Fröet är sått.

Jag har en person som jag gillar som börjar tassa in lite försiktigt i mitt liv. Jag gläds jätte mycket åt det och ser framemot den kommande vägen. Du är välkommen min vän. Du är saknad.

Efter att ha gått i nån sorts vakum av amning och graviditets bubbla börjar jag nu lyfta blicken igen. Helt plötsligt känns det som att andra får plats igen. Jag har platsen i min sfär. Visserligen sitter jag rätt ensam nu när jag forskar och många av de bekanta jag har runt mej kommer att lämna mitt liv om ett par år när våra gemensamma nämnare försvinner. Men nu skrattar vi. Nu myser vi, och jag kan till och med tänka mej att fördjupa vänskapen med en eller två. Det känns ganska befriande. Som om ljuset i tunneln börjar närma sej. Jag är inte där. Jag har inte gått i mål. Jag grubblar fortfarande. Rannsakar försöker vara lyhörd. Det är häftigt den där känslan när färgerna kommer tillbaka, när pirret i magen svagt, svagt börjar surra. Just nu ser jag framemot nästa vecka när banden ska knytas med små lätta knutar. När leendena ska spräcka våra läppar och luften ska vara lite lättare att andas igen. Nästa vecka börjar jag igen. Jag börjar med att träffa min vän, jag börjar min resa mot mina kroppsliga mål och jag börjar resan mot slutet av det här kapitlet i mitt liv. Nya mejl har öppnat nya portar. De magiska dörrarna som är livsnerven i mitt liv. Jag är på väg och det kan jag faktiskt tacka min kusin för. Min älskade kusin som satte myror i huvudet på mej förra veckan. Jag hoppas att hon också kan hitta sina dörrar.

Livet kan vara rätt skönt. När den här krisen bara går över. Hoppas jag!