Egoistisk vänskap

Så var snön här. Och bilarna står i diket. Och plogbilen hade kafferast till klockan fyra på eftermiddagen. Välkommen vintern! Själv firade jag med en promenad i skogen tillsammans med sällskap från förr. Det som började som en stillsam promenad med ett par cm snö slutade med dyngsura kläder och pulsande i decimeter djup vit massa. Jag aktiverade inte hundarna på nåt sätt, utan det blev bara en promenad rakt av. Däremot blev det en himla massa prat. Och det var riktigt nyttigt. Samtal som handlar om någonting och där båda parter lyssnar gör att man växer. Och det gjorde jag igår. Jag gillar sådant. Riktiga samtal där respekt är ledord och där man inte försöker övertyga varandra utan bara ge nya vinklar. Oftast är de mer givande än gnatande om förändring.

När vi väl kom hem, efter 6000 steg, blev jag upplyst om, så festade vi på té och känslor i soffan. Det som skulle vara skratt och humör blev mer allvarligt men också kanske precis det vi behövde. En sten har nu ramlat bort från mina axlar och många av mina livsteorier fick återigen vatten på sina kvarnar. Det betyder inte att de är sanna. Bara att det är en sanning för mej. Att jag har nått att mäta upp mina tankar och mitt liv runt. Att få prata av sej är en jätte viktig faktor i mitt liv. Och att lyssna på andra. För ett tag sedan var det en annan vän som sa att så länge jag är ärlig mot min känsla, och att jag uttrycker den, så gör jag det av egoistiska själ och inte av omvårdnad för den andra.Såklart att det är så, tänker jag nu efter igår. För handlar vänskap bara om att jag ska lyssna och finnas till hands för den andra och trycka tillbaka det som jag står för då är det ju ingen vänskap. Då förpassas jag till att bara vara en gruva för andra att hämta kraft ur. I vänskap ska man väl kunna få åt båda håll? Jag har mina vänner i mitt liv för att de ger mej någonting. De ger mej glädje, trygghet, råd, bannor, skratt och tårar. De får mej att känna mej behövd och finns där när jag jag behöver någon. Å andra sidan ger jag dem också trygghet, skratt, får dem att känna sej behövda och smarta och de har någon att luta sej mot när det blåser. Egoism. Skulle inte mina vänner ge mej det, då skulle jag ju kunna umgås med vem som helst. Grannar, barnens kompisars föräldrar, tanten bakom mej i kassakön. Då skulle inte vänskap vara någonting viktigt. För i de korta flyktiga bekantskaperna, i förhållanden till kompisar och inte till vänner, så måste man hålla masken lite mer. Visa sej lite mer socialt putsad. Inte vädra byken, aldrig vara säker på att stammen håller om det blåser.

Jag tror att den som tror sej själv vara snäll mot andra för andras skull, ljuger för sej själv och för sina medmänniskor. Man är snäll för att man vill vara snäll. Man är snäll för att man vill att andra ska vara snälla tillbaka. Offerrollen som några tar på sej att jag gör alltid..... men alla andra struntar i mej..... är socialt konstruerad. Man skapar sej den rollen själv, alltså gör man det av egoistiska själ. Nu pratar jag såklart inte om de gånger man blir sviken, utan om de som alltid sätter sej i den rollen och sen klagar. Nu kommer säkert många slå frivolter för mina ordval. Egoism. Vänskap. Eget val. Oj oj oj. Välj andra ord om ni vill. Men jag tror inte många kan titta på sina vänskapsförhållanden och säga att min vän Berit kan behandla mej hur som helst. Jag ställer alltid upp och jag gör det med ett leende, alla gånger för att jag älskar henne så. Ofta hörs det att hon försvann från mej när jag inte orkade lyssna mer, eller när jag behövde hjälp. Eller så baktalas det lite om Berit åt andra i bekantskapskretsen.

För mej är det ok om mina vänner nyttjar mej för sina egna syften skull. Jag finns där att nyttjas. För när jag är låg och svag och orationell så stöttar de mej. Ibland blir vi arga på varandra, ibland sårade. Ganska sällan, eftersom vänner är som pojkvänner. Man får ta varandras dåliga sidor med de bra och bestämma om man kan leva med de dåliga. Annars får man tacka för kaffet. Eller bara förbli kompisar.

Igår öppnade mitt sällskap upp mina ögon för vissa saker. Jag vill gärna ha henne i mitt liv av egoistiska orsaker. Jag tycker helt enkelt om henne. Hon får mej att skratta och må bra. Hon får mej att se ur nya perspektiv och det är alltid nyttigt! I gengäld lånar jag gärna ut delar av mina öron, min tid, mina tankar och av mina skratt. Hon väljer själv, av egoistiska själ om det jag har att erbjuda är tillräckligt attraktivt. Vi får väl se om hon tackar ja till pepparkaksinbjudan jag tänkte skicka ut.

Dagen slutade igår med att vi slirade in mot stan i snömodden, mätta i magen och med massor av nya intryck. November, månaden då allt händer....