Translate

tisdag 28 juli 2015

Kyckling


Vår kyckling börjar må bättre!

Jag var tvungen att gå in i stallet och titta på hur det går för kycklingarna där. Två stycken, en svart och en gul/brun som är födda en vecka före Lilla Gul. De gick omkring, sprättade och mamman matade dem med smulor från matlåren. Snart kommer Gul också vara sådär! Än så länge gömmer hon sej mest under mammas vinge. När Tipptopp reste på sej för att äta då stapplade Lilla Gul också runt på sina stora ben. 
Mamma Tipptopp passar på att äta samtidigt som Lilla Gul går på
upptäcksfärd.
Såret under vingen och på magen lyser mindre ilsket rött och veterinären sa att det inte finns så mycket att göra. Antibiotika kan göra henne lös i magen så det är lika farligt som såret. När Tipptopp sedan lade sej på ankägget hon också ruvar på så ville inte alls den lilla kycklingen komma efter. Istället gick hon på egen upptäcktsfärd, pickade lite innan hon gick tillbaka. 
Lilla Gul vill ligga nära mamma men
inte riktig krypa in under vingen än,
Men det är skrämmande att se hur hårt Tipptopp pickar på sin bäbis för att få henne under vingen igen. Men Lilla Gul bara blundade och fortsatte söka sej ner under den varma vingen. Jag hoppas det fortsätter gå bra, för oj vad jag redan tycker om det lilla livet! Namnförslagen begränsar sej för tillfället till Piggelin.

måndag 27 juli 2015

Tillbaka till Swingingtails kennel!

Susanna ringde mej sent en decemberkväll 2002. -Nu är han här, din Bobbo, sa hon. Sedan bodde jag mer eller mindre i hennes valplåda ända fram tills den dagen han fick följa
med mej hem 7½veckor senare. Under de första åren hade vi tät kontakt. Hon lärde mej allt jag kan om apportering och vi träffade syskonen rätt så ofta. Men med åren blev jag mer självständig och sedan tunnades kontakten ut. De sista åren har den varit obefintlig. 
Susanna och Bobbo. Det är här han är född. Tillbaka en sista gång.
Men så härom veckan så svängde vi förbi hennes fina hus igen. Jag ville gärna träffa Bobbos syster Diesel igen - om hon fanns kvar - och jag tänkte att hon kanske ville se Bobbo en sista gång. I hundgården skällde de lurviga basset-tjejerna. Glada, ivriga och fulla med energi. När jag tänker på Sanna och hennes hundar så är de alltid glada. Glada och fulla med energi. Inga slöfockar i hennes flock inte! Men av Diesel fanns inte ett spår. Två veckor tidigare hade hon fått livmoderinflammation och inom två timmar hade de fått säga adjö till sin fina fyrbening. Jag hörde mej för om de andra valparna och med Bobbo är det tre stycken som är kvar i livet. Bobbo, Basse och Foxy. Jag kommer ihåg att det var mellan Basse och Bobbo mitt val stod emellan. Men Basse var inte min. Bobbo var det. Alla valparna slutade sina dagar som stendöva. Bobbo har ju lite hörsel kvar. Han hör när jag klappar och det är jag tacksam över. Susanna hade inga tollare kvar. Det kändes jätte konstigt. Hennes hus var alltid full av tollare. Men ingen röding så långt ögat kunde nå. Istället hade de hämtat en helvild liten münsterländervalp. Så bedårande söt att man skulle kunna äta upp henne. Men ingen tollare. Vi lämnade huset som en gång varit så viktigt för mej, valplådan, mamma Snörets alla sju valpar. Kanske kommer våra vägar återigen korsas, antagligen inte. Ett stygn av sorg kände jag allt när jag tittade i bakspegeln och såg hur huset blev mindre och mindre. Men mycket av Sannas lärdomar tar jag för alltid med mej. Och mamma Snöret lever kvar i allra högsta grad i Bobbo. Jag är stolt över att få träffat Sanna och hennes familj, hennes hundar och fått tagit del av hennes kunskap. Men mest av allt är jag så otroligt tacksam för att hon gav mej Bobbo, den bästa man kan tänka sej. Tack för allt Sanna!

fredag 24 juli 2015

Blivit med kyckling

Så här hitatde vi ägget i morse när Kringlan var och drack vatten.
Idag började skalet spricka. Som vi har kämpat för denna lilla kyckling! Och idag skulle hen komma ut! Det utbröt stort jubel här hemma, det fotades och vi stod spänt och stirrade på den lilla näbben och de slutna ögat vi kunde skymta därinne. Ett ljust pipipipipipi hördes och den lilla kroppen höjdes och sänktes i takt med andetagen.  Men varför kom hen inte ut? Det tog ju en evighet. Jag började googla på hur lång tid det skulle ta. En till tre dagar stod det. Vaaa? Tre dagar? Var de inte kloka? Hen skulle ju komma idag! Men vi stack iväg på dagens uppdrag och lämnade naturen till sej själv. 
Den lilla näbben syns och vi kunde
konstatera att vi inte får en svart
kyckling. Jippi!
När vi kom hem många timmar senare var skalet knäckt runt om och för varje andetag kom mer och mer kyckling ut. Så var jag tvungen att åka till läkaren med dottern och när jag tillslut äntligen kom hem möttes jag av en upphetsad, skrikande son att kycklingen nu var helt ute! Oh jösses vad söt hen var! Gul och brun med enorma fötter och ett underbart litet pipande. 
Surregatmamma Tipptopp med sin första bäbis.
Fotografering och sedan lät vi den lilla vara. Vi grillade här hemma och helt plötsligt hörde vi liv från altanen, där Tipptopp ligger med sin kyckling. Sonen gick ut men såg inget konstigt. Men han hörde hur det pep och pep och pep. Så han tittade sej omkring och såg en blödande kyckling ligga nere på altangolvet. När han böjde sej ner för att ta upp den gick Tipptopp till anfall och pickade honom rakt i ögat... Han skrek som en stucken gris och jag rusade ut. Jag hittade kycklingen på altanen. Den pep och rörde sej, blödde lite från vingen men var kall. Så jag skyndade att stoppa henne under mamma. Tipptopp pickade hårt på sin lilla kyckling. Jag blir helt kall. Kommer hon ha ihjäl hen? Men så fort den ligger under henne så är Tipptopp nöjd igen. Så för att förhindra den mycket sprattliga kycklingen att ramla ur igen lyfte jag in ankägget som Tipptopp fortfarande ligger på, kycklingen och Tipptopp in i hönshuset och försökte rym-säkra så att inte Tipptopp överger ägg och bäbis. Nu hoppas jag Lilla Gul överlever natten och mår bättre i morgon. Efter jag och svärmor var i stallet var jag inne och lyfte på Tipptopp. Lilla Gul kämpade på sitt bästa att få vara kvar under vingen så jag såg hen inte så bra, men hörde pipandet och såg de starka benen trampa runt. Så jag lämnade den nyblivna surregatmamman med sin bäbis och det stora ägget. Jag tänkte att mindre stress är nog bara bra. Jag ska försöka låta bli att titta till dem en gång till idag.... Liten knut i magen men ändå väldigt, väldigt glad!

Lilla Gul är både gul och brun. Namnförslagen får vänta tills vi vet om det är höna eller tupp.... tror jag. Om vi kan hålla oss.







torsdag 23 juli 2015

Här och nu

Jag på hästryggen
Han är något speciell min älskade häst. Jag vet inte vad det är som gör att jag är så kär i honom. Det var så skönt att komma hem efter semestern och hoppa upp på hans rygg och rida igen. 
Han är en personlighet som faller mej i smaken. Egensinnig, snäll, påhittig och väldigt självständig. Jag är så glad att jag är helt trygg med honom i boxen. Han älskar att bli borstad och kliad överallt. Det är ju bara det där lilla att jag inte riktigt kan få honom att gå som jag vill. Men idag när jag red vann jag maktkampen om vägen hem. Det kändes som en stor seger. Jag älskar att rida ut på honom. Jag trivs på hans sköna rygg och hans gång är så mjuk och gungande. Jag blir så närvarande i stunden. Glömmer bort tid och rum och bara existerar i nuet.
Twilla inte riktigt förtjust i att Raket och Pepino kommer så bra överens...
När vi kom hem från ridturen så hade alla hästarna i flocken återförenats i vinterhagen. Pepino, Mårten, Twilla, Carina, Shouni och Bella går kvar i vinterhagen för att de inte behöver så kraftigt bete. Nu ska flera av de andra hästarna iväg och tävla SM så då blev det så få kvar i sommarhagen så vi valde att sätta ihop alla igen. Pepino kom ut som sista man. Han såg rätt nöjd ut att se sina kompisar igen. 
P och Carina hälsar på Zerra, Zeus igen
Ledarhästen Salle jagade dock bort P ett par gånger men det lugnade snart ner sej. Jag älskar att se hästarna tillsammans i den stora flocken. Det är nästan som att se en flock vildhästar tillsammans. Det tilltalar något urtidsdjur i mej. Jag har svårt att förstå att så många väljer att deras hästar bara ska gå ensamma eller med någon kompis - om det nu inte är stora tävlingshästar såklart. När jag fick Pepino ansågs han vara hög i rang som inte var så snäll mot andra hästar. Jag skulle beskriva honom som beskyddande mot sin flock. Men har andra hästar redan hälsat på varandra och han kommer in sist har det aldrig varit något problem. Han jagar bort dem lite grann men sparkar aldrig. Idag satt jag i hagen rätt länge och bara tittade på de magnifika djuren. Där och då glömde jag tid och rum. Det fanns inget annat än bara där och då. Den känslan är oslagbar.

Herr P

onsdag 22 juli 2015

Upp och ner på semestern.

Tältet var fint men tyvärr regnade det in 2 ggr!
Vi har varit och campat. De tre barnen, den stora mamman och den lurviga sonen. Allesammans i den lilla bilen, fullpackad med tält, sovsäckar, kläder och prylar. Vi gör en Östgöta-turné. Så vi började i Klockrike, gjorde Motala och Vadstena innan vi upptäckte Ödeshög, Tåkern och även Västervik. Vi har även gluttat i Linköping och Norrköping.

Bobbo var populär.
Att tälta ensam med barn och hund i ett tält som regnar in och två barn som argsint sett på vardagen som något man måste överleva var å ena sidan varit rätt jobbigt och andra sidan riktigt, riktigt trevligt!

Det positiva: Vi har umgåtts hela dagarna med varandra. Vi har sovit tillsammans, ätit ihop, jobbat gemensamt för att vardagen ska gå ihop och vi har upplevt tillsammans, både slott, historia, kloster, fåglar, naturupplevelser, träning, bad, spa, klippor vid Vättern i natten och akro-yoga vid tidig morgon. 
Bad i det kalla havet.
Vi har jagat pizzor, varit på talangjakt, vandrat i blåbärsskogen, spelat sällskapsspel och träffat många härliga människor. Vi har verkligen umgåtts. En vecka utan TV, utan spel och istället har vi legat och läst sida vid sida och delat våra läsupplevelser. Eftersom ena luftmadrassen var trasig redan första dagen fick vi dela på en luftmadrass allihopa varenda natt och vi har lagat vår mat på stormkök och på den gemensamma grillen som cirkusfamiljen satte upp i Västervik. 180 personer från vår cirkus campade tillsammans och barnen sprang mellan husvagnar och tält som om de aldrig gjort annat. 
Stora N fick testa cirkusskolan och blev förälskad
i diablon.
Det var föreställningar på kvällen och cirkusskola på förmiddagen. Men innan dess så hade vår lilla familj egentid vi Tåkerns strand, vid prinsessans Estelles sagostig och i Vadstena där vi besökte både slottet och klostret. Vi har skrattat och skojat. Vi har hjälpts åt att få vardagen att gå ihop och verkligen lyssnat på varandra. Och jag tror att jag äntligen bröt igenom det onda hos ett av mina barn.

Mittmellan N startade dagen med
acro-yoga

Det negativa: Regn två gånger. Inte positivt när det nyinköpta tältet regnar in! Sonens mobil badade i en pöl och blev delvis förstörd. Han var såklart förtvivlad! Ca 1liter vatten kunde jag första morgonen tömma ut tältets plastgolv! Helt sinnessjukt! Då tyckte både maken och sonen att vi skulle ge upp och åka hem. Men jag vägrade. 
Jag var här som tioåring, nu 28år senare åter
vid Rökstenen.
Barnen bråkade flera gånger varje dag och speciellt sonen var på uruselt humör och triggade igång Lilla N till helt galna bråk. Jag är inte riktigt van vid det. Luftmadrassen till de två stora gick ju sönder så vi sov allesammans på min. Det gjorde visserligen ingenting för det var rätt mysigt och vi höll värmen bra men just när det skedde undrade jag var sjutton jag höll på med. Sista dagen när förställningen på cirkusen var i full gång och vi packat ihop vårt tält i bilen hörde jag ett dånande ljud. Det kom en regnskur utan dess like. Stackars Bobbo var kvar ensam ute i regnet utan skydd, så jag rusade ut och hämtade honom och lade honom i bilen. De korta metrarna jag sprang gjorde mej lika blöt som om jag hoppat i sjön. Det var den värsta regnskuren jag varit med om. Stackars Bobbo! Han hade det också lite jobbigt med knölen som växte, han hostade och harklade sej så tillslut stannade jag till vid en hundaffär och köpte sele till honom. Det blev lite bättre.

Lilla N kör agility med Bobbo på campingen.
Jag kan absolut tänka mej att campa vidare med ungarna. Ett bättre tält måste dock inhandlas. Jag har aldrig trott på att semestern måste vara perfekt och när jag ser tillbaka på denna vecka gör jag det med både en suck och mycket glädje. Äventyrsbad, agilityträningen, när vi var vid klipporna sent, sent på kvällen, spavällen, mornarna i tältet, frukost på stormköket, vandringen på sagostigen och dagarna i 
Nere i kanonrummen på
Vadstena slott.
Vadstena, familjespelet och våra mysiga lässtunder...... det är minnen som jag håller otroligt varmt i hjärtat.





Föreställningarna var fantastiska!







Det här är så fel!

Jag blir så arg. Så väldigt jävla arg! Bobbo har varit min vän och följeslagare under så många år. Han kämpar att vara till lags, vill alltid väl och gör sitt bästa mest hela tiden. Jag vet att den dagen kommer när Bobbo inte längre kommer vakna brevid mej, när han inte skäller utanför dörren för att få komma in när han lekt själv en stund på tomten eller när vi inte längre kommer njuta av skogen tillsammans. Jag vet så väl att han har närmare till sin dödsdag än vad jag vill låtsas om. Men varför ska jag gå och fundera på den nu, vi har ju varandra här och nu, så länge det varar. När jag skaffade en tollare - och när jag fick reda på att Bobbo var "min" tollare - så tänkte jag hela linan ut redan då. Jag ville ha en hund som var ung länge, som hade ork och energi långt upp i åldern och som besatt livsglädje. Jag ville ha en hund som inte plågades länge innan han dog. Hellre ett snabbt och kort förlopp. Bobbo mår relativt bra. Han springer i skogen, apporterar med glädje, gör trix med en galet glad attityd och sover skönt i sin nästintill tysta värld. För ett tag sedan, medan jag satt och bloggade, hittade jag en knöl på Bobbos hals. Den var liten. Som typ en fem krona. Jag blev helt kall och livrädd. Bobbo har varit knöl-lös, förutom den i rumpan som vi behandlar med kortison och därför inte syns eller märks. På otroligt kort tid har nu knölen i halsen vuxit otroligt mycket. Han besväras av den, hostar och harklar sej. Jag har bytt ut hans halsband till en sele nu under semestern och knölen är nu som en handflata. 
Bobbo älskar fortfarande livet, fart och fläkt.
Nu är jag så arg för nu vet jag hans dagar är räknade. Nu kan han inte, hur mycket vi än vill eller kämpar, göra något annat än ta till vara den korta sista tid vi har kvar. Jag blir förbannad på att det är dessa jävla knölar som ska sätta Bobbo ur spel. Han är värd bättre! Nu kanske han kommer vara pigg och viril men att knölen orsakar sådana besvär så att jag måste ta det smärtsamma beslutet om farväl. I den här takten kan det ta en månad eller förhoppningsvis att den slutar växa - ett år. Hur som helst är jag så förtvivlad över att det blir ett smärtsam sista tid för min annars så pigga herre. Han är full av levnadslust fortfarande, uppvaktar damer, leker med grisen, patrullerar tomten. Som jag älskar den hunden. Som jag älskar min första son. Hur ska jag kunna gå vidare när han inte finns mer? Det här är så fel. Så fel!

tisdag 14 juli 2015

Rensning av övervåning

Så här såg nästan hela övervåningen ut. 
Under sommaren har vi haft ett projekt att rensa ur på övervåningen så att vi kan bygga däruppe. Under årens lopp har övervåningen blivit vår insamlingscentral där vi lagt allt som vi inte vet vad vi ska göra med såsom julgran, skridskor, badleksaker, kläder, möbler, böcker och massor av annat bråte. Barnen har älskat att gå upp och dra ut allting för att leka med det, men det har nog aldrig hänt att de städat efter sej. 
När man kom upp itrappen såg det ut så här. 
Så att rensa däruppe har varit ett gediget arbete. 
Tillsammans har vi jobbat hårt på att få undan så mycket som möjligt och målet har varit att bara ha byggsaker kvar. Nu har vi inte riktigt nått hela vägen. Kasta-högen ligger fortfarande kvar men den får vi hjälpas åt med så småningom. Men nu är vi nästan klara och vilken skillnad det blev. Sen får vi ju se hur många år det dröjer innan vår övervåning börjar bebyggas. Allt har sin tid. Vi har ju bott i huset i sju år, så varför ha bråttom?

Nu ser det ut så här när man kommer uppför trappen!
Där det förut var överfyllt med bråte är det mest byggsaker kvar.
Mycket lättare att arbeta i nu!

måndag 13 juli 2015

Gör faktiskt tillsammans.

Lilla N, Marcelo och Mittimellan N. Far och döttrar, De är så fina ihop!
Vi gör faktiskt saker tillsammans i vår familj. Det händer. Inte många tror det. Men vi har härliga familjestunder ihop alla fem eller alla sex ( Bobbo). Vi är en familj där kittet som håller oss samman är kärleken. Sedan lever vi nog rätt olika liv allihopa. Än så länge delar ju barnen livet med mej och med varandra och pappa kommer in tar över oftare och oftare. Vår familjehållning passar inte alla, men det är så vi lever och vi vuxna är väldigt nöjda över det. 
Lilla N och Marcelo busar mellan golfslagen.
Barnen önskar såklart att pappa kunde vara hemma lite mer och delta i våra aktiviteter lite mer. Men livet är ju inte bara sötebröd. Så när vi får till de där dagarna tillsammans då känns det såklart extra bra. Vi åkte och spelade minigolf på äventyrsbanan i grannstaden. Självklart vann jag med över tio slag så bara där var det ju en lyckad dag. Men vi hade det riktigt trevligt tillsammans, även om dottern fick ett psykbryt vid hål 4 och sonen deppade ihop vid hål 6. Men de bröt ihop och gick vidare. Precis som man ska. De dubbade varandra till golfmästare och Marcelo log stort hela tiden. Han är så vacker när han ler.
Marcelo och jag, så som det ska vara.
 Det var en vacker dag, med min vackra familj, utan gråa moln, utan sorger. Törs vi tro att våra otursår nu äntligen börjar ta slut? Vi har haft en lång resa där vi som familj fått stå ut med många och väldigt tuffa stormar. Vi har hela tiden stått enade, samlade och gett varandra kraft, men det är klart att det är jobbigt när yttre omständigheter tär  och äter på oss.  Men den här dagen fanns det inget som låg som ett mörkt moln över oss. Vi bara var. Vi bara njöt. 

söndag 12 juli 2015

Här-och-nu moment

Lycka är att rida ut i sommarvärmen på sin svarta häst som med glada, villiga steg bär dej över stock och sten. Jag förstår att det här med häst inte är för alla. Jag förstår att det kan bli för mycket jobb och press. Men jag önskar ändå att alla kunde få uppleva det jag upplever när jag är i stallet. Det är så befriande att vara totalt här-och-nu.  Det är vi två fullt närvarande i stunden utan tankar på framtid, dåtid eller andra störande moment. Jag får hänga med en av mina nyvunna vänner som jag kommit att älska så mycket. I min vardag träffar jag så många som bränner ut sej, är stressade utan att få en paus eller bara allmänt missnöjda med sina liv.
 Att skaffa häst löser såklart inga problem, inte att skaffa hund, barn eller hus heller. Men om man kan hänge sej åt naturen, åt djuren så får man iallafall en dos avstressande medicin varje dag. Jag tror man håller längre då. Jag har hört sedan länge att jag kommer att bränna ut mej. Många varnar i min närhet. Och jag uppskattar deras omtanke. Det betyder att de bryr sej om mej, och det finns inget bättre än människor som bryr sej. Men jag tror att det finns två komponenter i mitt liv som gör att att utbrändheten hålls på stången. Delvis att jag faktiskt lyssnar på kroppen och jag har ett inbyggt varningssystem. Men också att jag har möjligheten att varje dag koppla loss mej från ekorrehjulet, andas och bli ett med Moder Natur när jag är med mina djur ute i naturen eller är uppslukad av vår samhörighet i träning eller närhet. Man tankar så otroligt mycket energi när man mockar, promenerar med hunden, tränar lydnad, agility, ute och skrittar, rider perfekta volter eller vad man nu gör. Det tränar kroppen så man blir trött, på ett skönt sätt, men den andliga energin man får den är ovärderlig. Jag tror att man håller sej mer på banan när man har djuren nära. Speciellt om man kommer ut i naturen med dem.
Vi red över ängar...
..på grusvägar och i skogen.
 Så jo, jag önskar verkligen fler kunde få uppleva det jag gör när jag hänger med mina djur. Oavsett om det är att gosa med hönor, rida ut i skogen, träna agility, mocka eller massera sin hund. Jag hade iallafall en fantastisk tur ihop med Herr P där ute i skogen. Utan att vi bråkade, hade konflikter utan där vi kommunicerade, utmanade varandra och skrattade tillsammans. Vi red i skogen, ute på ängar och på grusvägar. Jag kom hem svettig, glad och med träningsvärk. Tack för det!



fredag 10 juli 2015

Nio år senare kom vi ut på nätet.

Ettor och nollor på lång rad. Att det kan få oss att muttra och svära så mycket. Men också ibland tjuta till av lycka. Jo det är internet jag pratar om, eller bristen på det. Sedan vi flyttade in i huset mellan två bergtoppar har vi haft det lite svalt med internetuppkoppling. Ligger i skugga för mobiltbredband, för långt ifrån masten för att få en bra uppkoppling. ADSL har gett oss internet.... fläckvis. Rätt som det är har det slutat att fungera och så funkar det igen. Trådar har inspekterats, män som klättrat i telefonstolparna utanför har gnuggat skägget, men vårt internet har varit detsamma. Så skulle vi få fiber! Kosta mycket, gräva en del, trasig gräsmatta och hål i väggen och ny dosa i huset. Men ingen kontakt. Många telefonsamtal, en irriterad make och jag som försöker lösa allt med de som kan, tillslut en som tog tag idet. Och internet skulle funka och det gjorde det. I fem minuter! Sedan inget internet igen. I går kom nya routern, allt skulle funka. Internetlampan lös obönhörligen röd. Tidig felsökning med Telia i luren nu på morgonen och vips så har vi fått det att fungera. Efter nio år i byn har vi nu äntligen ett internet som ska fungera!

torsdag 9 juli 2015

Röda gubbar och älskad familj

En jordgubbe i munnen, kasta en gubbe till Bobbo och en i hinken. Jag älskar jordgubbar och idag jagade vi dem på de stora fälten mellan regnskurarna. Fullt av stora, små, saftiga gubbar som bara slank ner i magen utan att protestera. MUMS! Nu kommer vi äta gubbar till frukost, lunch och kvällsmat! 
Tänkte göra kräm också. Husliga jag! Barnen sprang som kalvar på grönbete och deras WAOW och ÅHHH hördes över nejden när de hittade den ena röda gubben efter den andra. Närmare 400kr fick vi betala när hinkarna var fyllda. Det är mycket gubbar det!  Det blir många fina matminnen framöver!

Till svärmor för att lämna av lite gubbar. Men mannen i i familjen gick åt fel håll när vi parkerat.
Hos frisören fick alla nya frisyrer
Bobbo roades av fåglarna.
 En sväng ner till frisören och alla fick sitt hår avkortat. Alla utom Bobbo. De hade fåglar där. De kvittrade vackert. En vacker upplevelse. Hon med finast hår, dotter nr 2, klippte minst och var allt lite besviken att alla andra fick nya frisyrer men inte hon. Ändå är hon vackrast av oss alla. Nästa gång vill hon klippa sej som mej. Hoppas hon ändrar sej tills dess. En misslyckad blekning av håret i morse har gjort att jag inte borde visa mej ute, men det hade vi inte tid att korrigera hos frisören. Så nu har jag en frisyr men förskräcklig färg. Kanske tar det två år innan jag går tillbaka frisören igen. Men det vore ju synd. Är faktiskt lite nöjd. Tillsammans har vi roligt iallafall. Och Marcelo blev jättefin.


Mat hos svärmor, prat och fix med nya mobilen. Sedan besök hemma och jag åkte till stallet. Nu roar Jackie Chan med karatesparkar och spännande intriger. 
Jag tror jag ska gå och ta en rödgubbe! Älskar att inte vara ensam. Älskar att ha en familj. Älskar att vara älskad! Inte en självklarhet för mej. Dagar som dessa, att uppleva världen genom mina och barnens ögon. Det är makalöst. Att få se mej genom Marcelos ögon, det gör mej knäsvag. 





Ny dag, nya hästatag

Det är ju tur att det blir en ny dag så man kan ta nya tag. Är precis hemkommen efter en sen tur till stallet. Det regnar lite fint och det började bli mörkt men jag tänkte minsann rida ändå. På gräsbanan. Jag gick ut och tittade på banan, planerade vad jag skulle träna på - volter, serpentiner och snett igenom. Sedan hämtade jag in min gäspande häst. Han var sur idag. Strök öronen bakåt när jag spände sadelgjorden. Men då fjäskade jag för honom, kliade på bästa ställena, pussade på mulen och pratade bäbisspråk. Han veknade lite. Väl på banan gick det jättebra! Trots flyende rådjur och annat skrammel från gården. Han lyssnade på skänklarna bättre än tygeltagen. 
Han är med på allt jag gör på ryggen.
Känslig och istadig samtidigt.
Han gjorde volter rundare och rundare, stora och små. Han ökade steglängden när jag bad honom och vi tränade på att stanna via att jag knep med knäna och lutade bakåt, utan att använda tyglar. Han gäspade flera gånger. Han är inte van att träna så sent. Men vilken lycka det känns när man går två steg framåt.
Vi tar sikte framåt igen!
 Han är fantastisk på så många sätt min pålle! Jag är stolt över mej själv också. Att jag inte ger upp när jag inte riktigt vet vad jag ska göra, fast jag blir orolig. Jag har kommit en lång väg sedan jag satt upp till häst efter olyckan. Jag älskar resan vi gör tillsammans Pepino och jag. Långsamt men stadigt framåt!





tisdag 7 juli 2015

Fröken Robin Hood!

Fröken Robin Hood. Det är jag det. Snabbare än vinden, säkrare än solen! Jag och min båge kan rädda världen från allt ondo och skapa......
Nej, jag är väldigt mycket nybörjare på det här med båge. Jag köpte en till mej och en till ungarna förra året. Har vi häst i stallet där de tävlar i beridet bågskytte på SM-nivå så är det ju klart att vi måste haka på.  Sen måste jag nog ändå medge att stå och skjuta med pil är inte riktigt min grej. Jag tycker det är svårt att få bak armen, få till tekniken och jag suger helt enkelt på att vara snabb med att få upp pilar. Men så har jag heller inte tränat speciellt mycket. Kanske fyra gånger sedan jag köpte bågen. Idag skulle jag testa att skjuta från häst för första gången. Men så blev det inte. Det blåste halv storm och vi skrittade ut istället... det gick ju sisådär vilket ni kan läsa om i inlägget under. Pilar, prickskytte och stark blåst är inte den bästa kombinationen. Men eftersom vi dragit dit bågarna och pilarna så tränade jag och sonen skytte från marken istället. Både medan vi gick och stillastående. Det var faktiskt riktigt roligt. Jag älskar att träna ihop med mina barn, vad det än är. Vi pratar så mysigt med varandra under tiden, skrattar och hittar en samhörighet som jag älskar. 
Stora N är bättre än mej på att skjuta. Han har dessutom redan skjutit från hästryggen en gång, vilket jag inte gjort. Så där på den öde stallplan, i blåsten stod han och jag och sköt tre pilar var och avslutade med en liten tävling i stillastående. Jag känner att vi behöver skaffa en tavla att skjuta på hemma. Om man skulle träna lite skytte ett par gånger i veckan så skulle jag ju såklart bli mycket bättre och då kanske det skulle bli riktigt roligt. Senare under veckan tänkte jag nig testa från hästryggen ändå. Bara i skritt. Men nog kan det bli riktigt häftigt så småningom!

En mindre lyckad ridtur.


Svetten rann om mej. Jag var så arg att jag var tvungen att säga det högt!
-Tur för dej att jag inte har spö, då hade jag pryglat dej!
Insekterna surrade frenetiskt runt oss. Jag bannade mej själv för att jag trodde att halvstorm var för blåsigt för att insekterna skulle vilja flyga, vilket betydde att jag inte haft på flugmedel på Herr P. Nu bet bromsarna honom och han var lite stingslig. Inte blev det bättre av att jag krävde perfekt gång av honom. Jag försökte hoppa upp på ryggen för tredje gången. Jag kom upp. Men han vägrade gå framåt. Skulle bara vända. Från Zerras rygg tog Hanna tag i hans tygel och bogserade honom framåt. Han gick motvillig med. Så började han springa framåt. Han vände, bråkade en del, vänd försökte ta sej förbi Salle som gick bakom oss. 
Sedan började han så smått börja bocka. Då hoppade jag av igen. Inte bocka, Jag vill inte bli rädd för då blir jag inte så bestämd som han behöver. Hanna trodde att det var den enorma hästflugan som bet honom på rumpan som fick honom att bocka. Jag slog ihjäl den. Ännu mera arg, varm och törstig fortsatte jag gå medan de andra red. Över bron, över fälten, genom skogen och ut på den lilla skogsvägen. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod av ilska så jag känd hur musklerna började bli tröttare och tröttare nu när det värsta lagt sej. Så såg jag två stubbar. De andra var långt framför oss nu. Jag ville göra ett försök till. Utan att säga något till de andra ställde jag in Pepino för att kunna använda stubbarna för att komma upp. Jag satte foten i stigbygeln, Fick inte riktigt igenom tån och Pepino gick framåt. Jag försökte svinga upp benet iallafall. Det gick inget bra. Jag hade inte tillräckligt med styrka med bara tåspetsen i stigbygeln och min tyngd fick sadeln att glida runt. Herr P visade tydligt att han blev biten både här och där så jag slog ihjäl en del bromsar och kliade på rätta ställena innan jag sadlade om och försökte igen. Återigen flyttade han sej precis när jag skulle kliva upp. Jag försökte igen. Huvudet dunkade i värmen. Nu stod han nära nog, jag fick in foten ordentligt i stigbygeln och kom upp på ryggen. De andra hade stannat och gav nu beröm för att jag inte gett upp. Pepino visste att vi var på hemväg och tog täten med snabba steg. Några små skutt på vägen och några hopp av rädsla för spöken senare skrittade vi in på stallplan. Han som alltid brukar stå helt still gjorde inte det. Jag var fortfarande arg, men inte inte ens i närheten av vad jag varit mitt under turen. Vi hade ett riktigt bakslag idag. Det gjorde att jag fick en bra träningstur! Han som gått så himla bra att rida ut med både själv och med sällskap av Bella hade verkligen visat sin istadighet idag. 
Salle med Ameli, jag och Pepino och Zerra med Hanna började
ridturen på hästryggen.
Det jag tar med mej efter dagens lärdom är att jag kan fortfarande inte få honom att gå framåt om han själv inte vill.  Jag har fått insikt i att jag känner honom väl nog att veta hur jag kan visa missnöje och bestraffa på ett sätt som han accepterar och inte tar med sej efteråt. Där konsten tar slut tar våldet vid. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag blev så arg och när han inte lyssnade så jag slet faktiskt tag i tygeln. Mindre snyggt, men jag gjorde det. Alltså behöver jag lära mej mer som ryttare. Men min största triumf idag är att jag blev inte rädd när han började backa, kasta sej runt, bråka, slå med bakbenen, stod still,  eller konstla genom att hoppa eller försöka springa ifrån. Efter olyckan förra året har jag ju varit väldigt rädd när hästarna börjar bråka. Det var först när han gjorde antydningar till bocksprång som jag kände en ilning av osäkerhet. Det var då jag valde att hoppa av för att inte föda på den rädslan. Han var trött efter turen. Lite svettig där sadeln legat. Jag gjorde det jag behövde och släppte ut honom i hagen väl medveten om att vi har en del att arbeta med Herr P och framförallt jag. De runt mej har inga bra tips och idéer så jag får fortsätta att söka mej information. Vi har inte bråttom. Däremot mål att lyckas. 

Inte en riktig bra dag.

Det blev ingen riktigt bra dag idag. Ont i huvudet och illamående från förmiddagen och fram till sena kvällen. Inte så att jag är sjuk, men mådde inte alls bra bara. Jag gjorde det jag behövde. Inte mycket mer. En maskin tvätt, en tömd torktumlare, tvätta altanen från Kakans bajs, blogga lite, lagade frukost, handlade inför kommande semesterresan, vaktade ägg, hängde med barnen, handlade mat, tittade på en film, köpte ut medicin till fyrbeningarna, letade rätt på några böcker inför kommande jobbhöst, kollade upp lite om eventuellt pluggande inför hösten och dagen, ja den bara passerade. Men jag åkte inte ut till stallet.
Jag och Pepino står och myser lite
 Det var inte förens 21.30 som jag ramlade ur soffan, tog sonen i handen och åkte ut till stallet. Det var försent för att rida. 
Pepino och Shouni
Jag hade inte ork nog att träna så vi tog bara in Shouni och Pepino för en stunds mys, kel och genomgång av kroppen. Pepino älskar när jag kliar på hans underhals, i skapet, bakom öronen, i öronen och på undersidan av hans huvud. Han sträcker sej, blir lång som en giraff och skrynklar ihop mulen så mycket han bara förmår. Jag smörjde hans ögon, öron och sår med mirakelsalvan - Ringblomssalvan- och så stod vi och mös en lång stund medan sonen gjorde klart lilla Shouni. Han har blivit så kär i den lilla hästen och vem blir inte det? Hon och Pepino är så lika men så olikt stora. 
Jag älskar när de går tillsammans. Shouni älskar Pepino. Han älskar väl inte direkt någon men han gillar henne bättre än de flesta. Han har ingen " bästa kompis" som han hänger med i hagen,  Däremot beskyddar han sin lilla flock med stor iver. Även mot de hästar som förut gått med honom. Så visst älskar han livet i lösdriften. 

Klara för idag. Tillsamman blickar de ut över hagen som går ner i sjön och hästkompisarna längst ner
kom galopperande emot dem. Pepino och Shouni, så lika men så olika i storlek!

Efter stallet åkte vi hem igen. Där satt jag och gosade med min älskade fina Bobbo. Han har haft lite problem med hostningar den senaste veckan. Han hostar liksom som om han satt i halsen och behöver kräkas, ett par gånger om dagen. Veterinären konsulterades förra veckan och de har nu ordinerat kortison varannan dag. 
Men ikväll när jag satt med honom  då liksom klämde jag lite hårdare än vad jag brukar i hans hud. Då kände jag den. Knölen. Avlång/rund lite större än en femkrona på ena sidan av halsen. Det jag befarat, varit rädd för. Det jag inte velat, min stora skräck. Nu är det bara en tidsfråga. Det har det väl kanske alltid varit. Men förut...... nu är det så .... definitivt. Hoppas det bara är en svullen lymfkörtel. Men det är det inte. Jag kände hur den kändes, Min fina, fina son, älskade vän, följeslagare och livskamrat!