Min morfar hette Richard Mägi och föddes i Estland. Han dog 1991 i Sverige 6månader innan jag träffade Marcelo. Richard fick två döttrar, varav min mamma är en av dem. Från henne har jag fått en bild hur min morfar var som människa. Den stämde aldrig riktigt med den bild jag såg när jag tittade honom i ögonen. Hon har satt en etikett på honom som förklarar honom som en hård, snål och grym man. Min morfar var tyst, rädd, stolt, okuvlig och argsint. Snål var han, även om han kanske skulle föredragit orden smart och ekonomisk. Han kom till Sverige utan ett öre på fickan och dog som miljonär. Även om jag lärde mej estniska och pratade med min morfar mer än någon annan, förutom mormor, så berättade han aldrig för mej vilken hjälte han var. Det var mormor som efter mycket påtryckningar från min sida berättade delar av hans liv. Annars hade han försvunnit ur historien bara som en bitter, snål, arg man som aldrig fick sonen han drömde om, eller ett barnbarn av manligt kön. Han var ensam kille bland systrar, frun, barn och barnbarn. När han var 70 klättrade han och jag i körsbärsträden och plockade så mycket vi kunde så att mormor kunde göra saftsoppa. För frukt var dyrt och varför betala för det man får gratis var hans filosofi.
Jag var den första i familjen som började spontant krama min morfar. Jag såg något mer än den buttra mannen som satt och glodde ut ur fönstret. I början var hans kramar stela och han fick liksom tygla sej från att kasta sej i väg från mej. Men efter ett par månader lyste hans ögon upp när jag kom och hans kramar blev varma och välkomnande. Min mamma var förbluffad över hans förvandling och sa att hon aldrig sett honom se på någon så som han såg på mej. Jag vet inte om jag var hans favorit, men om jag var det så är det nog ingen som är avundsjuk för ingen av oss förstod honom riktigt och vi barnbarn var lite för små för att förstå hur vi skulle nå fram. Min morfar blev vittne till hur ett av hans barn blev allt det man aldrig önskar. Min mamma stod för skammen, det förkastliga beteendet och sedan den misshandlade, nerdrogade vraket. Tyvärr skulle även hans andra dotter, hans stolthet och hopp, förlora sin krona, sin glans och tappa fotfästet även hon. Men det var efter hans död. Han var aldrig en bra pappa, och kanske ingen bra morfar heller. Men han var min släkting, min historia och jag bär på hans efternamn och gener.
Min morfar var med i kriget. Estland låg lite risigt till och hade både ryssar och tyskar som ville ta över landet. Min morfar fällde en tår när Estland blev en egen nation igen, några månader innan han dog. Han var involverad i striderna och han har dödat människor. Han såg livet släckas i deras ögon och visste att deras barn och mödrar aldrig mer skulle få ett svar från mannen som låg vid hans fötter. Religionen hade stor påverkan i morfars liv och budordet "du skall icke dräpa" blev hans stora ok i livet. Ända tills att han dog var han rädd för att hamna i helvetet eftersom han brutit mot det budordet. Under kriget beslutade han, mannen Richard Mägi att döda var ingenting för honom. Han lade ner geväret och vägrade skjuta. Han flydde i hop med andra desertörer till skogs och levde likt Robin Hood gömda för militären på bark, rötter och vatten.
En dag fick de ryska soldaterna tag i honom. De ville att han skulle avslöja var de andra var, men han vägrade. Han blev svår misshandlad, men vägrade ändå. Så fick han en spade och blev tvingad att gräva sin egen grav. Under många, långa timmar stod han i hålet, naken och blev skjuten på av den ryska militären. Vid ett tillfälle svimmade han. När han vaknade var de borta. Han var själv. I gryningens första ljus smet han från platsen, utan att veta om soldaterna trott att han var död eller om de tänkte följa efter honom för att ta reda på var resten av gänget gömde sej.
Vid ett annat tillfälle blev han och massor av andra människor tillfånga tagna av tyskarna och skulle transporteras till ett läger i Tyskland. Som packade sardiner i flera timmar stod de i lastrummet utan mat eller vatten. Flygplan hördes över fartyget och efter ett tag blev allt helt tyst. Några av männen vågade sej upp på däck och såg att båten var övergiven. Morfar var en av dem. De försökte övertyga de andra att simma tillbaka till Estland, men det var det inte så många som vågade. Så morfar och ett litet gäng till kastade sej i vattnet för att påbörja den långa färden hem. När de simmat en lång stund hörde de flygplanen igen. De hörde bomben och båten med alla människor fanns inte mer. På vrakdelar och bland liken simmade de tillbaka till Estland och osäkerheten.
När han flydde till Sverige har jag hört att han och fem personer till seglade med en segelbåt till öst sidan, sedan tog han tåget till Göteborg för att emigrera till Kanada. Väl i storstaden söp han sej full och missade båten. Han återvände till mormor, en annan finsk flykting han träffat på vår sida Sverige och de gifte sej och bildade familj.
Min morfar är en hjälte för att han vågade vägra döda andra människor. Min morfar är en hjälte för att att han stod upp för sina principer och för att han med jävlar anamma vågade leva vidare. Han struntade i sin säkerhet och skyddade sina kamrater, samtidigt som han smet ifrån slakten av andra människor. Han var inte bara snål och bitter. Han kanske hade svårt att släppa på sina känslor, för att han var rädd för vad som skulle komma fram? Kanske levde han inte ett liv som vi skulle kalla lyckligt, men det var kanske, kanske lugn och ro för honom. Hans fördämningar brast inte. Han var en man hela livet och jag sörjde honom när han gick bort. Min mamma kände lättnad. Kommer jag känna lättnad när hon dör?
Min morfars minne ska inte bara genomyras av en hård man. Han förtjänar att bli ihågkommen som en hjälte också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar