Igår kväll bråkade vi i tre och en halv timme innan två av mina tre barn äntligen somnade. Vad vi bråkade om? Att det var dags att sova. 3½timme! Jag trodde de dagarna var förbi. Men ack så fel jag hade. Både jag och Marcelo tappade tålamodet, men det hjälpte inte. Vi var pedagogiska. Det hjälpte inte. Vi var tröstande. Det hjälpte inte. Vi var hårda, men som gissat hjälpte inte det heller. Tillslut somnade de väl av rena utmattningen. Mittimellan N däremot var vaken ända till klockan ett på natten. Men då hade jag redan somnat. Hon hade då fått privilegiet att ligga på min arm i soffan, och i natt var det hon som låg mellan sin mamma och pappa. Vi orkade inget annat ändå.
I kväll däremot tog det bara 40 minuter innan alla tre somnade sött. Klockan fem i tio smög jag ur barnkammaren och nu har jag ett par timmar för mej själv i min väntan på att Marcelo ska komma hem från jobbet.
Mörkret är snällt idag. Då är jag glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar