrika ut min vrede. Men det hjälper ju inte, jag är lika deppig efteråt! Jag hade sett fram emot den här våren. Jag hade sett framemot alla roliga saker jag skulle göra, spanskan, agilitykurs, resa, jobba, träna hund, börja träna själv, bli starkare i kroppen, umgås med vänner. I stället sitter jag inlåst i mitt hus, orkar ingenting, vill inte träffa människor, vill inte göra alla vardagliga saker, drattlar omkull på glansis på promenaderna, kommer inte upp med bilen, vill inte, vill inte, vill INTE!

måndag 18 mars 2013

Du fattas mej


En människa fattas mej. Jag vet inte när hon blev min familj, men hon var min familj. Våra ådror innehåller inte samma blod men jag var hennes familj ändå. När döden kommit och hämtat nära och kära förut har det alltid varit för tidigt, för hemskt, för vidrigt. Jag har skrikit ut min smärta, spytt svart galla och undrat hur livet kunnat gå vidare. Jag har legat apatisk, oförmögen att gråta mer och på fullaste allvar inte trott att såren i mitt hjärta någonsin ska kunna läka. Jag vet att jag är en människa som älskar hett och mycket och mina känslouttryck är också därför stora och traumatiska. Så är det inte nu. Jag vill inte ha henne tillbaka. Jag tycker att döden var en lindring för henne. Och sorgen är inte lika bombastisk. Varje dag kan jag rent förnuftigt slå bort den värsta sorgen, men kroppen ljuger inte. Jag är tung, disträ, utan energi. 
Celia eller Chela, som vi sa, när hon var frisk och pigg.
Glädjen är liksom inte närvarande. Allt brus, allt som inte innebär att skapa en fungerande vardag för ungarna, sköta mitt jobb och ta hand om familjen är en för stor mur att komma över. Något så lätt som ett telefonsamtal känns som ett oöverstigligt hinder. Jag måste spara på energin för att orka, för att inte däcka, för att inte..... I går kom tårarna. Jag bölade som ett litet barn. Riktigt ful fulgråt. Jag grät ensam i min säng. Barnen skojade med Marcelo i sitt rum och för en kort stund undrade jag om jag skulle ropa på Marcelo för att ha en axel att gråta emot. Men jag valde att sörja ensam. Jag tycker om egenvald ensamhet. Tårarna rann. Hon fattas mej. En liten del av mitt hjärta har rivits bort och jag blöder. Inget förnuft kan slå bort den känslan. Vi är inte många människor som kommer att minnas henne om 30år. Men det betyder inte att hon inte fanns, att hon inte betydde något. Hon var en viktig del i vår familj och från och med nu kommer en stol alltid stå tom. Våra traditioner kommer att ändras, en viktig länk bakåt har försvunnit, lärdom har gått bort. Kärlek har försvunnit. Kroppen berättar för mej hur mycket jag saknar henne. Jag försöker fungera normalt, men hur kan något vara normalt när en bit är borta? Vi måste hitta ett nytt normalt. Nya rutiner och ett nytt sätt att existera där hon inte är en del av vår vardag. Celia, Chela, du är saknad, vi gråter våra tårar efter dej. Vi kommer sjunga sånger om dej, berätta din historia. Vi minns dej så länge vi existerar och för alltid kommer du ha en bit av våra hjärtan i din hand. En dag kommer vi till dej och kräver vår bit tillbaka. Då ses vi igen på de grönskande ängarna, men för nu har vi våra egna liv att leva, och det ska vi göra. Vi ska bara gråta klart först.

Morgonpromenad



Tidig morgon. på väg till skolbussen. Kallt men soligt. 
Lite snöflingor.
 Marsmånad. 
Sällskap av Lilla N.
 Söta grannhunden Leia. Bedårande Leia.  
En vardagmorgon, vacker, kall och så skön.

söndag 17 mars 2013

Grattis på din dag Pluto



Pluto 3år idag
I dag fyller Pluto 3år. Jag kan inte komma ihåg att tiden gick så här fort med Bobbo. Det känns som han kom för ett år sedan, men nu har han bott här i drygt 2½år. Hela familjen är lite off, så det blir inget stort firande av killens dag. Men lite skoj har han haft. Vi var i skogen och lite smaskigt ben har det blivit. Lite mer firande väntar, men jag har lovat att kompensera det torftiga kalaset med ett större event lite senare i år. Grattis älskade Pluto.

Söndagslektyr

Söndag, det betyder pluggtid. Nu ska jag försöka läsa ut bokskrället som jag fått köpt tre gånger. Roligare kan man ju ha en söndag med strålande väder.....

Hemma bäst

Borta bra men hemma...... där väntar mina älsklingar. Få kicka av sej skorna, ta ur linserna, tvätta av sminket....  Det var skönt att få gosa med hundarna en stund med Marcelos snarkningar som bakgrunds musik. 

Party

Ingela 40år med sin älskade Minttu
I går var det fest. Ingela fyllde 40år och det firades med en dunderkalas ute i obygden i Fyllingarum. Och jag var bjuden! 
Klart jag åkte dit! Det bjöds på god mat, och de hade fixat så fint med glutenfritt så jag åt av allt i ren tacksamhet. Med tanke på hur mycket de bjöd på så är det horribelt mycket mat som passerade magsäcken igår. Så idag när det var dags för frukost fick jag i mej ett par skedar yoghurt. Undra om jag kommer kunna äta på hela veckan, så mätt är jag! Ingela är ju en galet, knasig person och det märktes på festen när alla galet, knasiga vänner ställde till med allehanda uppträdanden, sånger och sketcher.
Incidenten med polisen spelades av bästa vännen, Ingela gömmer
ansiktet i händerna och skäms...
 Jo, vi får väl erkänna att efter några cider stod vi också däruppe med våra leksakshundar och gick fot med alla dessa konstiga kroppsrörelser som hon tvingar oss att utstå under träningarna. Vi skrattade mycket och länge under kvällen. Men mycket energi gick åt lite mer ..... hmmm... kvinnliga problem. Jag har mens. Har haft det i några dagar. Men under gårkvällen bestämde sej syndafallet för att komma. Att resa sej var som att kissa på sej. Många turer till toaletten, trippla bindor och ändå bekymmer...... ja, det tog lite fokus kan man ju säga. Men.  men...  Vi i stadsgänget åkte gemensamnt hem med Bibban. Ingela sa så snälla saker till mej strax innan vi åkte vid midnatt och de ska jag processa under dagen, känner jag.


PAAAAARTY!

Jo då, vi var oxå uppe med våra jyckar och uppträdde. Härliga tjejer!

fredag 15 mars 2013

Små fina stunder


Vardagen går vidare. Inget är som vanligt. Inte samtalsämnena, inte glädjen, inte umgänget. Men det liksom tickar på. Men det är de små sakerna som får livet att vara meningsfullt. En elev tyckte att mina lektioner var bra och lärorika ( hon sa det till sin mentor, om en lektion jag har som är rena cirkusen som jag jobbar stenhårt med att få att fungera), jag behövde höra det idag. En elev kom fram och ville ge mej en kram, bara för att göra mej glad. 
Mittimellan N försökte lära sej ett nytt konstnummer på cirkusen där hon rockar en rockring på foten medan hon ligger på rygg. Hennes leende när hon försöker, hennes glädje som lyser ur ögonen när hon övar och övar och misslyckas.... den kan jag leva på.


Hundarna som trots att de inte får mycket tid av mej just nu ändå så fint tröstar de som är ledsna, och de gör det tillsammans. Det är så att Marcelo blir rörd. Det är svårt att inte glädjas åt de små sakerna mitt i allt det tunga. Pappas röst. Åh, som jag älskar hans trygga röst. Jag älskar honom när han är sådär. Mitt liv är fyllt med vackra stunder och jag är så innerligt tacksam för det!

Man får göra som Bobbo, rulla runt och njuta....



onsdag 13 mars 2013

En olycka kommer sällan ensam....

Måndag eftermiddag; Det var rätt skönt att åka till jobbet. Skönt att ockupera hjärnan på annat än död, sjukdom, sorg. Dagen gick bra. Problemen skulle snart komma...Halvägs hem började batterilampan lysa. Strax efter tändes även ABS-lampan. Sedan tändes airbagen. Nu är det kört igen hann jag tänka. Två meter från E22 dog bilen. Tur att Marcelo kunde komma och bogsera!. Fick ta hans bil men klockan hade tickat så vi bestämde att jag fick köra ungarna till judon, jag skulle aldrig hinna till universitetet.

Tisdag morgon; Känner direkt när klockan ringer; FÖR I HELVETE GÅ INTE UPP!!! Men jag gick upp. Kroppen var tung, så otroligt tung. Det var jobbigt att andas. Jag satt i soffan och bordatade håret och velade om jag skulle lyssna på rösten som SKREK ut att jag skulle stanna hemma och strunta i allt. Men det kan jag ju inte! Så jag trotsade och undrade i mitt stilla sinne vad för hemskheter som skulle hända under dagen som straff....... Vi kom till skolan där jag skulle droppa av sonen på parkeringen. Men han fick ett sorgebryt och började gråta efter tía Celia. Jag tröstade och tröstade, fick följa med in och tillslut blev han lite lugnad. Men nu var jag sen. Väldigt, väldigt sen. Jag åkte in till dagiset och droppade flickorna inne på avdelningen innan jag gasade mot skolan. Jag räknade ut att jag skulle hinna till första lektionen. Men så plötsligt, mitt ute i ingenstans så började motorlampan lysa och några kilometer senare stannade bilen. TVÅ BILAR PÅ 12 TIMMAR????? Mobilen hade jag glömt hemma, så efter att ha försökt kicka igång Marcelos bil gav jag upp och fick GÅ till jobbet. Har jag sagt att jag jobbar i en byskola? Långt åt tjotahejti. Klart att jag kom försent. Men hjälpsam kollega hade satt på en film, så första lektionen klarade sej. Medan jag virrade i korridoren så kom andra elever fram och frågade varför jag såg så arg ut.... Jag var lite lätt upprörd bara..... Läge att härta ner sej på arbetsrummet. Sedan fortsatte dagen kaos. Hälften av styrkan på jobbet var borta i olika sjuksrivningar. Eleverna som var på mina lektioner väldig snälla och förstående, de har nog aldrig fått så mycket gjort med så lite hjälp. Marcelo kom vid lunch och fixade bilen. Jag ahde tänkt jobba över men fick inget gjort så jag gav upp och hämtade tjejerna för att ta dem till deras aktivitet. Men hela dagen var jag helt klippt färdig. Kom hem som ett vrak efter fotbollen och lagade mat. Sedan satt jag och barnen framför brasan och sjöng. 

Onsdag lunch:  Jag letar förtvivlat efter boken jag måste läsa till måndag. Ligger några kapitel efter så jag har en del att läsa ikapp. Boken är spårlöst försvunnen. Bara att konstatera att dagen skulle innehålla en tripp till Linköping, som har den enda bokhandeln  som har den boken. Marcelo ringer med dåliga nyheter. Blää, jag vill inte ha dåliga nyheter nu. Eller inte alls. Det känns lite arbetsamt just nu.

tisdag 12 mars 2013

Döden kom förbi



Sov sött lilla Celia.  Du sa att du var lugn inför färden. Nu har cancern ingen mera makt över dej. Jag tror du var redo. Inte ens Stora N lockade fram ett leende på dina läppar timmarna innan du dog. Sista dygnet gled du ut och in i sömn hela tiden. Du var så trött. Du kunde knappt prata men sa vilken musik du gillade, du mindes när vi var ute i skogen, du, jag, hundarna, din syster och Petra. Du somnade lugnt omringad av barnbarnen du aldrig fick men som ändå var dina. 
Tía Celia

De lämnade din säng utan att väcka dej i hopp om att ge dej kraft att pigga på dej. Men det gjorde du aldrig. I sällskapet av en sköterska gick du in i sista vilan  medan din familj hysteriskt försökte hinna i tid. Jag tror du var redo. Du sa att du var lugn sista dagen där i ditt hem. Jag tror inte du orkade mer. Barnen vill hålla en stor fest för dej. En fest där vi dansar såsom du älskade att göra. Din dröm att få dansa med en svensk man till dansbandsmusik slog aldrig in. Varför ordnade vi aldrig det? Nu slipper du ha ont och som en effektiv maskin håller familjen ihop med Marcelo och Patte i spetsen. Vi håller vårt löfte. Vi står där stadigt för de som vacklar. Alla vacklar. Alla blir fångade. Min dröm att du skulle få se hela storfamiljen, från världens alla hörn, samlad igen  blev heller inte infriad men hemma i vårt hus har vi öppnat dörrarna. Snart kanske alla kommer. På samma plats. För att hylla dej. Du dog bara 1½dygn efter att du lämnat ditt hem. Vi förstod inte att det skull gå så fort och de senaste dagarna har varit märkliga. Jag fryser. Och jag slutar aldrig frysa. Vi saknar din värme. Sov gott. I kväll ska vi titta på himlen och leta efter stjärnan som tänts på himlen och skicka en hälsning till dej där uppe på himlavalvet.