Translate

söndag 2 augusti 2015

Hemlängtan

Jag längtade hem så galet mycket. Det var som ett enormt gnällskrik byggdes upp i mitt inre. Jag ville likt en treåring bara jämra - Jag vill vara hemma NU!!!! Men det var jag som körde och det var i baksätet som jämrandet om att få vara hemma hördes. Vi hade varit borta en vecka. Jag brukar klara av att vara borta en vecka. Men nu längtade jag hem, hem, hem. Bobbo, den nya kycklingen, Kakan, hönsen och stallet, som jag ville ut till stallet! En vecka till utan mina djur. Det var nästan tortyr. Jag ville hem till familjens lukter, våra saker, vår altan, vår TV, vår luft. Jag längtade hem! Hur bra semestern än varit, hur kul vi än haft, hur positivt det än varit för Marcelos och mitt förhållande så vibrerade hemlängtan i varje liten por i kroppen. Bobbo, Pepino, Lilla Gul, Kakan, Tipptopp och Kringlan. Jag ville andas in deras lukt, röra deras kroppar. Jag gasade på lite mer, men vägen hem tycktes bara bli längre och längre. När vi körde in i vår lilla by var det som om vägen förändrats. Jag tappade nästan andan, snart så.... snart skulle jag kunna andas igen. Solen kikade mellan molnen när jag äntligen svängde in på vår parkering. Jag kastade mej in i huset. Det var som om jag blev tio kilo lättare. 
Lilla Gul mår bra.
Sedan ut till hönshuset. Lilla Gul spatserade runt. Så stor hen blivit. Så kompetent, så söt. Mamma Tipptopp hade sprätt runt i hela hönshuset så bädden var som ett böljande hav. Ankägget var utkastad ur boet, kallt. Antingen död ankbäbis eller inte ett befruktat ägg. Men Lilla Gul mådde bra. Alla mådde bra. Jag blev kvar länge, länge. Kakan kom och hälsade. Fina Kakan. När jag äntligen kunde andas igen svidade jag om till stallkläderna och ut till Pepino.

Herr P.
Det var som om livet återvände i kroppen när jag stod och borstade på honom. Mina fingrar kände alla nya skavanker, ett hästbett där, ett litet sår under magen, insektsbett i skapet. Jag borstade hans svarta man. Jag begravde näsan i hans dammiga päls, mina fingrar grävde sej in i hans man.  Jag var tillbaka. Jag levde igen. jag hade alla bitar på plats. Djuren betyder så galet mycket för mitt välbefinnande. Men hur bra det än kändes saknades ändå Bobbo. 
Så vi åkte över till Marco och Petra och hämtade honom. Han blev så lättad. det var som han också fick luft för första gången på en vecka. Vi satt hemma hos Marcelos bror, barnen badade i poolen, familjen var samlad, vi åt. Jag tog Marcelos hand. Hans starka, trygga, sexiga hand Vi tittade på varandra. Vi kände samma sak. Det var så skönt att vara hemma igen. 
De spända musklerna började slappna av. Axlarna sänktes, hjärtat slog långsammare. Välbefinnandet sköljde över oss i vågor. Det är bara att konstatera att vi skapat oss en vardag som vi älskar mer än alla break.

Teaser-inlägg

Vi drog på semester. Alla fem. Med den lilla bilen, tog den stora båten. Vi bodde i vårt älskade grannland. Vi gjorde kul. Vi var även hemma hos familjen på andra sidan Sverige. Vi hälsade på familjens senaste lilla tillskott- Molly. Vi klappade stora magen där de närmaste familjemedlemmarna ligger - tvillingarna Harry och Frej eller Tor eller Otto, eller vad de nu kommer heta. På onsdag kommer dem. Vi gosade med Valter, den nakna hunden med hår och busade med nya valpen Milo. Allt detta och mer kommer jag berätta om i ett senare inlägg, inte klockan 22.00 på kvällen efter stalltjänst. Det kräver lite bilder och kameran är inte här.