Vårpromenad

Tänkte att jag skulle ta årets första skogspromenad här hemma. ( Fel 1)Våren har ju ändå dykt upp här ute på landet också, för även om vi fortfarande har snö längs vägarna och på gräsmattorna börjar gräset spricka fram och vägarna är bara. Jag är ju inte dum(?) så jag förstod ju att det skulle vara rätt blött i markerna, så självklart tog jag på mej gummistövlar. (Fel 2). Jag hann backen upp från vårt hus, glad i hågen och lite vårrusig när min högra fot började värka. Gummistövlarna är inte den bästa avlastningen för mina idiotiska fötter som krånglar och krånglar hela tiden. En snabb tanke om att jag skulle vända och byta skor förkastades när jag tänkte på hur blött det skulle vara i skogen. (Fel 3) Så med ilsket värkande fot traskade, linkandes vägen fram mot trollskogen! Det var ingen behaglig upplevelse. Jag levde på att Bobbo skulle äntligen få vara i sitt rätta element och jag skulle få några tusen steg på stegräknaren.

Väl framme i skogen gjorde foten så ont att jag, efter överläggande med mej själv vilket som var bäst, valde att gå den korta rundan runt berget. Den är lite blötare, men också kortare än barnrundan, men vadå jag har ju gummistövlar på mej, så det fixar ju jag! (Fel 4)

Väldigt nöjd konstaterar jag att det är visserligen blött, men mina gummistövlar gör jobbet. Tills jag kom i snön. Fötterna blev iskalla. Det kändes som om de blev dyngsura, pga smärtan och ansträngningen var jag svettig på överkroppen men frysfärdig om fötterna. En udda upplevelse. Då brast det. Isen över vattnet. Mitt ben sjunker igenom till fotknölarna, till vaden, till överkanten av stöveln ända upp till knät. Jag står med vatten långt över vad mina stövlar klarar. Jag är blöt.

Om jag varit i en svärperiod hade jag svurit nu. I stället rynkar jag ögonbrynen, kniper i hop munnen och konstaterar att hela promenaden var ett misslyckande för mej. Bobbo var fortfarande glad. Jag kravlar mej upp, lyckas med en massiv smärta i foten, dyngsura ben närma mej vägen då nästa hinder dyker upp. Den lilla snövallen mellan skogstigen och vägen. Det var inge liten vall. Ingen bärande snö heller. Så med snö upp till ljumskarna får jag paddla mej upp med armar och simrörelser med benen för att ålandes lyckas nå fast mark. Sen linkade jag hem.

Jag hörde fåglarna. Men annars var promenaden helt, helt fel. Dock lyckades jag få en lite gladare hund och nästan 4000 steg på min räknare. Det går lika bra att gå på vägen för att uppnå det.