Translate

måndag 18 april 2011

Inte som vanligt

Ibland undrar jag om det är fler som jag som går och funderar som jag gör. Om andra har tankar som far runt i huvudet med den inriktningen att njuta av nuet och av lära av varje erfarenhet som sker här och nu? Jag kan inte låtsas som om allt är som vanligt nu, för det är det inte. Lite har förändrats. Men det lilla har stort inflytande på mina tankar. Jag vänder och vrider på argument. Vänder och böjer på vad som ska hända nu. Vad vill jag ska hända? Kanske gör jag en höna av en fjäder, men då får det väl vara så. Jag tycker inte det. Frågan är om det jag tycker är viktigt också är viktigt för andra? Alla andra gånger är det jag som bett om ursäkt. Jag som inte tagit åt mej av plumpheten från andra, men som får förklara mej när andra inte förstår mej. Jag utgår ifrån att människors handlingar inte görs av onda uppsåt. Därför har jag svårt att döma när andra gör fel, ( ok det här gäller inte alla, speciellt inte fd puckade pojkvänner till mina älskade vänner). Jag tänker oftast att de inte menade det så som det lät.  Jag tänker att när de sviker när jag frågar, så är det för att de inte kan, inte förstår, inte för att de skiter i det. Ställer man en fråga måste man vara beredd på ett svar man inte vill ha. Och frågar jag, måste jag kunna ta det svaret. Jag tror att det är därför jag blir så jävla ledsen när folk i min närhet skäller ut mej för saker de själva gör.

Jag har så många exempel på det här så att det är löjligt. Och jag menar inte att andra gör fel och jag gör så rätt. För så är det inte. Men när jag reagerar, säger ifrån så får jag en av två reaktioner. Mina äldsta vänner släpper allt och lyssnar. De gör allt bra på två sekunder. De känner mej. De tycker jag är värd att lyssna på. Det är också därför de är mina vänner. Sedan förklarar de var deras reaktion/åsikt bottnar i. För att förklara. Andra reaktionen är de som försvarar sin ståndpunkt, argumenterar, diskuterar och försöker bevisa att de har rätt. Men det handlar inte alltid om att ha rätt. I bland handlar det om att få fram sin känsla. Men i vänskap, spelar det nån roll om man har rätt eller fel? I ett förhållande gör det definitivt inte det. I relationer finns det inte svart eller vitt.

En gång blev jag anklagad för att jag resonerade helt fel när jag sa att man sårar varandra i nära relationer, annars är inte relationen nära. Min ståndpunkt bottnade i att det är först när man prövat sin vänskap som man vet om den är sann. Jag fick mothugg, Och jag ansågs vara mer eller mindre idiot som ansåg att det var så. Just dessa personer var eniga om att människor som sårar ska man inte behålla.Konstigt nog var det av personer som sårat mej många gånger, och ganska ordentligt också. Hur ska jag då tolka deras beteende? Att de gör det med flit, för att vara taskiga och försöka putta iväg mej? I en relationen var det precis det som hände. Jag blev bort puttad. Jag flyttade mej. 

Å andra sidan kan jag titta på mitt eget sätt. Hur många människor är det som lämnar mej? Vad är det hos mej jag behöver ändra på eftersom jag inte får alla att stanna kvar? Är jag lite för burdus? Lite för rakt fram, för direkt? Jag brukar säga att jag behöver ge råd men du behöver inte följa dem. En vän brukar säga att ibland vill hon inte ha råd utan bara få häva ur sej. Två ståndpunkter som är svåra att förena. Kanske behöver jag hålla käft lite mer? Och jag har börjat. Jag har lyssnat på kritiken. Det jag märker är att jag känner mej falsk. Jag är inte sann mot mej själv. Säger inte vad jag tycker. Det jag märker är att jag då hellre drar mej undan än umgås. Jag tycker inte att vänskapen längre vilar på förtrolighet när jag hela tiden måste försöka bita mej i tungan. Jag lyckas inte hela tiden. Men jag försöker. Men jag känner mej inte lika avslappnad och glad. Njuter inte lika mycket. För mej blir det naturligt att då lägga skulden på mej. Vad är jag för vän som inte kan   
lyssna på mina vänner och följa deras önskningar?

Det finns inga enkla svar, Men jag har en del tankar jag behöver reda ut. För jag lever mitt liv. Och det livet är mitt ansvar. Vad är viktigt? Vilka är viktiga? Min ståndpunkt har förut varit att de som vill mej väl och står mej nära är viktiga. Jag tror jag ska ringa till en vän som är klok. Hon brukar ha bra svar. För just nu är det mycket som virrar runt i mitt huvud.

1 kommentar:

Linda sa...

Jag tycker att du ska följa ditt hjärta Åsa! Jag tycker att det är märkligt att människor inte vill höra sanningen och få ett rakt och ärligt svar när dom frågar. Själv skulle jag vara glad om jag hade en vän som dig som vågar säga som det är som även vågar ta i det som är jobbigt! Jag försöker vara sådan själv men i bland är jag nog lite för konflikträdd.Och i bland häver jag ur mig och jag upplever liksom dig att det inte alltid uppskattas. men ska man inte vara ärlig mot sina vänner då undrar jag vem man ska lita på. För jag hoppas att dom säger som det är till mig också i bland blir man ledsen eller arg av sanningen men det går ju över. Och när man har fått smält det hela så blir man ju glad över att man har sådana underbara vänner som vågar vara sig själva. Så fortsätt vara dig själv Åsa det är i alla fall mitt råd till dig! Fortsätt vara rak och ärlig för det tror jag alla parter mår bäst av i det långa loppet i alla fall om dom får tänka efter lite.