Translate

lördag 20 november 2010

Pluto räddad?

Konstnärskapande runt bordet.
I dag har jag haft fem ungar i huset. Det gick faktiskt alldeles lysande! Lite tjurerier från mitt äldsta och yngsta barn lade lite sorti på glädjen, men det var riktigt kula att kladda med färger, baka chokladkaka och bröd. Vi dansade, fikade, busade, lagade mat och spelade spel tillsammans. När mamman till de besökande två kom så gosade hon en stund med Pluto. Så fällde hon en kommentar som jag funderat på under resten av kvällen.
-Åh stackars dej, du har inte haft det lätt här i livet. Är det synd om dej?



 Ja, är det synd om dej Pluto? Jag har inte sett det så. Jo i början så klart. Men nu har jag haft honom i 3½ månad. Ända gången jag riktigt tänker på hans förflutna är när folk frågar vad det är för ras eller när veterinär grejer dyker upp. Då har jag inte svaren. Då är det bara ett ? , ett hål, en blank ruta. Men ska man räkna krasst så har han inte lidit så länge. Han borde ha varit 2 månader ( 8 veckor) när han bytte hem från sin mamma till den nya ägarinnan. Han var 3½ månad när polisen gick in och tog honom. Sedan var han en månad på hundcentret. Och där var det väl inte idealiskt, men där hade han det bra, med kärlek, varma klappar, mat och hundkompisar. Jag tog hem honom när han var 4½ månad gammal. Sedan dess har han haft Bobbo och barnen som busar med honom varje dag. Han har alltid massor av varma famnar och mycket kärlek i vårt hem. Till och med Marcelo visar honom fullt med respekt och avvaktar eftersom inte Pluto riktigt vill vara med honom. Han får disciplin, träning, motion och nya upplevelser varje vecka. så är det synd om honom? Jag tycker nog inte det. Men så såg jag på Animal Cops på Animal Planet. Och då slog det mej att han var en sådan hund i en sån kedja av händelser. Polisen bröt sej in i ett hem, hämtade ut honom på gränsen till att svälta ihjäl. Han hamnade i ett djurhem, hans fall hamnade i rätten. Djurägaren ville ha tillbaka honom men förlorade och så blev han bortadopterad, till mej. I 1½ månad bodde han hos någon som inte skötte sitt ägarskap på bästa sätt. Redan nu har han bott längre hos mej. Och jag är inte en person som skaffar hundar och lämnar bort dem och sen skaffar nya. Här har han fått ett hem, och här ska han stanna. Sen vet man aldrig vad som händer i livet, men han ska få vara en del av vår familj, han är en del av familjen. Men nu på kvällen kändes det faktiskt rätt så bra att ha räddat en underbar individ från döden. Trots att alla i min omedelbara hund-närhet avrådde mej. Och jag älskar att ha honom här. Han är så himla smidig och älskvärd. Efter förra incidenten med Bobbo börjar han fatta att vara artig. Det blev en krock vid matskålarna häromdagen. Jag vägrar att separera matskålarna, jag vägrar att stå och vakta hundarna vid matdags. Så jag har samma rutiner varje dag. De äter bredvid varandra och får inte röra den andres matskål. Bobbo till höger Pluto till vänster. Så skulle Marcelo ge dem mat. Han platsade dem, men fel hund på fel sida. Så när han "varsegodade" dem visste de inte hur de skulle lösa det. Ingen hund rörde en fena. Och Pluto kastar sej alltid över maten! Jag gick in, kallade runt Bobbo, han vågade knappt passera Pluto, han visade på alla sätt att han inte ville ta hans mat. Pluto satt och ryckte men vågade inte fram till sin matskål. Med hundarna på rätt sida var det lättare att få dem att gå till sin skål. Medan de åt lutade sej Bobbo mot Pluto. Skålarna stod verkligen sida vid sida. Pluto sänkte sej lite och morrade. Jag tjoade till och Pluto höjde kroppen, slutade morra och åt som vanligt igen. Det hade inte hänt för två veckor sedan. Då hade Pluto kastat sej över Bobbos skål och sen sin egen utan att blinka. Jag är jätte stolt över min vovve. Självklart kan jag när som helst gå in och ta skålen. Det enda som händer är att dreglet rinner från hans mungipor och att han tar ögonkontakt, för att han vet att det är nyckeln till att få tillbaka sin mat.


Pluto är numer 8 månader!
Det känns inte som om jag har två medelstora hundar här hemma. Mest ligger de och sover. Bobbo på golvet och Pluto i nån av sina sängar. Jag har inte mycket mer skit på golven mot förut och än så länge har Pluto inte haft en stoor fällning, så hundhåren är inte så farliga de heller. Det enda är att båda har börjat fisa så mycket, och att matsäckarna försvinner med blixtens hastighet. Så när jag ska köpa mat i veckan byter jag foder. Igen.


Hur det gick med Pluto, fem barn varav en är hundrädd? Jätte bra. Han sträckte på sej ett par gånger och lät sej bli klappad, men anars sov han mest, trots allt stöj. Men då hade vi varit ute över en timme innan också.

Inga kommentarer: