I dag är det min sista dag. Det har blivit tradition i vår familj att fira sista dagen. Sista dagen som 33 åring. Jag var sminkad idag. Tappade humöret en gäng. Jag kom hem till nylagad middag av en glad och sprallig Marcelo. Jag har haft sköna kläder, varit ute på en promenad med en av favorit grannarna, en runda jag inte tagit förut. Jag har fått en förfrågan som gladde mej jätte mycket. Men inget jobb. Jag har haft en bra sista dag. Och jag ser framemot min födelsedag i morgon. Den ska firas med min lilla familj. Tillsammans med barnen ska jag kladda grädde på en hemmagjord tårta, jag ska fotografera och jag ska beställa tid för kastrering av Pluto. Jag förväntar mej inga storslagna presenter men mycket kärlek, lugn och värme.Och lite passion också, såklart. Ungefär så som jag hoppas att hela det kommande året ska se ut. Och lite pirr vill jag ha när jag är 34år gammal. Börjar närma mej 35. Försöker hitta nån typ av åldersnoja. Men den lyser med sin frånvaro. Återigen har jag människor runt mej som jag älskar och allt brus känns bortrensat. Stimmor kvar av min kris ligger under ytan, men jag känner att jag börjar staka ut vägen. Hitta mina passioner. Min kommande framtid. Det känns bra. Det känns som len glass. Gott, lent, svalt och helt underbart. Nu ska jag fira mina sista timmar med mannen som jag älskar mest av allt här på jorden. Mannen som håller mej kvar när jag flyger iväg och som alltid finns där, hur tokig han än tycker att jag är. Mannen som varnar mej för svikare, och förutser många av mina sorger. På så sätt lindrar han dem också. Jag älskar dej min vän. Tack för de här 19 åren tillsammans. Tack för att du lever och står ut med mej. Du gör mej glad och gör livet värt att leva. Ingen hyllningsång är för pampig för dej. Du är värd allt. Allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar