Min dag går vidare, hennes står still

Jag har gått upp, promenerat med hundarna, väckt barnen, Jag har skrattat. Vi åt frukost, satte oss i bilen, körde till förskolan. Vi kramades, pussades och jag har jobbat. Jag har jobbat både med skoljobb och med den tävling jag ska debutera i på lördag. Nettan och jag har pratat i telefonen, jag har gått mera promenader. Jag har tränat hund, klippt håret på mina tjejer spelat fotboll med alla barn. Jag har skällt på ungarna, skrattat med ungarna och pratat med min granne. Jag har luktat på mina barn, pussat på min sambo och strax ska jag se på TV.

Kicki däremot lever i ett vakuum Hennes dagar står nog stilla. I samma förlamade, skräckslagna scenario där hennes son är död och aldrig mer kommer tillbaka. Hon undrar nog hur tiden ska kunna gå framåt igen. Hur livet kan fortsätta när det är så förlamande just nu. Jag tror inte hon skrattar. Och John kommer hon inte kunna krama igen. Hennes verklighet är inte min dag. Jag lever vidare. Kan lé. Hon är nog mest desperat, förstörd och uppriven. Samma dag. En onsdag i augusti.