Translate

torsdag 14 april 2011

En läsare

Så klart jag faller för smicker och beröm! Jag tycker om när jag gör nåt som andra gillar. En gång i tiden led jag av fruktansvärd prestationsångest. Och då är det så att inget man gör duger. Fotograferingen och barnen har botat mej från det. Jag kunde vara ute i timmar med kameran. Varje liten nerv i kroppen såg allt i bilder, Jag tänkte bilder, slutare, skärpedjup, svart/vitt och effekter i mörkerrummet. Ja för det var på den tiden då man arbetade med bilderna i mörka rum dagar i sträck efter att ha fotat. Jag älskade hela processen. Jag kände mej så levande. Det var mitt hjärtas kall. När jag sedan höll papperskopian i min hand kunde jag många gånger bli helt nedslagen. Bilden var inte som jag ville. Mitt sätt att fotografera har alltid varit att bilden tas i kameran. På sin höjd beskär man bilden. Behövs det effekter så har inte bilden varit tillräckligt bra från början. Alltså var det massor bilder som kasserades. I dag uppskattar jag bilder med effekter. Jag resonerar inte som förr, även om jag i mina egna bilder fortfarande håller mej till min stil och mitt sätt.Till slut spelade det ingen roll att alla andra gillade bilderna. Att jag vann tävlingar. Att de blev publicerade i olika tidningar, att jag utan att annonsera fick jobba som brölloppsfotograf, företagsfoto och reklam. Bilderna var aldrig tillräckligt bra. I jämförelse var det alltid någon som var bättre än mej, och då kunde jag ju inte vara nöjd! Men hela den här processen fick mej att börja tänka. Om jag nu var så dålig, varför fortsatte jag fota? Jo för processen fram till bilden var den viktigaste. Det var fotograferandet som var det viktiga. Det var arbetsgången som gjorde mej lycklig. Alltså fortsatte jag.


När jag födde min son 2005 funderade jag på vad det var för förebild jag ville vara. Vad ville jag ge honom för budskap? Jag kom fram till att jag vill att han ska veta att han är bra som han är. Så länge man gör sitt bästa, är snäll och gör det man mår bra av, så ska man vara stolt över sej själv. Hur gör man det? Jag tror att jag visar det genom mina handlingar. Alltså duger jag som jag är. Det jag gör är tillräckligt bra just nu. När jag kan mer, gör jag mer. När jag kan bättre gör jag bättre. Medelmåttor är alldeles utmärkta. Alltså är jag utmärkt. Jag kan inte vara bäst. Det kommer alltid finnas nån som är bättre, så varför tävla? Min prestationsångest släppte. Ganska snabbt. I dag vill jag fortfarande göra ett bra jobb. Jag vill utvecklas, testa nya utmaningar men jag slår inte på mej själv om det inte blir som jag tänkt mej.


En ny läsare har börjat kommentera mina gamla blogginlägg. Jag har fått mycket ros. Det häftiga är att jag blir uppriktigt glad! Genuint glad! Det förvånar mej fortfarande att Fröken Prestation inte bor kvar på min axel. Min blogg är min chans att skriva. Min chans att andas. Min chans att publicera. Min chans att till viss del uppfylla en dröm. Jag vill ha läsare. Jag vill att andra ska reagera på vad jag skriver. Hålla med, debattera emot, tycka till, fasa och gilla. Min nya läsare Linda träter på mej, klappar på mej och gör allt det där som jag vill. Jag älskar henne, utan att veta vem hon är. Jag vill att hon ska veta att jag uppskattar henne. Att hennes ord får mej att tänka. De får mej att utvecklas. Livet handlar om möten. Möten som ska få oss att växa och se nya banor. Jag uppskattar varje kommentar. Varje läsare den här bloggen har. Det är riktigt coolt i min värld. Och jag är skitglad att just du som läser nu, tar dej tid att läsa mina ord. Tack!

2 kommentarer:

Linda sa...

Tänkte bara skriva och säga att jag också blir glad att du tar mina kommentarer på rätt sätt =) att jag i bland inte håller med dig i allt du skriver men att det är helt okej!! Att det bara berikar att man har olika åsikter.Men faktum är Åza att jag håller med om så mycket du skriver, att jag även känner igen mig i så mycket av det du beskriver.Jag är själv uppväxt i en mycket dysfunktionell familj och har haft vad man brukar kalla taskig barndom. Jag har valt en annan väg en vad du gjort gått i terapi och ältat detta i åratal. Du har verkligen fått mig igenom din blogg att tänka annorlunda, att tänka här och nu och vara mera tacksam för vad jag har i dag i stället och släppa det förgångna.
Jag vill också berätta att jag känner igen mig i din beskrivning av din prestations ångest. skönt att du har kunnat släppa den det är stort. Min sitter fortfarande på axeln nästan varje dag, men jag hoppas att jag kan hitta ett sätt att skaka av mig den!

Åza Diaz Mägi sa...

Linda:
Jag har oxå ältat i åratal. Jag tror människor behöver känna alla känslor som man känner. För mej betyder det att de känslor man sopar under mattan för att klara stunden måste få komma fram sen när det finns tid. Och det är då man ältar. Huvudsaken är att man inte fastnar i det utan inser att jag är ansvarig för mej och mitt liv. Då kan man också göra bättre.
Stor kram till dej!