Aga

Jag såg en dokumentär i går som fick håret på armarna att resa sej. Det handlade om när vuxna slår barn - mest i uppfostringssyfte. Jag har vänner som erkänt att de vid något tillfälle slagit till sitt barn.

Ibland undrar jag själv hur det ser ut när jag lyfter bort mina barn i armarna när de skrikandes och slående bör avlägsnas från platsen för deras vansinnes utbrott. Det händer att jag med dånande röst ryter i åt dem när orken tryter. Det här är inget jag är stolt över. Det händer och jag gör allt i min makt att jag ska sluta.

Samtidigt tror jag inte på att bara pjåska med ungar. De behöver lära sej att respektera andra människor men framför allt sina föräldrar. Det betyder inte att man får slå dem eller slita i dem. När någon av ren frustration kanske efter veckor eller månader av terror från de små råkar slå sitt barn ska man absolut fördöma handlingen. Jag har ingen rätt att slå min sambo eller min kompis, varför skulle jag då slå ett litet barn? Men frågan är om inte förståelse och samtal kan leda till att personen som slagit får alternativ till vad den ska göra nästa gång i samma situation. Vill man ha en förändring kanske det inte duger att bara skälla ut en ångerfull mamma eller pappa.

Handlar det däremot om en förälder som slår ofta. ANMÄL! Prata med vederbörande, trösta inte, det finns inget försvar. INGET!

Det som var lite skrämmande i inslaget var att det var så många episoder där skolan, föräldrar, samhälle, domstolar och jurister ställde sej på den vuxnes sida när den slagit ett minderårigt barn. Alla vet att ungar kan vara förjävliga. Irriterande, respektlösa. Men får man slå nån då? Får snälla trevliga barn slå vuxna som är respektlösa? Skulle du under en tjurig, snäsig dag vilja få en lavett för att veta lite hut? Skulle du bli snällare då?

Skulle inte tro det.

Jag hoppas ingen av mina läsare är för att slå till en otrevlig, jobbig unge.

Personligen anser jag att man förlorat i samma sekund man måste ta till våld. Det är ju inte direkt smickrande att säga att man blev överlistad av en fyraåring, eller en tioåring.

Men ibland, för vissa, kokar grytan över vid nåt enstaka tillfälle. Har man ångest över det, ber om ursäkt till barnet, och att det inte händer igen får man kanske se det som att man misslyckats, att man behöver nånstans att pysa och att samtala om det. Då behöver man kanske förstående medmänniskor som inte rättfärdigar men förstår det man gjort.

Krama era barn istället. De blir snällare då.