Måste bara få säga!

Jag måste bara få säga att jag älskar mina barn på så olika sätt, men det är så otroligt starkt att jag till var och en av dem kan säga utan att tveka -Jag älskar dej mest av allt i hela världen! Alla tre, samma sak. När jag sitter så här nattetid och tänker på det bränner tårarna under ögonlocken och jag sörjer för alla er som inte har mina fantastiska barn. Ni som inte får uppleva deras magi varje dag. För så starkt som jag älskar dem, så fantastiska som de är, det är omöjligt att alla känner så för sina barn. Det går inte. Jag har ju fått den mest spektakulära gåvan i världen. Mina tre barn. Jag ska be för alla i natt. Be och önska att alla föräldrar ska få en glimt av den känslolycka mina barn skapar hos mej.

Självklart inser jag på ett intellektuellt plan att de flesta känner samma sak för sina egna barn, men samtidigt är det skönt att lägga hjärnan på hyllan ibland och bara få känna, bara få uppleva. Och jag tror ändå att mina tre charmtroll är i en klass för sej. Med alla sina fel och brister. Det liksom känns som om det måste vara omöjligt för alla mammor och pappor att känna så här. För varför finns det då barnaga? Eller övergrepp? Eller övergivna barn?