I vanliga fall går jag i min bubbla med mina barn. Jag tjatar på dem om vad de får och inte får göra. Vissa gånger är det gap och skrik på nån av tjejerna, ibland går allt jätte smidigt. Lite som det är barn liksom. Idag blev jag medveten om vår enhet där vi strosade fram mellan kött- och fruktdiskarna. Jag på nåt sätt försökte se min lilla familj ur min kusins ögon. Inte så att jag försökte sätta på en ettikett och bestämma mej för hur hon upplevde oss, utan jag bara fick andra tolkningsvärden för hur det kan upplevas när barnen N med mor kommer stormandes in i en mataffär.
Lilla N skrek och var allmänt sur. Absolut inte på sitt värsta humör. Långt ifrån, men gapig nog. Mittimellan N var rastlös. Det betyder att det blir mycket bus. Glada bus, men ändå knäck i öronen och totalt omedveten om vad man säger åt henne. Barnen var ständigt i vägen för alla kunder. De flesta ler men inte alla. Lilla N skrek och sura, men eftersom jag inte kan påverka det så mycket så handlar jag vidare utan att bekymra mej alltför mycket. Klart man blir en aningen stressad, men det hjälper ju inte så jag försöker låta bli. Samtidigt försökte jag komma ihåg alla saker som behövs till kalaset i helgen, där fick jag hjärnsläpp och fick springa fram och tillbaka i affären på jakt efter allt som jag glömt. Turen slutade med att Lilla N var superarg för att hon inte fick en glass när syskonen fick det, men regeln gäller att man måste sköta sej för att få en glass på slutet och då får man ta att man får en arg liten själ på halsen. Det får man leva med. Hon slocknade ganska snart i bilen.
Helheten; En familj med noll koll på jävliga ungarna som sprang överallt och skrek som stuckna grisar. En mardröm för vanliga kunder
Eller
En familj som höll kvar lugnet trots att den minsta tydligen inte var på humör idag, men de stora var trevliga, glada och hjälpsamma som letade varor och var en ganska trevlig enhet.....
Hos läkaren senare under dagen fick de stora barnen stränga order av sin mamma att sitta tysta, stilla och orörliga på en varsin stol. Mellan dottern försökte viskande få lov att lägga pussel. Jag sa nej. Herr läkare plockade fram pussel......ingen bra idé. Jag undrade tyst om han visste vad han skulle locka fram. Tysta, orörliga barn gör inte så mycket. Barn som får göra nåt stannar sällan vid det. Det blir alltid mer. Vi kan väl säga att besöket slutade med högljudda lekar, slagsmål, och många olika färger på golvet där främst mellan barnet glatt färglagt mer än bara pappret med kritorna hon fått av doktorn.
Då var jag tvungen att stanna upp och tänka. Var det verkligen så här jag uppfostrade mina barn? Tillåter jag dem att fara runt som en skock apor som pillar på allt, väsnas och lämnar rum efter rum i fullständigt kaos? Men nej, jag tycker inte det. Samtidigt som jag inte heller vill vara diktatorn som påtvingar barnen en självbehärskning som inte är naturlig för dem. Bilden jag har av en trebarns mor som går med sina väluppfostrade barn på sidan av kundvagnen och som lågmält frågar om de kan få en tidning stämmer inte när alla barnen är under fem år. Kanske sen, när den minsta är fem och de andra är åtta och sex. Men nu är det inte så.
Istället för att slås ned av mitt totala misslyckande att få vår lilla enhet att leva upp till den perfekta bilden bestämde jag mej för att nej mina barn är inte så hemska. De är kreativa. De är inte bortskämda ungar som förstör och kräver. De är nyfikna, härliga ungar som har massor av energi och lust att upptäcka saker och har svårt att låta bli. För medans lekarna på golvet inne hos läkaren blev allt vildare så var det med små pusselbitar de kastade sej in i en härlig lek där skrattet bubblade, och varken han(läkaren) eller jag hörde vad vi sa till varandra. När Stora N slänger sej på golvet mittframför en annan kundvagn eller hoppar och trampar på en annan kund i affären så är det för att han i sin värld är spindelmannen som just nu flyr, eller kämpar mot en farlig skurk. Att hyllan med matvaror bara är en husväg man studsar ifrån är nåt som vi andra bara inte ser. Men han gör det. Likaså när Mittimellan N ställer sej på alla äggkartonger inne i affären och börjar dansa och sjunga, då är hon inte medveten om att scenen hon står på inte håller för sådanna eskapader. Sen ler hon förläget när jag skäller och hittar nåt annat att använda som scen istället.
Mina barn är härliga. Och jag lovar att när de här åren är förbi, när min bild av tre perfekta, lågmälda barn går in i affären och handlar utan svett och skrik, så ska jag ha full förståelse för grannkunden som har en hysteriskt gapande unge i vagnen och en vildbatting som klättrar på blandfärsen för att få se sej själv i spegeln ovanför. Då ska jag le i samförstånd och avhålla mej från irriterade kommentarer. Även om jag tycker att det är jobbigt. För jag vet hur det är. Och jag vet att det kommer att gå över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar