Mitt första drömyrke när jag var sex år var att få bli lärare. Jag älskade skolan. Jag älskade min fröken. Berit Engström, hård, sträng, religös och gammal opera sångerska men hon var en fantastisk lärare. Trots att jag under åren skolkade, hatade lärare och allmänt misskötte skolan så lade hon grunden för min lust att lära. Hon visade att det var kul att gå i skolan.
Sedan ville jag bli delfinskötare och journalist var drömmen i många år. Efter det ville jag bli fotograf och jag ville jobba med träning. Nu har jag ett år kvar innan jag ska bli mitt första drömjobb - lärare, pedagog, magister. Jag har varit inne och provat på alla de andra yrkena, utom delfintränare (men jag har praktiserat på delfinariumet) och nu ska jag gå tillbaka till ursprungs tanken. Resan har varit lång, alla har tvivlat på mej, spottat på mej, sparkat på mej. Någonstans skrevs historien om mej om, det var meningen att jag skulle misslyckas, bli utanför, bortglömd och tjejen som inte fick en chans. Men jag har vägrat. Sparkandes och skrikandes har jag kämpat mej fram, tagit mitt liv i mina egna händer och försökt reda ut det så gott jag kunnat. Jag har ibland irrat i väg på vägar som varit skadliga, men målet har hela tiden varit detsamma, att jag ska överleva och bli lycklig. Jag är en överlevare, ett maskros barn. Och faktiskt så är jag stolt över det.
Om ett par minuter kommer jag gå in hos studievägledaren och fråga vad jag kommer att få för behörighet när jag är klar. Om ett år kommer jag att vara klar. Då har jag överlevt nästa steg. tagit mej ur ekorrehjulet av skadlig karaktär och faktiskt lämna skalet av den lilla flickan bakom mej. Jag tar mina första steg som kvinna, som mamma, som akademiker. Jag kan bära mitt huvud högt, knäppa alla mina belackare på näsan, le åt ödet som ville mej illa och ge mej ut mot nya okända mål. Om ett år kommer det senaste kapitlet i mitt liv vara färdigskrivet och jag kan med berått mod kasta mej in i nästa del. Jag känner mej så redo. Så redo att anta utmaningen och hela min kropp darrar av förväntan på min egen förmåga. Nu som först kan jag börja göra det som jag har kapacitet att göra. Jag behöver inte bara överleva längre. Jag behöver inte bevisa någonting för olyckskorparna som skränat om min undergång. Jag kan blomma ut i min fulla potential.
Jag är på väg att överleva 30-års krisen.
Jag är så gudabenådat nöjd med mitt liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar