Translate

måndag 16 augusti 2010

Sonen är död

Flera gånger i mitt liv har nära personer hastigt ryckts bort. Inte alla gånger har personen i fråga varit jätte nära, men nära nog så att jag blir chockad. Personer i fråga som är viktiga i mitt liv som dog alldeles för tidigt är Zello som tog sitt liv 17 år gammal, Camilla som krockade och sedan blev överkörd av sin bästa vän och dog vid 22 års ålder. En dag, några dagar efter sin storebrors begravning gick Rikard 12 och lade sej i sängen. Under natten slutade hans hjärta slå och hans en gång fyrabarns-mamma blev helt plötsligt ensam med sin dotter efter att ha förlorat tre pojkar på tre år. De två sista med mindre än en månads mellanrum.

Sen har vi David. David och jag skulle aldrig bli vänner men vi hade ett samförstånd, vi delade samma trasiga uppväxt, och våra familjer korsades då hans fadersgestalt och min mor gifte sej. Vi delade många samtal, en hel del samförstånd och flera tröstande kramar i eländet som det innebär att ha föräldrar som inte klarar att ta hand om sej själva. En dag, i fyllan råkade han skjuta sej själv i magen ed en pennpistol. Jag satt på akuten när han kom in. Jag fick vänta för att de fick in ett akutfall. Jag frågade om jag fick gå hem och komma tillbaka, men de vågade inte skicka hem mej, så det blev många timmars extra väntande. Faktiskt funderade jag på om det var nån jag kände som läkarna febrilt arbetade med, och som de förlorade. När jag många timmar senare fick åka hem visste inte jag att det var David som mist sitt liv i en tragisk olycka. Det var han som kämpat för sitt liv medan jag hade väntat. För ung.

Idag såg jag rubriken i NT att en 18-åring hade dött i en katastrofal olycka. Senare läste jag på Facebook Kickis desperata vädjan på nåd. Nåd för att hennes 18-åriga son skulle komma tillbaka. Min dotters bästa vänner har förlorat en storebror. Och trots att jag aldrig träffat John själv så berör hans öde min själ och mina tårar vill rinna. Rinna för en kille som förlorat sitt liv, just när hans vuxenliv var på väg att börja. Jag vill gråta för Kicki, en mamma som burit, vaggat, förbannat, grälat, kramat och älskat sin son i 18 långa, men ändå så kort år.

Man tror liksom att när de bara klarat spädbarns tiden och plötslig spädbarns död inte längre är en fara, då har man vunnit. Då har man gjort vad man kunnat. Då ska de få leva. Får sedan ens barn en sjukdom, och den går över så tror man återigen att faran har slocknat. Att nu är det full fart framåt. Men sanningen är att vi aldrig kan veta. Våra barn finns här den tid de finns. Men den ofantliga smärtan när vi förlorar dem går inte att föreställa sej. Jag kan inte närma mej känslan, den är för stor. För hemsk.

Jag vill gråta för för alla Johns syskon, för hans pappa. för hans släktingar och vänner som förlorat en människa som de älskar. Inget är så hemskt som döden, för de som finns kvar. Den går inte att göra om. Döden är definitiv. Den gör så ont.

Stora N sa att han ville titta upp på himlen och se om han kunde se den nya stjärna som hans vänners storebror har blivit. I dag ska vi göra det. Och tända ett ljus.
Vi ska tänka på John.
Vi ska tänka på hans familj.
Vi ska önska att det aldrig drabbar vår familj.
Vi ska tänka på orättvisan i att en ung kille bara dog, så där.
Vi ska faktiskt be en bön.

1 kommentar:

ME, myself and I with fibro sa...

Sökte på google om tankar om livet och kom till din blogg. Vad fint du skrivit om ett så svårt ämne som döden.
Mvh Maria