Min största skräck

Lilla N och Marcelo förra julen, min familj, de jag 
älskar mer än allt annat här på jorden.

Sen jag fick barn har jag blivit en smula gråtmild. I dag sprutade tårarna. De senaste dagarna har jag masserat Lilla N,s ben när hon gråter för att de gör så ont. Jag har hållt hennes uppsvullna buk mot mina handflator och skickat varma energier till henne. Marcelo hävdar bestämt att mina händer är läkande. Jag tvivlar starkt, men oj vad jag har önskat det de senaste dagarna. Jag önskar jag kunde sudda bort hennes smärta, ta bort det onda och låta henne blomstra som den stora humorist och glädjespridare som hon är. Så såg jag slutet på en film nu ikväll. Lilla N hade somnat bredvid mej i soffan. Alla andra ligger i sina sängar. Och flickan i filmen dör. Tårarna sprutade på mej. Ett primalskrik bubblade i magen. Smärtan brände i bröstet. Ångesten lade en tjock filt över mitt huvud och jag tänkte att bara jag ser klart det här så går det över. Jag tänkte på Kicki och det helvete hon lever i sen hon förlorade sin son för tre månader sedan. Jag överlever inte det här, tänkte jag flera gånger. Hur kan man gå vidare om man förlorar sitt barn? Hur kan hjärtat fortsätta slå? Jag har hittat till Max och Sagas mammas blogg. Deras öde har förändrat mitt liv. På många sätt. Nu satt jag där i soffan med min lilla sjuka dotter bredvid mej och skräcken för att förlora henne eller nåt av mina andra barn den blev så påtaglig. Det blev så verkligt för en kort stund. Jag visste inte var jag skulle korka upp alla rädslor. Jag vill hålla dem nära. Gärna i min famn hela tiden. Skydda dem från allt ont. Samtidigt vill jag att de ska växa upp som självständiga individer. Faror lurar i varje hörn. Det går inte tänka på dem alla. Jag skulle bli galen då. Men jag önskar så hett att jag kunde se en bild av oss alla i framtiden. En när jag som 76-årig farmor och mormor spelar schack med mina barnbarn samtidigt som Stora N och Marcelo står vid grillen och Lilla N säger åt sina söner att kolla så att jag inte fuskar. Jag önskar jag fick se Mittimellan N dansa små steg till musiken som strömmar ut från högtalarna samtidigt som plocka upp telefonen som ringer och en av mina vänner vill höra vad jag ska göra till påsk, om vi ska ta den sär bussresan eller inte. Då skulle jag få frid.

Mina älskade barn. Hur skulle jag kunna
leva utan dem?

Slippa den här rädslan jag bär med mej. Skräcken att nåt ska hända. För allt händer mej. Varför inte mej?