Konstigt

Det var lite sorgligt. Kändes inte ok. Att se dej gå. Du ska ju vara här. Hos mej. Lustigt. Ska det vara så här nu? Är det över? Tjopp tjopp borta? Inte kramas, inte prata? Men du var dej så lik. Du var så du. Så underbar. Precis som du ska vara. Inte kall, frånvarande. Du var du. Så som jag tycker om dej. Kanske hade det varit lättare om du inte varit så? Om du varit arg och otrevlig? Och jag jag är ju jag. Lite villrådig stod jag där och såg ditt vackra ansikte. Visste inte hur jag skulle göra. Du var mer avslappnad än jag. Verkade i allafall veta mer hur du skulle vara. För jag vill ju inte det här egentligen. Jag vill inte se dej gå, försvinna, åka bort. Det var en konstig känsla. Det kändes sorgligt. Lite tomt.