Lycka

Det är okristlig tidig morgon för att vara lördag. Jag har redan duschat och bryggt mej en kopp choklad/chilli te och tänkte stjäla till mej några minuter framför datorn innan resten av familjen vaknar till liv. Min dotter är numera en stolt treåring. Inte nog med det, hon är ens stolt treåring med rosa glitternagelack på alla tio fingrar och tår samt med och en blomma på varje tumme. Hon var så glad och lycklig över sin födelsedag att hon glittrade ända tills hon bad om att få gå lägga sej vid halv elva igår kväll.

Dagen är späckad med besök, aktiviteter, folk och tårta. Kalaset ska hållas idag och vi har slagit ihop släkt och vänner på samma dag, men inte samma tid. Även om jag kommer vara skittrött i kväll gör det mej så lycklig att få göra min dotter lycklig så jag tycket nästan att detta är lika roligt som hon gör. Att skaffa barn är i särklass det absolut bästa som hänt i mitt liv.

Det tycker kanske de flesta föräldrarna här i världen, men jag vet att jag fått några sura kommentarer från människor utan barn, att deras liv minsann är lika mycket värda och lika fantastiska utan barn. Vem vill argumentera mot det? Inte jag i allafall. Mitt liv är lika mycket värt utan barn som med barn. Eftersom mina barns liv inte är mitt liv kan jag inte leva genom dem. Utan jag måste ju se till att mitt liv blir så bra som möjligt. För mej har det blivit som att lägga på ett tjockt lager av skratt, glädje, lycka och kärlek till mitt liv genom att skaffa barnen. De får mej varje dag att må bra. Varje dag, utan undantag. Visst kan jag gnälla över dem ibland, visst kan jag förtvivla och slita mitt hår. Men om sanningen ska fram så gjorde jag det även innan barnen kom, fast över andra saker. Nu kan jag skylla på dem. Vad jag inte hade innan mina triss barn ( tre lika ger högvinst) kom så var det denna ständiga påminnelse om ren skär lycka. Jag skrattar mer nu. Ett liv utan barn är inte meningslöst, men ett liv med barn har fått mej att omdefinera mej själv. De får mej att granska mej själv under lupp och strunta i oviktiga saker eftersom det finns så mycket mer som är viktigt här i livet. De berikar mitt liv och ger det mer innehåll. De får mej att göra saker som jag velat göra i flera år, men som jag inte tagit mej tid till och de fyller mej med lust att göra mer med mitt liv.

Däremot skulle jag aldrig leva genom mina barn. Jag skulle aldrig låta dem stå för lyckan i mitt liv. Att göra mej lycklig är mitt ansvar, inte deras. Sen att barnen är en del av det precis som Marcelo eller Bobbo eller skolan, det är en annan sak. Personligen tror jag inte på att låta två, tre, fyra åringar få det ansvaret att göra någon lycklig. Tänk själv att det vore ditt ansvar att göra någon lycklig. Om du misslyckas är det ditt fel att hon/han inte mår bra. Vilket ansvar! Nej mina barn får mej att vilja göra saker som gör mej lycklig, så att de får en förebild för att göra sej själva lyckliga. Om det sen ibland innebär att stå på bruksan och kolla när jag tränar Bobbo i två timmar eller att gå promenader i bitande kyla varje dag så är det så det är i en familj. Man får och man ger. Alla ska må bra, alla ska få sina behov tillgodosedda, även Bobbo, mamma eller Lilla N. I vår familj hjälps vi åt och vi bestämmer tillsammans. Det har vi bestämt....