Jag somnade på soffan i går kväll. Marcelo väckte mej när han gick till sängs. Det var startskottet för en av de jävligaste upplevelser jag har varit med om. Jag var kissnödig, så ett toalettbesök var nödvändigt. Den smärta som genomfor min kropp i natt den går inte att beskriva. Det gjorde för ont för att skrika. Jag kunde inte öppna burkarna på mina mediciner, och jag kunde inte ropa efter hjälp. Det gjorde helt enkelt för ont. Det enda jag kunde göra var att försöka få luft. Väl framme vid sängen vaknade Marcelo av mina ansträngda andetag. Vid sängkanten stod jag ett par minuter och undrade hur sjutton jag skulle komma i säng. Samtidigt gjorde det så jävla ont att jag inte kunde stå. Tillslut kunde jag ändå komma i sängen men hamnade i ett dåligt läge. Där låg jag och grät och andades och undrade hur jag skulle stå ut. Jag kände hur kroppen slets åt olika håll. Benen domnade och smärtan kan endast beskrivas med att det kändes som ett lejon slet sönder köttet ur min rygg. Det bultade, drog, spände, värkte. Det var det jävligaste jag varit med om på bra, bra länge. När tabletterna började kicka in kunde jag äntligen börja andas normalt. Marcelo fick ta tag i mina byxor och dra in mej på sängen så att jag inte skulle ramla ur. Till slut lade sej det värsta. Men det var fortfarande så fruktansvärt med den smärtan och de dragningarna jag hade i kroppen att jag på fullaste allvar att Marcelo skulle få ringa efter en ambulans när morgonen grydde.
Nu har jag varit uppe i flera timmar. Ryggen är för jävlig. Jag står inte ut. Men smärtan är överkomlig. Värktabletterna tar bort det allra värst. Jag kan andas, jag kan röra mej korta sträckor. I duschen i morse började musklerna återigen slita i kroppen när de varma duschstrålarna träffade min vänstra sida. Jag sitter som en handikappad här inne i huset medan barnen roas med att åka fyrhjuling på tomten. I morgon ska jag tillbaka till napprapaten. Min förhoppning är att jag ska bli bättre sen. Smärta blandas med rädsla. Det kändes som nåt gick sönder igår natt. Rädslan är lika jobbig som smärtan. Men visst klara jag det här? Det gör jag väl?
1 kommentar:
på något lustigt vis klarar man sig i genom det helvetet oxå. Just då när det är som värst så är man beredd att ge upp allt o bara sluta andas men på något sätt tar man sig igenom andetag för andetag. Jag lider verkligen med dig, har "förkänning" på ett diskbråck och det är skitjobbigt men är nog inte ens i samma världskarta som du så jag ska inte ens låtsas att jag vet hur du har det... Massor av kramar till dig jag försöker även skicka så mycket energi jag kan till dig och hoppas det kan ge dig en stunds ro, om så bara för ett par minuters andningspaus. ett par minuter är så mycket värt när smärtan är outhärdlig. Önskar jag kunde göra mer, önskar jag kunde ta din smärta och ge dig ro. Jag har ju inga småbarn eller hundar som behöver mig men jag kan inte trolla tyvärr...
Skicka en kommentar