Translate

torsdag 21 april 2011

Döden intill

I bland påminns man om hur tacksam man ska vara för livet. Döden kan ta oss närsom helst. Det kan gå så fort. Så plötsligt. Jonna är en kompis till mej som har en bekantskapskrets som får mej att värdesätta livet. För några år sedan förlorade hon sin bästa vän i tsunamin i Thailand. Några år tidigare dog en annan av hennes kompisar i ett terrorist attentat i en moské, när hon var på semester. Och nu har hennes fostersyster dött i branden i Paris. Inte av lågorna, utan när hon i ren panik hoppade från fönstret i ett desperat försök att rädda sej själv. 

Vi pratar ofta om döden Jonna och jag. Mina år med många dödsfall var i början på -90-talet. Det gäller att leva nu. Göra det man kan. För i morgon kan ljuset släckas. Antingen för mej eller för någon närstående. Usch det är så vidrigt. Jag hatar döden. Personligen är jag inte rädd för att dö. Men jag är inte redo än. Har så mycket mer jag vill göra. Och framför allt kan jag inte lämna mina barn! Det skulle skada dem för livet. Och det vill jag inte. De måste vara flygkunniga innan jag kan lämna in. Men min största rädsla är att det ska hända barnen någonting. Att de skulle skadas för livet eller gud förbjude det otänkbara. Min största skräck är att Marcelo ska förolyckas eller bli svårt hjärnskadad, så att mannen jag bor med inte kommer finnas kvar. Jag kan inte förstå hur jag skulle överleva en sån sak. Jag ser att andra har gjort det, men jag kan inte se hur. En bekant till mej förlorade sin 18-åriga son förra sommaren. Hennes hjärta har brustit. Läkarna har lyckats få det att slå igen, men hon är helt under isen. Jag ser mej i henne. Det skrämmer. Jag uppskattar varje stund jag får med mina närmaste. Tyvärr går det inte att förhandla med ödet men jag försöker. Och förhoppningsvis är jag en av de lyckliga som får behålla min familj intakt tills den dag jag dör 82 år gammal.

Inga kommentarer: