När jag skulle gå till min favorit lunchresturang idag kom jag plötsligt på mej själv att vika av längs välkända kvarter. Jag har inte gått där på många, många år, om någonsin sen jag var 16 år. Mycket var sej likt, men en del har förändrats. Runt gårdarna har höga stängsel satt upp, lekplatserna har blivit dagis gårdar, resturangerna har bytt namn, husen var lite mer slitna. Men känslan var det samma.
När jag flyttade dit, in i 10:an var inte bostadsrättshuset äns färdigbyggt. Vi var en ganska ensam familj som huserade i huset. På dagarna hörde vi arbetarna borra, måla och bygga färdigt resten av alla lägenheterna. Det var när vi flyttade dit som vi skulle få en ny start. Vi skulle bli en ny familj. Min mamma, jag hennes sambo och hans två barn. Plötsligt så skulle han inte få svartsjuke attacker längre för att vi bodde i en lägenhet som min far vistats i. Med andra ord skulle han äntligen sluta slå henne. Allt skulle bli bättre.
Det blev inte så.
Jag minns att vi ungdomar klättrade på taken runt tolvan, vi hånglade vid Frälsningsarmén och slogs vid Tuppen.
Jag stod och tittade på min gamla port idag. Vågade inte riktigt gå fram. Huset mittöver där bodde min klasskamrat, Lisa. Lika trasig som jag, lika jävlig uppväxt som jag. Från hennes lägenhet fick jag fly, tretton år gammal, efter en hård kamp kom jag där ifrån med oskulden intakt, men det var nära. Drogerna flödade runt oss. Jag avstod. Det gjorde inte min mor.
Det blev inte bättre. Han slutade inte slå. Vi blev ingen familj. Det som fanns kvar var tomflaskor, pillerburkar, tårar och trasiga barn. Vi flyttade därifrån. mamma och jag. Sen kom han efter.
Idag gick jag längs gångvägarna som sett mina tårar, jag smekte husväggarna som tagit emot min ångest. Det var så länge sedan, men det var skönt att bli påmind om vart jag kommer ifrån. Jag har börjat glömma. Nya hemskare minnen har ersatt de första åren av terror. Bra minnen har börjat sudda ut de hemskare minnena. Mitt nu är fantastiskt, men för att inte må dåligt har jag börjat knuffa ut den kämpande tonåringen jag en gång var. Jag har börjat skapa nya verkligheter och då tappar jag även en del av mej, En del av min empati, en del av min förståelse.
Idag tittade jag ut över utsikten jag stirrat på varje dag från mitt fönster.Jag mindes den inte riktigt så som jag såg den idag. Men det var där i fönstret på andra våningen jag började min resa mot mitt eget liv, där våld skulle vara förbjudet, där skällsord skulle bannlysas och där drogerna skulle motas bort från dörren. Det var i det fönstret jag bestämde mej för att överleva, och göra det bra.
Jag har gjort det bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar