Translate

måndag 4 januari 2010

Elaka natten.

Det finns en tystnad i natten som inte är trygg. Idag är mörkret inte snällt.

Förr i tiden när jag fortfarande var tonåring så kunde jag läsa av energin i natten. Jag kunde snabbt avgöra om den var fientlig eller snäll. Kanske är det därför jag inte råkat mer illa ut än vad jag har genom åren. Jag kunde smaka på tystnaden och säga om en bomb skulle brisera eller om det var lugnt och allt var tryggt. I bland stod jag ute om nätterna och försökte urskilja stjärnorna från stadens dis. Jag var liten, både i ålder och till växten. Ändå visste jag när hjärtat rusade om det var dags att gömma sej eller om jag lugnt kunde stå kvar. Elaka häxor skrattade i mina öron och dånet betydde att det var dags att fly för sitt liv. Men ibland kom änglarna och smekte min kind och mörkret blev min vän och en fristad där jag kunde andas.

I dag behöver jag inte längre träna min känslighet. Idag löper hjärtat amok och lurar mina sinnen, lämnar ingen ro i ett stilla liv fyllt med harmoni. Marcus Birro pratar om monsterna i källaren. Jag vet att jag tyckte det var så sorgligt att han skulle få leva med dem resten av livet och försöka hindra dem från att hugga tag i hans nära och kära. Jag har inga monster i källaren. Men spökena lever vidare i min kropp. Fast jag har lärt mej att leva med dem och nu är de mer mina vänner än fiender. Idag påminner de om min lycka mer än de påminner om sorg. Jag ser dem ibland, klappar på dem och stryker de varsamt över kinden. Jag håller de nya hemskheterna så långt borta jag kan och trots att jag vet att jag inte kan skydda mej när de väl kommer i anstormning så har jag mina gamla spöken som påminner mej om att jag har klarat det förr och jag kan nog klara det nu med. Jag hoppas det iallafall, den dagen olyckan slår till i vår gemenskap. Men ibland, som i kväll är spökena lite rastlösa, de vankar otåligt fram och tillbaka och stör min inre frid. Jag blir lite rädd, skapar monster utanför fönstren och vågar inte gå och lägga mej. Jag tycker det är obehagligt och jag känner mej inte som den starka, kompetenta trettioåriga kvinna jag är.

Alla ni som har genomlevt helvetet och kommit tillbaka. Alla ni som har levt nere på botten och är på väg upp. Det finns ett slut på eländigheterna, om man väljer att se den vägen. Kanske det låter sorgligt att man måste leva med ärren från skadorna och att man aldrig kan bli riktigt fri. Men jag skulle vilja fråga vem som helst som haft ett ganska normalt liv om inte också de har tunga ryggsäckar att bära? Har inte också de rädslor, skräck och orealistiska förhoppningar om att allt en dag ska bli perfekt och fortsätta vara perfekt? Kanske deras spöken och monster ser annorlunda ut men jag kan slå vad om att de finns där. De vaknar också på natten, badande i kallsvett och med ett trängande behov att få agera. Är det inte just det att man tar sej ur hemskheterna som skapar de människor vi är. Kanske utvecklar de oss på ett sätt som annars inte vore möjligt. Jag önskar inte att andra ska behöva gå igenom det jag har gjort. Men mina spöken är idag snälla, och om allas monster vore så så skulle det inte vara så tufft. Och hur jobbigt jag än har haft det, hur svårt livet än varit för mej så finns det miljoner och åter miljoner människor som skulle skratta sej lyckliga om det fått byta med mej. För de har det värre. Det finns alltid någon som haft det tuffare. Det finns en tröst och en sorg i det. För samtidigt som jag kan lida med dem så är det tryggt att veta att deras liv går vidare och de kan överleva och få bra liv, då kan också jag det. Och jag har tagit mej ur tåget från helvetet. Nätter som den här påminner mej om min styrka.

1 kommentar:

Linnea Öman sa...

hej! jag hittade din blogg av en total slump och fastnade faktiskt. Är ingen bloggläsare av naturen men kände att det här var en plats att stanna på. keep up the good work! mvh