Translate

lördag 23 april 2011

Familjeträff


Faster Ingmarie o kusin Annelie.
Mor och dotter.
Ajje, och min pappa
Farmor, familjens urmoder
Familjen Andersson är en stor släkt. Kittet i familjen är min farmor och min faster Ingmarie och hennes dotter Annelie. Det är liksom dom som ser till att vi ses då och då. Sedan har vi kusinerna, pappa och min farbror och andra faster som alltid  kommer. Jag tillhör den gren av släkten som sporadiskt dyker upp. Jag är inte en av de som hjälper till mest. Jag figurerar i bakgrunden, men jag poppar upp med mina barn och min sambo då och då. I dag var en sån dag. Jag var där. Mina barn och Pluto med. Marcelo kom en stund efter jobbet. Farmor börjar bli gammal. I år fyller hon 84 år. Hon bor själv i ett hus med bara eldning som värmekälla. Ögonen grumlas av starr och hörseln börjar bli dålig. I dag använder hon en käpp för att i rask takt ta sej fram över den enormt stora gården hon bor på. Två gånger om året skriver hon en lista på allt det hon inte klarar av att fixa själv, Det är då alla barn och barnbarn samlas för att fixa åt familjens urmoder. Annars klara hon sej själv, utan hemtjänst och utan assistenter. På ålderns höst har hon blommat upp och vågar inta sin rättmätiga plats.
Lilla Lina, familjens senaste mirakelbarn.


Stora N målar dörren
I dag var en sån dag då alla hjälper henne att fixa. Jag hjälpte inte till. Jag går ganska rakt, ganska raskt men ryggen sviker mej än. Jag vet att det snabbt kan vända. Ett felaktig rörelse kan låsa mej i det sneda läge jag nyss kravlat mej ur. Jag är väldigt försiktig. Så jag gick mest omkring och pratade och fotograferade. Mina fastrar, dessa fantastiskt härliga och originella människor höll alla på bra humör. Kusin Totte och hans urtrevliga fru Milla var där med båda sina barn, den enormt stora Kim och Lilla Mirakel Lina som inte skulle kunna bli till. Men där mitt bland oss krävde hon sin uppmärksamhet och flirtade med oss alla. Härliga unge! Mina barn fick hjälpa till att dra ris, måla och roa de andra. Jag kunde känna en viss sorg över att mina barn inte känner den Anderssonska familjen. Att de inte vet vad alla heter. Eller hur de är släkt med varandra. De känner den chilenska delen av sin familj så mycket mer, trots att stora delar av familjen inte ens bor i närheten av oss. Men jag kan inte skylla på nån annan än mej. Det är jag som inte inkluderar dem i deras svenska, eller estniska delen av sitt arv. Men det har runnit så mycket vatten under broarna. Jag lever med mina närmaste, som ett bihang i min egen släktkrönika. I dag tittade jag på min familj med nya ögon. Känslorna var ibland så stora att de stockade sej i halsen. Orden räckte inte till. Jag visste inte hur jag skulle uttrycka dem. Annelie, Ingmarie, Peter, Totte. De är min familj. Men vad säger man? Jag saknar er? Tack för att ni finns där, trots allt? Nära men så  långt ifrån. Jag blir stum, men känner ändå.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag gjorde inget heller där ute hos farmor.

Det är helt underbart att få tillhöra eran familj/släkt. Både Kim och jag känner oss älskade och väl mottagna av er alla.
Vi är lyckligt lottade att få vara en del av er.

Sitter med tårar i ögonen när du skriver om vårt lilla mirakel.

Glöm inte att era tre små N oxå är det.
De är helt otroligt goa de små liten. De kämpade på bra hos farmor.

Kram var rädd om dig.

Åza Diaz Mägi sa...

HA ha, du ÄR en del av familjen Andersson, Milla! Det känns som du tillhör den mer än mej. Och så har det varit från dag ett. Du har blivit en del av den lika självklart som att Monica eller Ove är det. KRAM!

Neli sa...

Tyvärr är väl det ett litet signum för familjen Andersson, vi är nära men ändå så långt ifrån. Vi tycker om varandra men ändå är vi nästan främlingar under resten av året. På familjedagarna trivs vi och pratar på som om ingen tid förflutit men men sällan umgås vi mellan gångerna... Tyvärr tyvärr!!! Jag saknar de stora kräftskivorna, spelkvällarna, de stora familjeträffarna så fort någon fyllde år... men jag förstår oxå att de avtog, familjen blev för stor, tiden räckte inte längre till med alla bestyr i de egna små familjerna.... Det var fantastiskt roligt att du och barnen kom även fast din rygg var skruttig, det är alltid lättare att jobba med glada personer runt sig! Så det var ett viktigt jobb du hade :-) Kul att även gubben din dök upp, honom ser man ju inte så ofta... Kramiz!!