Translate

tisdag 9 maj 2017

Hennes doft krockar med min

Det var en lukt som krockade. På ena sidan tröskeln var doften av det jag inte kunde känna, men som var familjärt. Så fort jag tog steget över var det en helt ny doft. Välbekant men så omöjligt stark, här, där den inte alls passade in. Jag var nästan tvungen att fly från rummet. Rummet som de senaste nio åren varit mitt. Där har jag sovit många nätter, ammat barn, torkat kräks, haft sex, tittat på både bra och dåliga filmer och här har jag upptäckt TV-seriernas underbara streaming värld. Det var vårt rum. Marcelo och jag har bråkat här inne, skrattat, gråtit, tröstat, fyllts av djupaste närhet och det har varit vårt kryp-in i stunder av behövd ensamhet. Nu luktar det annorlunda. Nu är rummet fyllt av nya saker. Någonannas saker.



När min svärmor skulle flytta in har reaktionen varit från många, en rysning, uppspärrade ögon, lätt gapande mun. I ett Sverige där ensamhushållen är flest i världen och där depression och utanförskapet bara växer är det inte riktigt ok att låta den äldre generationen flytta tillbaka in i sin egoistiska värld. Många har frågat mej hur jag ska stå ut, vad jag ska göra med mitt behov att vara ensam. Jag ska inte ljuga. När frågan kom på tal för 1½år sedan tänkte jag samma sak. Men för mej, liksom för Marcelo har vårt hem alltid stått öppet för människor i behov. För oss har familjen en självklar plats och vi kommer alltid ställa upp för dem som visat att de vill oss väl. Men jag tänkte samma tankar, och jag var tvungen att förhålla mej till tanken att hon flyttar in för alltid. Hennes för alltid. Sen vände jag på det. Om vi fått ett barn till, hade mitt behov av ensamhet kränkts då? Jag valde att se fördelarna. Mina barn har alltid en vuxen som har tid för dem. När livet är som stressigast finns det någon som kan avlasta, utan att jag behöver be om det. Huset kommer vara mer välstädat än det varit det senaste året och vi blir tvungna att prata spanska, spanska, spanska.


Hennes lukt i vårt gamla sovrum var som en krock mellan hennes lägenhet och vårt hem. det tog några dagar innan övergången inte blev så dramatisk. Barnen valde att inte gå in i hennes rum första dagarna, för de klarade heller inte övergången. Nu luktar hennes rum lite mer av oss och vårt hem lite mer av henne. Vi försöker fortfarande hitta plats för alla hennes saker och vi försöker hitta en rytm som passar våra olika vanor.


Jag har världen snällaste svärmor. Hon har en familj som vill ha henne. Nu finns hon hos oss alla dagar och inte bara de stunder vi kan slita oss från vår vardag för att hälsa på ett par timmar. Hon får ett rikare liv, vi får ett rikare liv men framförallt får barnen en farmor hos sej som de kan bära minnen av för resten av livet. Och då inte bara en som en glad liten tant som pratar bruten svenska utan som människa och kvinna. Jag är stolt över att vi inte lämnar henne ensam i en lägenhet, väntandes på besöken som blir allt glesare.
Hon var med när jag Valborgtalade. Då hade hon
inte firat Valborg på 15 år.
Jag är stolt över att hon efter flera år icke-vald-isolering som anhörig vårdare av sin sjuka make, nu får komma ut och gå på båtrace, konserter, fotbollsmatcher, nya affärer, grillkvällar, valborgsfirande och att hon kan sätta sej en stund på altanen, se rådjuren passera förbi och njuta av solen i ansiktet.