På vägen mot nästa lilla by stannade jag all människor jag kunde hitta för att se om någon kände igen denna timida lilla älsklingen. Men alla var lika frågande som jag. I mitt stilla sinne såg jag mej ett par dagar med den grå lilla darlingen i vårt hem. Jag såg barnen
reaktioner när de skulle få se henne efter dagis, jag avbokade träningen i huvudet. Och så ringde telefonen. Det var tikens husse. Han mötte upp mej och Baby, den 3-åriga vägkorsningen var borta.
Jag saknar henne redan. Det var länge sedan jag blev så kär. Hon var omöjlig att fotografera och blev inte bra på ett enda kort. Men jag tror hon är en sådan hund. En man måste få träffa i verkligheten för att få känna av den sköna energi hon hade. Bobbo levde upp, jag levde upp och jag tror hon skulle trivas i vår familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar