Drunknings tillbud

Jag har en vän som har en vän som jag aldrig har träffat. Men jag tänker på henne. Idag är hon uppe på sjukan och övervakar sin treåriga son som legat minst fem minuter under vattnet i en avstängd, inhägnad pool. Troligtvis kommer han att överleva, frågan är bara om han fått hjärnskador. Prognosen på så små barn är väl ganska hög, men man vet ju inte. Han ligger nedsövd för andra dygnet och kämpar mot dubbelsidig lunginflamation i respirator.

Som mamma blir jag jätte berörd. Som medmäniska hugger det i bröstet. På ett ögonblick kan allt förändras. Nu hände denna olycka inte medan modern hade barnen, men jag vet inte vilket som är värst. Att vara ansvarig för olyckan själv eller att nån annan man litar på är ansvarig.

Min treåriga dotter är i samma ålder och jag tittade länge på mina barn igår kväll och bad till Gud att det aldrig kommer ske en allvarlig olycka med mina juveler. För hur ska man överleva? Det kändes ändå så nära. Trots att jag aldrig träffat pojken eller hans mamma.

Jag skickar tankar och håller tummarna för familjen.