Jag är ledsen

Ibland rämnar fasaden. Putsen, murbruket, stommen och våningarna. Hissen är trasig och jag orkar liksom inte mer. Jag är så trött på den här kampen jag för mot min egen kropp. Jag blir ledsen varje gång hon sviker mej, och jag blir förbannad varje gång jag sviker henne. I min vardag fokuserar jag så hårt på allt det som är bra, jag lägger ner energi att se det positiva. Jag fejkar för att lura mej själv, men vissa dagar så rämmar allt.

Perioder under året låtsas jag inte om det, lever inte med det, får livet att se normalt ut. Och jag får det att fungera, vissa perioder är varje timme en kamp. Varje steg en utmaning, varje timme en kamp.

Ibland avundas jag dem som råkar ut för nåt, en sjukdom, en olycka, en dramatisk händelse. Jag avundas inte dem som får bestående men, utan dem som får gå igenom en tuff period och sen kan återvända till livet. De kämpar, gråter, sörjer, överlever och kan leva. Jag kämpar hela tiden men kommer ingenstans. Kampen tar aldrig slut. Orken gör det. Det finns ingen ände. Inget slut. Ska det vara så här?

Ibland undrar jag vad som hände med den starka, smidiga 30-års kroppen jag var så säker på att jag skulle ha. Ska det verkligen göra ont att sova? Ska det göra ont att vakna? Ska det vara omöjligt att springa en km, träna i två timmar, leka i tre timmar med barnen? Är det meningen att man varje dag måste prioritera vad som ska göras, för att kroppen strejkar om man gör två saker. Nej jag pratar inte om tidsbristen, alla måsten, utan bara om energin. Om orken. Jag talar om muskler, senor, leder, jag pratar celler, hormoner och organ.

Jag tittar mej i spegeln och hatar det jag ser. Jag tittar på mej genom andras ögon och blir förskräckt. Jag försöker sminka över sanningen, vill ställa frågor och få svar som jag tillrättalagt. Vill inte ha sanningarna.

Jag skulle vilja sova om natten, vakna på morgonen, kliva ur sängen utan att halta, utan att sätta mej i massagestolen för att kunna räta på mej. Jag skulle vilja orka ta en promenad på morgonen, åka till skolan, plugga, ta en promenad på lunchen, hämta barnen, göra aktivitet, fixa hemma, busa med ungarna, träna eller göra något utmanande, duscha och gå och lägga mej och sova. Jag skulle vilja ha ett vanligt liv där smärtan var mindre, skadorna färre och en kropp som lyssnade på signaler som alla andras kroppar.

Jag är ful, jag är fet, jag är halt jag är lytt. Jag är skadad, jag är trött.

Men i det här lyckas jag föra runt en vardag med glada och ibland trevliga barn. Jag tränar ibland, har aktiviteter med ungarna fyra dagar i veckan. Jag har vänner som är roliga, intressen som är givande, Jag bor i ett fint hus med en karl som duger och jag får skratta varje dag. Varje dag.

Men ibland gråter jag också. När huset rämmar, hissen slutar funka och jag inte orkar ljuga mer för mej själv.