Marcelo och jag, var är vi?

Det var länge sedan Marcelo var hemma så här mycket som han är nu, ändå känns det som om vi inte har tid för varandra. Helt sjukt.Under de värsta småbarns åren ( nej de är över våra barn är faktiskt snart 5och 3 och 2 år gamla) Så var det aldrig riktigt några problem. Men nu har det börjat gå några år och det här känns inte lika bra.

Vi ligger inte sked så speciellt ofta längre och även om sexlivet fortfarande existerar rätt så väl så är det väl inte riktigt lika himlastormande och spontant som de en gång varit. Förut satt vi alltid tätt omslingrade i soffan, nu får jag lite på avstånd hålla i hans fötter medan tre barn sitter i mitt knä. Förr i tiden låg vi i timmar i sängen och jag babblade om allt mellan himmel och jord. Han lyssnade och log. Nu sover han. Jag läser.

Vi åkte ofta bil tillsammans och då höll vi alltid hand och gjorde spontana stopp mitt på vägen. Nu åker vi i varsin bil och de få gånger vi är i samma så lyssnar vi mest på våra barns röster som sjunger olika låtar i fel tonarter.

En gång i tiden kysste vi varandra 100 gånger om dagen. Nu pussas vi 10 gånger per dygn. Förr var en kram en kram och vi slösade på dem. Det fanns gott om kramar på våra konton, nu betyder en kram mest upptakten till lite vuxen mys. Och vi slösar inte på dem längre.

Det är bara några år sedan vi drömde oss bort i vilda, fantastiska dagdrömmar. Idag drömmer vi om att få sova ostört i nio timmar. Det häftigaste som kan hända!

Vi levde tillsammans, åkte motorcykel varje sommar, reste, umgicks, åt tillsammans. Vi sov ihop, ringde varandra tio gånger varje dag, vi festade i hop, gick på bio, käkade ute, besökte folk spontant eller med kort varsel. Inget var för stort (ok nu ljuger jag lite, Marcelo har alltid varit lite rädd för riktigt stora äventyr, men för de lite mindre har han aldrig bangat).

Nu handlar det mest om att få ekonomin ihop, vilka byggprojekt som han ska ge sej in nästa gång. Vi ser allt som behövs göras och har vi tur får han någon vecka ledigt under sommaren, resten är jag ensam med barnen och mina egna planer. Han blir sur så fort vi gör nåt tillsammans och ogillar allt som har med barnaktiviteter att göra.

Jag tycker han är tråkig. Han tycker jag är ansvarslös. Jag tycker han har börjar bli en surgubbe, han tycker jag är en menskossa. Han är arbetaren, jag är mamman.

Vi behöver bli Åza och Marcelo igen. Vi behöver bli varandras partner, den andras livskamrat, inte arbetskamrat. I år firar vi 19 år tillsammans. I år hoppas jag att vi gör ett nytt avstamp i vårt förhållande. Jag hoppas vi hittar in en bit igen och planen är att vi ska försöka resa bort tillsammans utan barn. Lapa lite sömn, kanske sol eller i allafall egen tid på restauranger, happenings och nåt annat kul. Jag hoppas vi kan titta varandra djupt in i ögonen igen och bara njuta av att känna lukten av den andras hud.

Vi är en enhet, han och jag. Vi är två olika delar men tillsammans blir vi ett fungerande organ. Jag får honom att slappna av och njuta. Jag får honom att stanna upp och vara lycklig. Han får mej att vara trygg och lycklig. Han får mej att skratta. Han förverkligar alla mina drömmar och det jag känner när jag är i hans närhet är ren sann lycka. Han är kärlek, mina atomer brinner för honom, mina celler vibrerar och kommer till liv i hans närhet. Han förvånar mej varje vecka och nya sidor dyker upp och gör honom spännande, farlig men viktigast av allt också trygg. Han får mej att slappna av. Han är den viktigaste delen i mitt liv, även om jag ibland glömmer bort det. Och ibland glömmer han mej med. Så det kanske är i ett förhållande med många små barn. Men vi är starkare än så. Bara inte tiden får fortsätta glida på, bort från varandra. Han är värd att satsas på, men vet ni vad. Det är jag med! För jag är en sjuhelvetes bra flickvän!