Bobbo 13 år

Idag skulle Bobbo bli 13 år.

Idag ligger han som förbränd aska i en låda.

Men hans födelsedag blev en bra och fin dag. Han hade velat vara med. Idag hade han velat vara med. Snö, öppna fält, frihet, kyla, springa, många människor, gemenskap. Bobbos dag. Men aldrig mera. Inga fler hundtårtor eller favoritaktiviteter. Idag blir jag varm och glad när jag tänker på honom. Grattis Bobbo!

Snowracer bakom häst.

Ameli på Salle galopperar med Lilla N och Nalle på snowracer bakom sej. Superkul!

Att tolka bakom häst är något jag alltid velat testa. Idag åkte jag snowracer bakom häst. I skritt, sen i trav och tillslut i galopp. Över fälten. Snön var hård, isig yta. Det var roligt. Men fingrarna höll inte taget hela tiden så jag voltade två gånger. Mina händer som inte fungerar. Men jag får leva med dem. Men jag typ tolkade bakom galopperande häst idag. Och Lilla N var med mej. Hon åkte också snowracer. Yihaa! Vintern är fantastisk!

Idag testade jag också loksele på Pepino. Har ju någon plan på att köra in honom. Misstänker att han någon gång haft sele på sej förr. reagerade inte alls. Elin hjälpte mej. Hon gick med kedjor och klingande.

Med vinterpäls blir man varm. Men alltid kul
att testa nya saker. Lokselen var inga bekymmer

Inga bekymmer, så hon släppte. Som vanligt var det inte "kläderna" som var det stora, utan det stora problemet är att gå ut, lämna stallet, komma för långt bort hemifrån. Men jag måste nog ge med beröm godkänt för dagens prestation. Han är fantastisk! Och han är underbar.



Lilla gänget på väg ut.      Foto Ameli.

Men dagens höjdpunkt var när vi skrittade över fälten. Lilla N red på Bella, Nalle på Grus, Marwin på Salle, Hanna på Zerra och jag på Pepino.  Som han ville galoppera min älskade svarta totte. Men jag vågade inte. Fegade ur. Han var explosiv och bockande häst vill jag inte sitta på! Men han höll i hop. Han skrittade, vädret var strålande, vi var tillsammans, dottern var med, snön låg över fälten. Att sitta där på hästryggen. Veta att jag sitter på MIN häst. Att det är jag som bestämmer, jag väljer vad vi ska göra och inte göra. Jag sätter målen, jag förverkligar drömmar, jag får uppleva på mina villkor. Att skaffa Pepino är ett av det bästa jag gjort i livet. Han ger mej så mycket. Han ger mej så otroligt mycket.... tillfredställelse. Och något att bita i.

Nalle på Grus, Lilla N på lilla Bella i mitten och bakom skäcken Zerra går Pepino med mej. Men vi syns knappt.
Foto Ameli.

Elin tog ett kort pass på banan med honom efteråt. arbetade honom på volten. Han jobbade emot, hon slet lite, han gick fint ett tag. Och så var de på det igen. På lördag ska jag rida lektion för henne. På min häst. På min svarta, fina kille.

När hästarna sedan stod och mumsade hö fikade vi tvåbeningar på pepparkakor och té. Vi pratade, skrattade. Hade gemenskap. Vårt stallgäng. Vi på Vena! 

 

 

Julen är här!

 

 

 Idag vaknade jag lite så där med jul-baksmälla. Värkande rygg, trött i ögonen, tung. Otroligt tung. Jag vaknade av att min man kom och pussade mej i nacken och upplyste att klockan passerat in till förmiddag och att de saknade mej. Juldagen är här. Alla presenter är öppnade. Kylskåpet är fullt med rester från julafton. Lite senare kommer de tillbaka, vår härliga familj. Men än råder lugnet. Vi, Marcelo, barnen och jag, åt en lätt frukost ihop, i vardagsrummet där bordet fortfarande står uppställt för att alla ska få plats.
Tomten kom igår. Med en klapp till de stora och två till de minsta. Traditionerna börjar ändras. När jag var liten trodde jag att det alltid skulle vara på samma sätt. Men så dog mormor och morfar. Sedan slutade jag fira jul med mammas sida. Vi som alltid varit tillsammans. Den chilenska julen firades alltid hos Tía Chela och Juan-Carlos. Så dog hon och helt plötsligt var allting annorlunda. För andra året i rad firar vi nu jul hemma hos oss. I vårt  lilla hus i byn, långt ifrån staden. Men de kommer allihopa. Pappa, Grace mina svärföräldrar, Juan-Carlos och Marcos familj. Vi blir många.
 I år började vi med en tradition; julklappsspel. Varken mina svärföräldrar eller Marcelo har någonsin spelat det. Men det blev nästan slagsmål om ett par handdukar, en spade och ljus. Jag plockade åt mej saker jag ville ha, men som de andra glömde bort i jakten på handdukarna. Tillslut, i de sista skälvande sekunderna fick jag handdukarna.

Vår klappvinst i spelet. Böcker, strumpor,
spade, handukar, rengöring,
 lukat gott och mycket mer

Marcelo och jag tillsammans kammade hem flest klappar. Tre personer blev helt utan. En riktig hit i julklappsfirandet. Men till barnens förtret fick de inte vara med.

Men nu är det juldagen. Min man och jag har dansat tryckare i köket, sett på film och kysst varandra, på det där innerligt, ömmande sätt som man kommer ihåg långt efter att våra läppar säras. Det där sättet som betyder kärlek. Jag känner mej älskad. Sonen och jag har städat undan det värsta julstöket från igår. Jag känner frid. Min kropp vill gå en lätt promenad.
Men jag kan inte gå. Bobbo finns inte här och jag förmår mej inte gå våra gamla vägar än. Det gör för ont. Istället tömmer jag telefonen på bilder. Jag fick en ny i julklapp och jag ska säga farväl till en ägodel jag älskat i över fem år. Det råder julefrid i huset. God fortsättning till er alla!

Julmorgon

Julaftons morgon. Samling i stallet. Hästar som frustar. Lera som borstas bort. Stora, grova hästar leds ut på stallplan, och så lilla Carina. Alla hoppar upp, jag sist. Med nya stigläder. Trivs i dem. Vi skrittar ut på vägen. Det skrattas och pratas. Tre tjejer och två killar. Tre valacker och två ston. Vi kommer ut i skogen, skutt över lerdiken. Pepino vaknar till, blir inte stor och trött längre, blir het arab. Men de andra lunkar på och deras energi håller honom i schack. Långa backen, muskler som arbetar. Skritten hem som avbryts av läskiga tunnor, skutt och galopp. Men samtalen oss emellan, naturen, den varma luften, lukten av varm häst, musklerna som rör sej under mej; allt det där är mer än en perfekt början på julafton!

Förbereder ett steg

Nu skulle jag ju sova. Men jag fastnade med paddan.  Det började egentligen med att jag har ett barn som inte riktigt, riktigt är nöjd med sina träningar. Jag har fått för mej att friidrott is da shit. Så leta klubbar, träningstider mm. Hittade orientering, som ett annat av barnen vill börja med. Kolla upp det. Sen fungerar inte riktigt judoträningarna. Många timmar och inte speciellt entusiastiska barn. Så där någonstans började jag kolla upp andra kampsportträningar. Karate var inte deras grej. Då kom de gamla Kung-fu känslorna in i kroppen på mej. Jag vill med!  Jag vill börja träna igen. Men vilka alternativ har jag när jag har så pass ont som jag har?  Och när ska jag få tiden med så mycket att göra varje vecka? Det är cirkus fyra dagar i veckan, konståkning, dans och hästar. Men jag fastnade på nätet. Träningar och tider. Så nu har jag skickat en förfrågning. Nu får vi se. Om jag får plats. Om jag klarar det med min onda rygg, brutna händer, värkande muskelinflammationer. Än sjunger the fat lady. 2016 blir början på en smärtsam tid, har jag beslutat. Hela året ska göra ont. I både kroppen och i alla gamla vanor-tarmen. Nytt, nytt, nytt. Nytt gör ont. Men som ayurvedan säger det gör ondast i andetaget mellan två steg, då du är i ett tomrum och lämnar det gamla och innan det nya blivit färdigt. Just nu står jag på mitt trygga steg, har beslutat mej för att ta ett nytt men inte påbörjat lyftet med foten än. När 2018 kommer så ska jag flyga! Banne med mej jag ska faktiskt flyga!

Advent kom i år oxå

Advent kom i år också.  Trots snöbrist, plusgrader ute och trots att varken Bobbo eller Pluto är hemma. För ett år sedan var vårt hus helt annorlunda. Så fort det kan ändras. Men nu följer vi traditionen, tar fram ljusen, tomtarna, bakar pepparkakorna. I år har vi gjort ischoklad och hängt snöstjärnan i altanfönstret. Glad advent. Till alla. Även om den är annorlunda. Puss. 

Inägget som tillslut skrevs

Inlägget som aldrig skrevs. Känslan som inte kunde beskrivas. Orden som tystnar innan de nått ut. Allt det där som händer därinne, allt som upplevs som inte syns. Ytan klar och blå, själen solkigt grå. Skrattet ekar ut som klingande glas, glädje och lek och en och annan fanfar. Jag har aldrig varit bra på att dölja det jag känner. Gråt och skratt och sång och tjim, du får det du ser, det finns inget att skämmas för. Men strängen av melankoli kan jag inte förklara. Det där jag aldrig pratar om eller klarar av att få fram. Slår igen min stängda port, låter kronbladen sluta sej tätt, tätt intill. Vårda, ömma, sköta, älska och vörda.

Ingen att snubbla över....



På promenad i under hösten, så många
promenader vi tagit du och jag!
Vad mycket vi upplevt!

Jag är så irriterad över att golven inte är grusiga.

Det kommer inte längre några hårbollar svävande i luften när någon öppnar dörren.

Jag behöver inte fylla på den halvfulla vattenskålen.

Jag stör mej på att jag kan gå direkt och lägga mej på kvällen. Ingen sista kiss, ingen mat som fylls på, behöver inte öppna den snart tomma medicinburken eller förnya något recept.

Nu kan jag åka vart jag vill, när jag vill utan att räkna timmar eller planera om det är okey att ta med sällskap.

Ingen som rör sej brevid mej när jag går från rum till rum.

Sitter jag i soffan kan jag bara rese mej och gå, utan att först undersöka var det är okey att sätta fötterna.
Ingen som rör bollen på altanen.

Sista agilitypasset i juni i år.

Jag märker att bilen åker saktare och saktare ju närmare hemmet jag kommer.
Det finns alltid en ursäkt att vara hemifrån en stund till.

Jag brottas mellan att ta bort alla saker, städa, göra rent och att inte röra någonting alls, bara lämna spåren kvar.




Bobbo busar under tidig oktober.
Fortfarande pigg och viral!

När Bobbo dog häromdagen så slutade världen att snurra. Den stod plötsligt helt still och jag visste inte vad som hände. Rutiner och vanor har nu ändrats. Och visst kan jag sakna dem så.Men det som gick bort när änglarna kom var något större ändå. Medan flickorna sjöng att; allt kan hända på livets väg men jag kan vara trygg för att Gud finns med mej överallt, så upplevde Bobbo sina sista medvetna ögonblick ensam i min bil. När vi kom ut drog han några sista andetag och dog. 
Bobbo var min vän, min kärlek, min stolthet, mitt hjärta och min son. Min första son. Min bäbis. Världen kommer aldrig bli detsamma. Ord kan inte förklara. Så jag är mest stum. Stum och ensam. Drar mej undan. Vill inte delta. Vill inte komma i kapp. Vill inte förstå att jag föresten av mitt liv ska leva utan min röd, vita hälft. Som jag älskar dej Bobbo! One of a kind!

 

 

 

 

 

Mumza has left the building

Idag kom Helen och hämtade hem Mumza.  På nästan

dagen två månader efter att vi en måndagkväll hämtade henne hit. Nu är hon hos sin mamma, sin matte, hos den hon ska vara hos. Mumza höll på att krypa ur skinnet av glädje när Helen klev innanför dörren. Det har varit två månader av valpglädje, bus, stoj och en hel del kissfläckar. Med sin svarta lakritsnos och pigga ögon har hon tagit sej an livet här i byn med spontan glädje och glatt humör. Det har varit riktigt trevligt att ha två hundar här hemma som kommer så bra överens som hon och Bobbo har gjort. Inga spänningar utan bara glädje och gemenskap. Med Mumza har jag märkt att mycket av det sk hundsinnet faktiskt sitter kvar. Hon har slutat skälla, hon har slutat gå fram till folk och hundar på promenaderna, hon kissar på kommando men att hoppa in i bilen är fortfarande läskigt. De här två månaderna har påmint oss mycket om tiden med Pluto. Ibland känns det som det var en evighet sen vi hade honom, ibland känns det som om han bara existerat i en dröm. Mittimellan N grät häromdagen i 45 minuter efter vår saknade familjemedlem. Fina Pluto. Kraften, energin, hans clowndrag, studsandet, alla strategier han skaffade sej för att han inte kunde hejda sin iver och glädje. Men jag saknar också hans lugn, den där förmågan att bara totalt slappna av, ligga och lapa sol, gäspa samtidigt som han lät som en katt, spåra samtidigt som han grymtade som en gris.....

Bobbo blev dålig häromdagen. Han mår ganska bra nu, men det var lite läskigt. Han går inte helt som vanligt. Han har ont i framvagnen. Kanske är det snart dags för honom? Men det känns inte så. Tiden med Mumza har ändå fått mej att helt bestämma mej för att inte skaffa hund nu den närmaste tiden, eller en lång tid efter att Bobbo lämnat oss. För hur charmig Mumza än är kunde jag inte öppna mitt hjärta mot henne som jag gjort åt Pluto och Bobbo. Sorgen efter Pluto är som en tung filt över mina känslor och inte kommer det bli bättre när Bobbo blir en vakande stjärna över mitt huvud. Då är det inte rätt att skaffa en ny hund. Det får istället ske när hjärtat återigen öppnar sej. Nu ska jag ägna mina bonusstunder åt den jag älskar mest, min skröpliga, men still going strong Bobbo.
Mumza är en super smidig hund som är tuff men samtidigt oerhört förarföljsam. Hon är ödmjuk men med en supertuff ådra som inte ger sej. Tack för att du livade upp Bobbo, fostrade mina barn, för sällskapet i stallet och för att du fick oss att skratta!

Lycka är....

Lycka är när jag frågar barnen hur deras arbetsdag har varit och de bubblar om dem när de berättar om allt spännande de har gjort under dagen
- Mamma vi har gjort t-shirtar och jag gjorde streck!
- Vi bakade kakor och jag gav mina till Victor.
- Matten var jättekul, men det hände en tråkig sak i dag.....
...NEJ STOPP...  Det skulle ju inte ha hänt nåt. Allt skulle ju vara bra. Klump i magen. Vem har sagt nåt... Vem har gjort nåt?
-.... Kommer du ihåg att vi skrev berättelser på datorn? Hela mitt arbete försvann så jag fick skriva om allting!
Jag vet att allt är bra när deras fokus ligger på skolarbetet. För är det något mina barns pedagoger är duktiga på så är det att mata deras kunskapstörst. Mina barn älskar att lära sej! 
Sedan var det stort bonus för sonen att en av hans vänner stod upp för honom inför de andra och fick de andra att vara sjyssta. Det var en stor dag idag.  Och nu kan jag slappna av igen. Världen är vacker!

Bågskytteträning

Så var det dags igen: bågskytte till häst! Jag hade en plan. Vartannat löp i galopp och vartannat i skritt. Kanske skulle jag få iväg nån pil i galopp men huvudsaken var att jag fick min häst att fullfölja hela löpet och att jag kunde skjuta låtsaspil. Och planen höll. Han galopperade och jag fick honom att fullfölja hela löpet. Sadeln höll på att rulla in under magen på honom, jag tappade stigbygeln men det gick bra. Han svettades. Jag var varm. i skritten missade jag en pil. Träffade alla andra gånger. Men jag har dålig teknik med bågen.
Jag tycker liksom att den är för lång. Nånstans måste jag sätta ett mål. Vilja någonting med träningen. Pepino verkar tycka det är roligt, i alla fall när det blir lite fart. I skritt vill han mest stanna och beta.

Mittimellan N testade för första gången att skjuta från hästryggen. Hon red Pepino. Hon träffade med en pil. De andra gick förbi tavlan, fast hon red i skritt.  Men jag var nöjd och hon var nöjd. Livet till häst är bäst!

 

 

 

Vi är i fred, men sårade...

Jag är inne i ett skov. Jag har det inte bra. Jag är hormonell just nu. Trött. Irriterad. Har ont. Jag tar slut. Det går inte förklara tröttheten som väller över mej. Inte ens när jag mår bättre kan jag riktigt förstå hur illa det kan vara ibland. Nu är det ibland.

Jag har slutat deala med kroppen. Jag har slutat försöka sluta avtal. Jag är inte ens arg när det inte går längre. Jag vet att det är så här jag lever. Varför skulle det inte hända mej? Det händer så mycket hemskt många andra, varför ska jag inte få min del? Mina dåliga perioder påminner mej om hur mycket värre allt faktiskt kan bli. Jag har ett bra liv. Jag har det bra. Men jag kan inte leva så här. Det är inget liv. Visst är familjen bra och utan dem har jag inget liv, men utan hälsan finns inget kvar. Ingen energi att uppskatta, ingen ork att göra det roliga, inget kvar att ge dem man älskar. Jag har beställt tid hos läkare igen. Ännu en. En ny. För de gamla som var bra, de stannar ju inte kvar. Byts ut. Sedan börjar jag om. Igen. Alla tvivlande blickar. Rycken på axlarna. Mina tårar, min svaghet. Men jag får inte ge upp. Min kropp är inte frisk och jag fixar inte att göra den frisk på bara vilja och glädje. Den är trasigare än så. Jag föraktar svagheten jag bär. Extra kilona jag har men jag älskar mej själv. Trots allt har jag slutit fred med kroppen. Vi för inte en kamp mot varandra längre. Vi lever i symbios och vi väljer att försöka vara snälla mot varandra. Jämka lite. Jag behöver ta hand om mitt slott. Ge den lite extra pushning på vägen, komma med uppmuntrande ord en heja ramsa eller två. Så att hon står ut tills den rätta läkaren slutar lägga huvudet på sned och rycka på axlarna och istället hjälper min kämpande kropp att överleva natten. Så imorgon ska jag hitta på en ny ramsa. I morgon ska jag ta hjälp av de som kan mer än jag, hålla kroppen i någerlunda skick tills jag kan få hjälp på riktigt. Vad det är som är fel????? Det kan ingen förklara....... Så det är jag och kroppen som håller varandra ihand, sluter fred och försöker hjälpa varandra.

 

Mumza in da house!

Kissfläckar på golvet, ännu mer kissfläckar på golvet. Ännu en kisspöl. Och en till. Och där kommer en stor rykande bajshög också. Att ha valp i huset är inte att ha det som vanligt! Mumza, goldenvalpen vi tar hand om ett par veckor, har inte riktigt fått till rutinen att kissa ute.
Och jag är inte riktigt inställd på att ha valp så den kombon resulterar i rätt många små olyckor här hemma. Jag har lärt mej att jag måste vara med ute när jag öppnar ytterdörren för att hon ska kunna vara ute en stund och jag måste vara stilla för att hon ska kissa, annars busar hon bara och glömmer bort toalettbesöket i gräset. Samma sak om vi är ute och går. Det är ju så kul, så kissandet och bajsandet glöms ibland bort. Men jag tänker alltid på det utan kör på som jag är van och så tar jag in henne och tio minuter senare kommer en stor kissfläck på trägolvet... igen.




Mumza har inneburit att Bobbo har fått en kompis om dagarna. En kompis som vägrar ge sej. Bobbo försöker muttrande säga åt henne att lägga av, men på sitt härligt, barnsliga sätt vägrar hon och sätter sej eller ställer sej på honom och tillslut så lyckas hon! Bobbo blir som en unghund igen. De brottas och morrar och biter och kastar sej omvarandra. om och om igen. Bobbo har blivit mycket yngre igen, mer lekfull och har fått mer fart sen hon kom in i vårt hus. En del personer ojade sej lite och undrade om det inte var taskigt mot Bobbo att ta in en valp i huset nu när han blir 13 år nästa månad. Men tvärtom. Hon har varit en vitaminspruta för honom.

Mumza är dessutom en fantastiskt bra stallhund. Tillskillnad mot Bobbo, som inte kommer överens med de andra stallhundarna, så funkar Mumza ihop med alla. Och Bobbo som inte längre hör kommandon har inte fått följa med på ridturer, för vad händer om vi träffar andra hundar eller om det kommer bilar? Mumza däremot njuter av att få hänga på och springa genom hästarnas svansar.






Att få in Mumza i huset har varit en stor källa till tokiga skratt och varma leenden. För hur kan man motstå en Mumz?

Lite närmare Robin Hood

Jag spände bågen, kände den tunga hästens rörelser under mej. Jag siktade inte men lyfte bågen, riktade den mot tigern i mitten och släppte på greppet. Pilen sköt iväg rakt mot målet. Det blev inte en fullträff men väl en hög poäng. Jag laddar om. Pepino sänker sitt huvud för att beta och jag sliter i tygeln för att få upp det tunga huvudet och skänklar på. Han lyssnar motvilligt med hela munnen full av gräs. Vi fortsätter banan ut. Tre tavlor, tre träffar.... i skritt. Jag är asnöjd!

Min fina häst och jag. I skritt.

Hanna testade Pepino. Hennes kropp värker inte som min. Hon är smidigare än jag. Hon tar banan i galopp och missar ett av tre skott. Hon hinner ladda om. Herr P har lagom mjuk takt. Två pilar sitter där de ska.

Hanna på Pepino i galopp. hon har lite bättre teknik än jag!

 Hon är bra. Den här sommaren har varit hennes första tävlingssäsong. Undra om jag någonsin kommer tävla. Men visst är det kul att träna. 

Jag manar på Pepino i galopp. Jag älskar hans gångarter. De är så mjuka. Jag spänner bågen. Men ingen pil flyger iväg. Jag har inte med mej några. Men jag låtsas. Tre gånger åker en låtsaspil mot tavlorna med tigerhuvuden på. Jag känner eufori.Det känns som vi kommer fixa det här en dag, att i galopp skjuta pilarna mot tavlorna och träffa. Men inte idag. Jag var nöjd och sonen fick ta över. Han älskar inte hästar, men han älskar beridet bågskytte! 

Min fina kille!

Än så länge bemästrar han bara skritt. Dagens mål att få in en bullseye lyckades han med. Alltså fick han in dagens bästa pil. Min son! På hästryggen! Med pil och båge! Det trodde jag inte när han förra hösten gråtande hoppade av C-ponnyn Carina och sa att han aldrig mer ville rida!

En kort evighet

Vår första uteritt tillsammans. Jag på Herr P och Stora N
bakom på Salle!

Det goda jag har i livet har två eller fyra ben. Ingen tvekan om det. Idag hände det jag inte ens har föreställt mej. Jag och sonen red ut tillsammans i ett fantastiskt höstväder. Stora N red på Salle och jag red Pepino. Vi tog samma rutt som jag och Lilla N gjorde igår. Med oss hade vi Felix på Raket och Hanna på sin nya häst Sajje. Stunderna är på hästryggen är helt magiska, speciellt när vädret är så underbart och jag får dela stunderna med mina barn! 

Min son, där framme,
jag här på min häst.
Lovely!

Jag och Pepino travade i kapp de andra ett par gånger men annars var det en lugn och härlig skrittur. På samma ställe som rådjuren lekt igår sprang det idag tre unga Bambisar. Hästarna reagerade inte alls. Pepino gjorde ett försök att vända men annars så var han lugn. Stora N strålade som en sol. All stress rinner av mej när jag jag kommer ut sådär. 

Felix tog kort på Hanna längst fram och
Stora n och mej längst bak. Uterittt tillsammans i den
bästa årstiden!

Jag är inte medveten om tid och rum just då. Jag bara är totalt närvarande i stunden.  Det är inte ofta det händer, men just ihop med hästarna eller i intensiva stunder med barnen då är det som universum stannar till och "för alltid" blir en kort verklighet.

Hallelulja!!!

På väg ut att rida tillsammans; Pepino och Lilla Bella, jag och min dotter!

Det har varit så många timmars bearbetning. Jag har vänt ut och in på mitt hästkunnande, frågat om råd och bannat att jag inte löst det. Pepino har inte velat rida ut. Han går ut en bit, sen stannar han, försöker vända, backar, småstegrar, slår med bakbenen, slår med huvudet, hugger tag i bettet, snurrar och skriker till. Det har resulterat i att jag börjat gå ut med honom och ridit hem. Idag skulle Lilla N följa med och jag bestämde mej för att följa den gnagande tanken jag haft ett tag. Jag skulle gå ut en bit, hoppa upp och sedan fortsätta ut. Jag och dottern gjorde i ordning våra hästar och begav oss ut. Det gick bra. Så var det dags att hoppa upp. Men där började problemet. Han skulle vända. Fast jag gav mej inte. Och jag blev inte rädd. Tillslut skrittade han in i skogen. En bit. Sedan började proceduren igen. Och han gav sej även denna gång och fortsatte tillslut framåt. Sedan blev det yttligare ett stopp och en del bråkande. Då försökte han ven bita mej i skänkeln! Lilla N blev rädd när han höll på och trodde att även snälla Bella skulle bråka. Det enda den lilla hästen ville var att Pepino skulle gå först. När vi kom till nerförs backen kom den stora protesten. Vi har haft en där vid ett tidigare tillfälle. Han skrek, snurrade in bland klippblock, sparkade, backade, frös fast. Ja, du förstår scenariot. Lilla N frågade flera gånger om jag var rädd. Hon var det. Men konstigt nog var jag inte det. Och det var som en inre röst sa åt mej när jag skulle mana framåt och när jag skulle låta honom tänka. Tillslut taktade han nedför backen. Det kändes som om han var osäker på om han skulle explodera och springa hem eller om han skulle lyda och gå fram. Det gjorde att vi red nedför backen lite fortare än Bellas ben hann med. Vi försvann runt en mjuk sväng och jag ropade åt dottern att hon snart skulle se mej. Jag vågade inte stanna honom, då hade jag inte fått honom framåt igen! Men vid nästa vänstersväng var jag tvungen att stanna och vänta in ponnyn. Då kom Lilla N gående. Hon hade blivit så rädd att hon hoppat av.

Lilla N gick med Bella
resten av vägen.
Hon berättade allt om olika
svampar och Bella lyssnade.

 Så nu var hon glad och nöjd igen. Pepino vägrade gå framåt, men när Bella gick före så gick även han. Och han gick om Bella. Han var på helspänn men kändes ändå trygg. Där och då kändes det som att nu hade vi övervunnit det värsta. Och det hade vi. Det blev några små tveksamma stopp till men resten av turen blev helt magnifikt underbar! Jag kände hur våra kroppar smälte samman och vi red runt på volter runt ensilagebalarna på fälten, han gick skänkelvikning och när rådjuren lekte tafatt precis framför oss, stannade vi till och njöt av att se de smidiga djuren. 

Lilla N fotade mej och Pepino. Min häst och jag. Så stolt!

Jag red både med tvåhands fattning och enhand. Men han lyssnar mer på skänklarna. Efter WE-kursen har jag tränat in att han ska stanna när jag kniper med knäna. Och han stannade. Jag kände att min sits var mer följsam och smidig än den varit förut och det var en sån fröjd att rida idag. Det var helt otroligt! Vi kändes som ett! Det ger sån lycka. Vilken lycka! Vilken fantastisk stund vi delade. Jag ler fortfarande, så många timmar senare! Det var nästan en religiös upplevelse!

Väggen har väntat 15år, den får vänta att tag till.

Kroppen är nere i en svacka. Jag behöver sova och sova och sova. Men jag kan inte. Jag har cravings, öronen blossar igen, muskelinflammationer blossar runt i diverse delar av kroppen och jag har utslag i hela hårbotten. Jag har försökt att lyssna på kroppen och lyda dess vilja men det har inte gett så bra resultat. Det har inte ens varit särskilt kul och avslappnande att åka till stallet, för det enda jag har önskat är att få åka hem och sova. Så två dagar den här veckan stannade jag hemma och lade mej på sängen efter jobbet. Så klart resulterade det i att jag slocknade som en liten bäbis och sov som i koma. Men efter det har det faktiskt varit lite bättre. Det gjorde jag nästan varje dag i somras - sov middag! Det är rätt många runt mej som är på väg in i väggen. Det är skrämmande tycker jag. Och eftersom så många är på mej, och har varit de senaste 15åren om att jag är på väg in jag med så är det klart att man tänker till. Men jag tror att det är väldigt stor skillnad på att ha mycket att göra och vara stressad.

Vid något tillfälle läste jag om att forskarna kommit fram till att det är inte stressen i sej som är farlig utan det är när man aldrig återhämtar sej som det blir tokigt. Jag är världsbäst på återhämtning! Eftersom jag har en sjuk kropp och jag hatar att vara sjuk måste jag hela tiden balansera så att jag håller mej frisk i kropp och själ så gott det går. Lyssnar jag inte på signalerna tar det stopp och då kraschar kroppen och jag bli sängliggandes. Ligger jag i sängen blir jag invalid pga ryggen. Därför får det inte gå så långt. Så visst har jag späckat schema men jag kan också lägga mej och sova och strunta i alla måsten. Jag kan ta helger utan att städa och springa på alla aktiviteter och glo på film flera timmar i sträck. När jag planerar mina dagar planerar jag även in vila. Därför tror jag att jag har så svårt att förstå när folk säger att de inte kan stressa ner, att de inte kan låta saker vara. För det är klart att det är ett aktivt val. Jag var väldigt stressad ett tag. Inre stress. Då bestämde jag mej för att sluta vara stressad. Jag kommer i håg så väl hur jag ett halvår senare satt hemma i vid köksbordet hemma hos Kristin och nästan skrek ut min förtvivlan över att jag stressade fast jag inte visste varför, att jag inte kunde bli av med den. Hon lade sitt huvud på sned och sa att hon visste hur det kändes. Sen tittade hon mej djupt i ögonen, hon har fantastiska ögon, och så sa hon -Det är svårt, men du kan.
Det är klart jag kan! Och det var klart att det gick. Men den gången var det extra svårt. Idag kände jag en släng av den  där inre stressen, i morse. Och vad konstigt det kändes att liksom se sej själv utifrån.Vilken annorlunda människa jag blev. Vad ful jag var med de där vilda ögonen, spända käken, maniska rörelserna och gälla rösten. Det var nästan så jag började skratta mitt i eländet. Det tog mej en timme att släppa stressen. 

Min trasiga kropp kan jag inte heala själv. Mina skov kan jag inte förhindra. Men det betyder inte att jag är på väg in i någon vägg. Tvärtom. Jag är faktiskt väldigt snäll mot mej själv. Jag hoppas du också är det mot dej.

En hjälte som tystnar av barnens svek

Jag har inte ett barn som är mobbad. Det är ingen som står och väntar på att han ska komma till skolan så att de kan få fortsätta reta honom, fortsätta trycka på hans knappar, fortsätta att hävda sej på hans bekostnad. Ändå får jag ibland låta honom följa med mej till jobbet istället för att låta honom åka till sin egen arbetsplats, en låg- och mellanstadieskola i min del av Sverige. Jag följer ibland med in i klassrummet och tittar på dem som sitter runt min son. Där är de, människorna som får min son att må så dåligt att han drömmer mardrömmar och gråtande håller mej i armen och bönar att få slippa gå tillbaka. De ser ut som vilka barn som helst. Blonda lintottar som skrattar, brunbrända, tunna barnben som trummar som små pinnar när de snabbt springer över skolgården, tillsammans. Flera par ben tillsammans.  Det är inga monster som befolkar klassrummet. Inga små djävular med tre-tandade högafflar. Jag tittar på dem och undrar hur kan det bli så tokigt? 

Jag har en son som varje dag räknar upp vilka roliga ämnen han har i skolan. Han kommer hem och stolt berättar om allt från virkning till naturexpriment eller hur FN arbetar i världen. Min son älskar alla ämnen. Han älskar att lära sej och känna sej kompetent. Trots det vill han inte gå till skolan vissa dagar. Och det beror på att  i hans närhet finns vissa som inte alltid behandlar honom på ett sjysst sätt. Och ju mer utsatt han blir, desto mindre förståelsen får han för andras fel och brister och det resulterar i att han till slut hämnas - inte alltid på de bästa sätten. Det jobbar vi med hemma. 

Men så sitter han här hemma vid matbordet, mellan två vuxna som älskar honom så mycket, och som försöker råda honom hur han ska balansera på den steniga väg han går och jag ser i hans ögat att han inte alltid förstår vad vi säger, att han missförstår våra råd. Jag ser hur han arbetar så hårt på att försöka komma underfund med alla fel han gör, vad han ska göra annorlunda, hur han ska tuffa till sej i vardagen samtidigt som han inte ska bry sej om vad barnen i skolan säger och gör. Ibland kramar han mej hårt och gråter. Utan att han kan förklara varför.

Min son har valt att inte umgås med några av sina kompisar mer för att de kallar  andra för fegisar och idioter. Han försvarar när de försöker tracka ner på lillasyster trots att han själv blir galen på henne och han försöker så hårt att inte sparka och slå tillbaka när tjuvnypen kommer under fotbollsspelet på rasten eller när de leker jaga.

Det är klart att allt det här gör ont. Ont på ett sätt som är svårt att förklara, även dagar då det går relativt bra. Min son är inte mobbad, det är ingen som står och väntar på honom för att göra taskiga saker. Ändå får han höra att den och den är välkomna på festen. - Men du Stora N får inte stå här för du får inte komma på festen!
Han får höra att han är en fegis för att han inte vågar klättra lika högt som de modigaste och de är duktiga på att berätta hur dålig han är i fotboll trots att han är bättre än de flesta.

Min son var en kille som stod upp när de andra var taskiga mot någon. Han ställde sej på de svagas sida. Men hans röst har tystnat. Hans huvud är böjt och hans ögon stirrar sorgsna neråt utan att tårarna rinner. Jag undra hur ett  samhälle tysta kan tittar på när tioåringar kallar varandra för horor och bögar. När ord som håll käften och idiot blir slentrian och bara på skoj. Jag undrar vad det är som gör att vuxna accepterar att barn i deras närhet får skratta eller komma med nedlåtande ljud när man inte lyckas, men inte backar upp det med beröm när någon gör något bra. För jag tror inte vi vuxna gör det av elakhet utan av någon annan anledning. Jag vet bara inte vad.

Jag gråter för jag ville ge mitt barn en bra uppväxt med fina vänner som visade honom vad kärlek och kamratskap är. Jag ville ge honom en familj som stöttar och älskar honom överallt annat. Jag ville ge honom en meningsfull fritid där han kunde växa och utvecklas efter sin egen förmåga och få självförtroende att rakryggad gå ut i framtiden som det bästa han kan bli. Jag gråter åt min egen oförmåga att skydda honom från de som inte är kamrater, jag gråter för att att han dag efter dag får höra att han inte duger och familjens ord som säger motsatsen ändå inte kan reparera tankarna i han huvud att kanske, kanske har de andra rätt. Kanske, kanske duger han inte...

Jag har en fantastisk son. En hjälte. Men han har börjat glömma det.....

En vanlig vacker måndag

Jag kommer hem i mörkret. Stjärnorna lyser upp vår tomt och vårt hus  med tusende kraft, men de är för långt borta för att vara något annat än bara lysande mönster på den mörka kvällshimlen. Tia Shelas lampa lyser i barnens fönster. Det ljus hon lämnat kvar sedan hon lämnade oss i cancern. Jag öppnar dörren, jag känner att händerna luktar häst. Inet tassande kommer mej till mötes. TV:n står på med låg volym, en svensk kommentator berättar vem som tog emot en passning. Badrums dörren står öppen och ljuset är tänt. Jag ser någon strumpa på golvet och förstår att barnen inte plockat undan kläderna efter att de duschat. Fast jag bad dem. Marcelo sitter i soffan. Hans mörka huvud lutar lätt nedåt. Svaga snarkningar hörs. Han sover min fina man. I väntan på mej. Redo att lysa upp och le när han får syn på mej. Men jag låter honom sova. Bobbo ligger bredid soffan. Han sover han med. Som en liten ande svassar jag tyst runt i huset, tömmer torktumlaren, fyller den på nytt, fyller på Bobbos kvällsmat, sorterar tvätten, plockar undan en upp drucken Cola flaska, lägger in en sked i diskmaskinen. Jag är hemma med min familj, men ingen vet att jag är här. Jag går ut på altanen flyttar över Tipptopp till Kringlan som ligger och ruvar på ett ägg. Inte ens nu vaknar Bobbo, eller Marcelo. Två av sängarna i barnens rum är upptagna. Lilla N har lyckats övertala sin syster att få sova i hennes säng. Tätt ligger de tillsammans. Hon tycker inte om att somna när jag inte är hemma. Tidigare i kväll skjutsade jag dem till karateträningen. Jag hejade på dem när de tränade slag och sparkar. Lilla N kan inte sluta skratta när hon tränar. Mittimellan N är mer fokuserad på att göra rätt. Stora N ringde och frågade om jag kunde hämta honom hos kompisen, jag manade på honom att gå. Han behövde göra läxorna. Sedan åkte vi tjejer och handlade tillsammans. Mjölk, bröd, leverpastej, frukt och ketchup. De vanligaste varorna var slut där hemma. I dag föll det på min lott att laga mat, trots att Marcelo var hemma. Han var upptagen med att meka bil. När vi kom hem hade Stora N glömt TV förbudet. Han hade glömt att göra läxorna också. Så medan minsta barnet hoppade in i duschen började jag med maten och jag började hjälpa de två stora med läxorna. Tillsammans arbetade med strukturer för att skriva. Mittimellan N hade redan gjort läxan en gång, men jag godkände inte den så idag fick hon skriva om allt. Kanske lite hårt, men hur ska de annars lära sej. Båda gav mej kramen och var nöjda med sina berättelser. Vi åt tillsammans och sedan plockade vi undan middagen. Jag hjälpte Lilla N med matte och sedan manade jag på dem att plocka undan kläderna innan jag åkte till stallet. Klockan hade blivit sent. Återigen letar jag häst i hagen med pannlampa. Turligt nog kommer han när jag ropar på honom, dock inte i galopp och i mörkret är det svårt att veta om han är på väg eller inte. Han var lerig idag. Väldigt lerig. Han hade rullat sej vid lunchen fick jag veta. Men jag gnodde på honom. Skorna är borta. Jag måste få tag på en ny hovslagare i morgon. Det bara är så. En och en halv timme efter att jag tagit in Pepino släppte jag åter ut honom i mörkret och kom hem till stjärnorna och det sovande huset. En lång måndag är till ända. På jobbet gick det som det ska. En ledsen förälder, en elev som sa fel sak till en annan och flera andra som presterade bra. Jag blev tillfrågad och jag sa vad jag tyckte. Ombokade möten och stressen lös med sin frånvaro. Nu väntar en god bok och kudden ropar frågande efter mej. I morgon är det en ny dag. 

Hemlängtan

Jag längtade hem så galet mycket. Det var som ett enormt gnällskrik byggdes upp i mitt inre. Jag ville likt en treåring bara jämra - Jag vill vara hemma NU!!!! Men det var jag som körde och det var i baksätet som jämrandet om att få vara hemma hördes. Vi hade varit borta en vecka. Jag brukar klara av att vara borta en vecka. Men nu längtade jag hem, hem, hem. Bobbo, den nya kycklingen, Kakan, hönsen och stallet, som jag ville ut till stallet! En vecka till utan mina djur. Det var nästan tortyr. Jag ville hem till familjens lukter, våra saker, vår altan, vår TV, vår luft. Jag längtade hem! Hur bra semestern än varit, hur kul vi än haft, hur positivt det än varit för Marcelos och mitt förhållande så vibrerade hemlängtan i varje liten por i kroppen. Bobbo, Pepino, Lilla Gul, Kakan, Tipptopp och Kringlan. Jag ville andas in deras lukt, röra deras kroppar. Jag gasade på lite mer, men vägen hem tycktes bara bli längre och längre. När vi körde in i vår lilla by var det som om vägen förändrats. Jag tappade nästan andan, snart så.... snart skulle jag kunna andas igen. Solen kikade mellan molnen när jag äntligen svängde in på vår parkering. Jag kastade mej in i huset. Det var som om jag blev tio kilo lättare. 

Lilla Gul mår bra.

Sedan ut till hönshuset. Lilla Gul spatserade runt. Så stor hen blivit. Så kompetent, så söt. Mamma Tipptopp hade sprätt runt i hela hönshuset så bädden var som ett böljande hav. Ankägget var utkastad ur boet, kallt. Antingen död ankbäbis eller inte ett befruktat ägg. Men Lilla Gul mådde bra. Alla mådde bra. Jag blev kvar länge, länge. Kakan kom och hälsade. Fina Kakan. När jag äntligen kunde andas igen svidade jag om till stallkläderna och ut till Pepino.

Herr P.

Det var som om livet återvände i kroppen när jag stod och borstade på honom. Mina fingrar kände alla nya skavanker, ett hästbett där, ett litet sår under magen, insektsbett i skapet. Jag borstade hans svarta man. Jag begravde näsan i hans dammiga päls, mina fingrar grävde sej in i hans man.  Jag var tillbaka. Jag levde igen. jag hade alla bitar på plats. Djuren betyder så galet mycket för mitt välbefinnande. Men hur bra det än kändes saknades ändå Bobbo. 
Så vi åkte över till Marco och Petra och hämtade honom. Han blev så lättad. det var som han också fick luft för första gången på en vecka. Vi satt hemma hos Marcelos bror, barnen badade i poolen, familjen var samlad, vi åt. Jag tog Marcelos hand. Hans starka, trygga, sexiga hand Vi tittade på varandra. Vi kände samma sak. Det var så skönt att vara hemma igen. 
De spända musklerna började slappna av. Axlarna sänktes, hjärtat slog långsammare. Välbefinnandet sköljde över oss i vågor. Det är bara att konstatera att vi skapat oss en vardag som vi älskar mer än alla break.

Teaser-inlägg

Vi drog på semester. Alla fem. Med den lilla bilen, tog den stora båten. Vi bodde i vårt älskade grannland. Vi gjorde kul. Vi var även hemma hos familjen på andra sidan Sverige. Vi hälsade på familjens senaste lilla tillskott- Molly. Vi klappade stora magen där de närmaste familjemedlemmarna ligger - tvillingarna Harry och Frej eller Tor eller Otto, eller vad de nu kommer heta. På onsdag kommer dem. Vi gosade med Valter, den nakna hunden med hår och busade med nya valpen Milo. Allt detta och mer kommer jag berätta om i ett senare inlägg, inte klockan 22.00 på kvällen efter stalltjänst. Det kräver lite bilder och kameran är inte här.

Kyckling

Vår kyckling börjar må bättre!

Jag var tvungen att gå in i stallet och titta på hur det går för kycklingarna där. Två stycken, en svart och en gul/brun som är födda en vecka före Lilla Gul. De gick omkring, sprättade och mamman matade dem med smulor från matlåren. Snart kommer Gul också vara sådär! Än så länge gömmer hon sej mest under mammas vinge. När Tipptopp reste på sej för att äta då stapplade Lilla Gul också runt på sina stora ben. 

Mamma Tipptopp passar på att äta samtidigt som Lilla Gul går på
upptäcksfärd.

Såret under vingen och på magen lyser mindre ilsket rött och veterinären sa att det inte finns så mycket att göra. Antibiotika kan göra henne lös i magen så det är lika farligt som såret. När Tipptopp sedan lade sej på ankägget hon också ruvar på så ville inte alls den lilla kycklingen komma efter. Istället gick hon på egen upptäcktsfärd, pickade lite innan hon gick tillbaka. 

Lilla Gul vill ligga nära mamma men
inte riktig krypa in under vingen än,

Men det är skrämmande att se hur hårt Tipptopp pickar på sin bäbis för att få henne under vingen igen. Men Lilla Gul bara blundade och fortsatte söka sej ner under den varma vingen. Jag hoppas det fortsätter gå bra, för oj vad jag redan tycker om det lilla livet! Namnförslagen begränsar sej för tillfället till Piggelin.

Tillbaka till Swingingtails kennel!

Susanna ringde mej sent en decemberkväll 2002. -Nu är han här, din Bobbo, sa hon. Sedan bodde jag mer eller mindre i hennes valplåda ända fram tills den dagen han fick följa
med mej hem 7½veckor senare. Under de första åren hade vi tät kontakt. Hon lärde mej allt jag kan om apportering och vi träffade syskonen rätt så ofta. Men med åren blev jag mer självständig och sedan tunnades kontakten ut. De sista åren har den varit obefintlig. 

Susanna och Bobbo. Det är här han är född. Tillbaka en sista gång.

Men så härom veckan så svängde vi förbi hennes fina hus igen. Jag ville gärna träffa Bobbos syster Diesel igen - om hon fanns kvar - och jag tänkte att hon kanske ville se Bobbo en sista gång. I hundgården skällde de lurviga basset-tjejerna. Glada, ivriga och fulla med energi. När jag tänker på Sanna och hennes hundar så är de alltid glada. Glada och fulla med energi. Inga slöfockar i hennes flock inte! Men av Diesel fanns inte ett spår. Två veckor tidigare hade hon fått livmoderinflammation och inom två timmar hade de fått säga adjö till sin fina fyrbening. Jag hörde mej för om de andra valparna och med Bobbo är det tre stycken som är kvar i livet. Bobbo, Basse och Foxy. Jag kommer ihåg att det var mellan Basse och Bobbo mitt val stod emellan. Men Basse var inte min. Bobbo var det. Alla valparna slutade sina dagar som stendöva. Bobbo har ju lite hörsel kvar. Han hör när jag klappar och det är jag tacksam över. Susanna hade inga tollare kvar. Det kändes jätte konstigt. Hennes hus var alltid full av tollare. Men ingen röding så långt ögat kunde nå. Istället hade de hämtat en helvild liten münsterländervalp. Så bedårande söt att man skulle kunna äta upp henne. Men ingen tollare. Vi lämnade huset som en gång varit så viktigt för mej, valplådan, mamma Snörets alla sju valpar. Kanske kommer våra vägar återigen korsas, antagligen inte. Ett stygn av sorg kände jag allt när jag tittade i bakspegeln och såg hur huset blev mindre och mindre. Men mycket av Sannas lärdomar tar jag för alltid med mej. Och mamma Snöret lever kvar i allra högsta grad i Bobbo. Jag är stolt över att få träffat Sanna och hennes familj, hennes hundar och fått tagit del av hennes kunskap. Men mest av allt är jag så otroligt tacksam för att hon gav mej Bobbo, den bästa man kan tänka sej. Tack för allt Sanna!

Blivit med kyckling

Så här hitatde vi ägget i morse när Kringlan var och drack vatten.

Idag började skalet spricka. Som vi har kämpat för denna lilla kyckling! Och idag skulle hen komma ut! Det utbröt stort jubel här hemma, det fotades och vi stod spänt och stirrade på den lilla näbben och de slutna ögat vi kunde skymta därinne. Ett ljust pipipipipipi hördes och den lilla kroppen höjdes och sänktes i takt med andetagen.  Men varför kom hen inte ut? Det tog ju en evighet. Jag började googla på hur lång tid det skulle ta. En till tre dagar stod det. Vaaa? Tre dagar? Var de inte kloka? Hen skulle ju komma idag! Men vi stack iväg på dagens uppdrag och lämnade naturen till sej själv. 

Den lilla näbben syns och vi kunde
konstatera att vi inte får en svart
kyckling. Jippi!

När vi kom hem många timmar senare var skalet knäckt runt om och för varje andetag kom mer och mer kyckling ut. Så var jag tvungen att åka till läkaren med dottern och när jag tillslut äntligen kom hem möttes jag av en upphetsad, skrikande son att kycklingen nu var helt ute! Oh jösses vad söt hen var! Gul och brun med enorma fötter och ett underbart litet pipande. 

Surregatmamma Tipptopp med sin första bäbis.

Fotografering och sedan lät vi den lilla vara. Vi grillade här hemma och helt plötsligt hörde vi liv från altanen, där Tipptopp ligger med sin kyckling. Sonen gick ut men såg inget konstigt. Men han hörde hur det pep och pep och pep. Så han tittade sej omkring och såg en blödande kyckling ligga nere på altangolvet. När han böjde sej ner för att ta upp den gick Tipptopp till anfall och pickade honom rakt i ögat... Han skrek som en stucken gris och jag rusade ut. Jag hittade kycklingen på altanen. Den pep och rörde sej, blödde lite från vingen men var kall. Så jag skyndade att stoppa henne under mamma. Tipptopp pickade hårt på sin lilla kyckling. Jag blir helt kall. Kommer hon ha ihjäl hen? Men så fort den ligger under henne så är Tipptopp nöjd igen. Så för att förhindra den mycket sprattliga kycklingen att ramla ur igen lyfte jag in ankägget som Tipptopp fortfarande ligger på, kycklingen och Tipptopp in i hönshuset och försökte rym-säkra så att inte Tipptopp överger ägg och bäbis. Nu hoppas jag Lilla Gul överlever natten och mår bättre i morgon. Efter jag och svärmor var i stallet var jag inne och lyfte på Tipptopp. Lilla Gul kämpade på sitt bästa att få vara kvar under vingen så jag såg hen inte så bra, men hörde pipandet och såg de starka benen trampa runt. Så jag lämnade den nyblivna surregatmamman med sin bäbis och det stora ägget. Jag tänkte att mindre stress är nog bara bra. Jag ska försöka låta bli att titta till dem en gång till idag.... Liten knut i magen men ändå väldigt, väldigt glad!

Lilla Gul är både gul och brun. Namnförslagen får vänta tills vi vet om det är höna eller tupp.... tror jag. Om vi kan hålla oss.