En familj

Igår blev han till slut en hel hand fyllen, min son, min Stora N. Fem år. Han fick dekorera tårtan ihop med sin syster och välja vad han ville göra under dagen. Så det blev Busfabrik med familjen och McDonalds med pappa. Nu är inte våra familjer jätte stora. Marcelo har en bror och jag har inga syskon. Han har en kusin och en moster som tillhör den innersta familjen, två som alltid är med, stöttar och hjälper till. Jag har en pappa och hans fru, och de var inte närvarande igår. Så antalet personer är inte så många, dessutom tränade Stora N;s kusiner till nio i går kväll så de kom inte heller. Men jag tänkte på det när jag stod och höll på med det sista till maten och två personer var försenade och spanskan flödade i huset. Det är just det här som många ser på TV, på film och som många uttrycker att de skulle vilja vara en del av. Att de skulle vilja vara med. Och jag lever mitt uppe i det. Och blir lite lätt stressad..... Då var jag tvungen att lé för mej själv och ta ett djupt andetag. Jag behöver inte fixa allt själv. Bredvid mej hade jag min svärmor som snodde ihop en chilensk musselröra. Jag har en svärfar och en sambo som fixade med stolar. Juan-Carlos lekte med barnen och tía (moster på spanska) hjälpte Lilla N med att tvätta händerna. Det var rörigt, stökigt, bullrigt och massor av glada utrop som -Oh que lindo! Musiken, den spanska såklart, strömmade ur högtalarna och mitt i allt stod jag och skar grönsaker.

Det är det här jag ger mina barn. Det här är min gåva till dem. En familj full med liv och rörelse. En familj som älskar dem och är stolta över dem. En familj som bara vill dem väl och älskar att umgås med dem. Jag såg till att välja en far till mina barn som uppfyller det som jag vill att mina barn ska få och få uppleva. Eftersom jag inte kan producera det helt själv med min bakgrund. Och trots att Marcelo och jag har varit tillsammans i snart hundra år , och att den chilenska familjen är nästan lika mycket min, så är det inte min familj. Inte mina uppväxt år, inte mina bundsförvanter. Marcelo blir arg när jag säger så, men han har heller aldrig varit helt själv.

Det var hans föräldrar som öppnade upp sitt hem när jag flydde hemifrån vid 16 års ålder. Till och från har vi delat lägenhet med hans mamma och pappa i kortare perioder. Marcelos bror och kusiner med sambosar har gett mej stunder av galet mycket skratt och deras barn har gett mej galet mycket glädje genom åren. Men min känsla har alltid varit att jag står lite, lite utanför. Så behöver aldrig mina barn känna. För det första är de alltid tre. De har alltid kamrater att var med, men så är den chilenska familjen lika mycket deras som de är Marcelos familj. De är

självklara i min barns liv. Aldrig kommer mina barn att vara ensamma. De kommer alltid att ha ett sammanhang, en grupptillhörighet och vara älskade av många. Kanske är det den bästa födelsedagspresenten till dem alla tre?

Annars är StarWars gubbarna och boken en stor favorit bland presenterna =0)