Barnuppfostran

Det här med barnuppfostran är inte lätt. Jag har tre barn som är orädda, blyga, envisa med stooooor personlig integritet och väldigt snälla och omtänksamma. Sen slutar likheterna gällande deras personligheter. Jag har ett barn som är oerhört fysisk av sej, jag har en som är väldigt glad. Jag har ett barn som charmar sej genom sin värld och jag har en som skriker sej igenom. Då är det inte alltid lätt det där med att uppfostra dem så att slutresultatet blir detsamma; tre glada, tacksamma, tuffa, omtänksamma, snälla barn med skinn på näsan som har väldigt bra självkänsla och ett tillräckligt bra självförtroende.

Jag gilla när mina barn blir överlyckliga för ett par trosor/kalsonger i julklapp, och verkligen menar det. Jag älskar när mina barn bråkar med fraser som: - Jag är det bästa du har så du ska vara snäll mot mej! eller - Sluta jag vill inte! eller - Vi måste prata om det här för nu är jag arg på dej!

De är bara tre, fyra och ett år gamla. Det är rätt stor skillnad mot fraser som -Dumma dej, -Håll käften eller -Jag hatar dej. Jag har hört värre också för den delen.

Jag har en vän som har en vän som har horribla barn. De slåss, sparkas och har sönder saker. De slår och spottar på sin mamma och skriker mest hela tiden. Dessa barn har jag själv aldrig träffat men nånstans är de måttstocken för vad som aldrig får ske i detta hus. Vad jag har hört är ändå denna mamma en bra mamma som är fyrkantig med regler och rutiner, allt för att underlätta ett lätt leverne. Barnen har inte fått några diagnoser, men det utesluter ju inte att de har några. Ingen vill vara barnvakt åt dem och ingen pappa vill kännas vid dem.

När jag pratar i telefonen och mina barn inte lyssnar och jag säger åt dem flera gånger tänker jag på de horribla barnen och undrar om jag nu formar den typen av barn. Varje gång de blir osams och det håller i sej undrar jag om jag misslyckats i mitt föräldrarskap och nu fostrar tre barn med ständigt spända knytnävar. Jag måste så och då ta ett steg utanför min mammaroll och inse att barn är barn. De slåss, de skriker och de är överallt. De förstör och de rasar, de hör inte och de busar och går för långt. Det betyder inte att de är odrägliga. Jag kan se det hos andra barn, men jag blir hemmablind. Speciellt eftersom det inte är den bilden jag har av mina barn. Jag ser mina barn som lyhörda och väldigt omtänksamma. De tar hand om varandra och leker väldigt bra, ändå kommer jag på dem och mej när jag pratar eller umgås med andra vuxna att jag säger åt dem väldigt mycket. Att jag måste tjata på dem. Att jag måste hota. Att jag måste verkställa hoten.

Idag blev jag besviken på ett av mina barn. Jag ställde upp nya spelregler och berättade hur jag kände. Mitt barn började gråta (på riktigt eller inte det vet jag inte ) och sa helt plötsligt mot sej själv för att vinna fördelar. Den sockerbetan går inte jag på. Tre sekunder senare sov mitt barn. Kanske vårt gräl handlade om ren trötthet, och att jag nu straffar ett barn som inte egentligen förstått vad allt handlar om. Det fick mej att fundera rätt mycket på vad JAG pysslar med. Jag kan inte läsa alla signaler. Jag är inte expert på mina barn. Jag gör också fel. Frågan är hur jag löser det här i morgon, för min ståndpunkt står klar. Mina barn ska lära sej vissa saker och det vi bråkade om var just en sån sak. Men om det blev fel pga trötthet....de är ju inte så gamla......usch vilket dilemma....

Jag älskar att vara mamma. Jag älskar den resa som mina barn tar med mej på. Men alla dagar är inte en dans på rosor och ingen dag är nattsvart. Att fundera kring sitt föräldraskap kan vara riktigt, riktigt nyttigt. Det kan vara viktigt att inse vad man faktiskt gör och inte gör i sin föräldrar roll. Jag funderar mycket kring det. Jag lyssnar mycket kring hur andra gör. Det betyder inte att jag är en osäker mamma. Jag känner mej ganska trygg i rollen, fast jag har inte alla svar. Jag älskar mina barn och jag vill uppfostra dem till självständiga, glada vuxna. Då kan man inte vara för hård......och inte för mjuk heller. Vi får väl se om jag lyckats om 23 år!!!!