Igår pratade vi om det på lika villkor.
Inget bestämdes. Men kanske har de första stegen tagna? Dörren är inte låst längre iallafall.
Jag har lärt mej. Han har det inte. Men han är ju karl!
Kanske kommer det bli en förändring i vårt förhållande?
En skillnad så stor, milsvidd, revolutionerande, för att var oss. Men ändå så litet att vardagen knappt kommer att skilja sej.
Han är ju borta jämt ändå. Vad skulle det bli för skillnad liksom?
Vi pratade inte öppet om det. Vi luftade det lite, kände på varandras reaktioner. Vi tassade runt lite och kände om vi kan ta samtalet på riktigt.
Än är vi inte redo. Inte där än.
Först måste jag sätta mej ner och fundera på om det är det här jag verkligen vill. Måste fundera hur framtiden ska se ut. För honom, för mej, för barnen.
Vi är många i familjen. Alla blir ju berörda. Jag vet att Stora N inte vill. Han är rädd för det. De andra förstår nog inte riktigt. Kanske inte han heller.
Men först måste vi vuxna prata. Vi måste bestämma oss. Det kan ta länge. För jag tror inte vi är riktigt redo än. Vi har inte kommit dit.....än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar