Jag har hund. Då går man. Jag har stegräknare. Då går man! Jag har precis börjat träna och jag älskar det. Då fortsätter man. Jag är fet. Då fortsätter man garanterat!
Men det där med cykel låter lockande, simnig med, i sommar, ta ett par längder morgon och kväll tillsammans med Bobbo. Det var höjden av lycka förra sommaren.
Jag tänkte för mej själv; va faan väntar du på? Bättre tider? De kommer aldrig! Så nu, som vanligt, får jag väl ta itu med det jag inte gillar själv helt enkelt. Så jag har ringt efter hjälp, får se när jag får den. Jag har beslutat mej att ta till metoder jag gjort två gånger tidigare, och har fått hjälp av, även om jag inte riktigt velat se det då. Jag måste satsa på mej själv. Gå ur mina ramar. Korsa gränsen, göra det jobbiga och sluta vara lat. Samtidigt som jag följer min sanna natur. Viktigt, annars blir det krasch.
Så idag har jag, sista anmälningsdagen, sökt fristående kurser till i höst. Ringt efter hjälp. Bestämt mej.
Min 30-års kris är officiellt på besök!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar