Nära så sällan

I bland kan det slå mej som en örfil av bomull; vilka bra människor jag är omgiven av! Människor som jag inte alltid har vett att uppskatta till fullo!

Min tuffa, starka kusin, med skinn på näsan, kraftfullt sätt och ögon mjuka som marmelad. Hon har en förmåga att bara med sin lena röst hälla mjuk yougurt på min själ. Det känns så lent, så mjukt och jag mår så bra! Hon får mej att må riktigt bra!

Min kompis med den brutna ryggen. Hon är en av de mest trevligaste och mest jordnära människor jag känner. Det var så skönt att se hennes trötta ögon med mörka ringar sticka upp över täckkanten på sjukhus sängen. Hon var så vacker. Hennes klarsynta röst med en släng av självironi stärkte mej, jag som inte är skadad. Det skulle väl vara jag som stärkte henne? Hon är på väg på en resa som ska bli så spännande att följa och jag kommer lära mej så mycket på vägen. Det kändes bra att se hennes grimaserande ansikte så fort hon rörde på sej och att öppet kunna prata bajs, fisar, tvätt och personlig utveckling. Då är det på rätt nivå!

Livet ger oss så många människor som kan lära oss så mycket. Här är två personer som finns i min närhet men som jag inte träffar varje vecka. Idag har jag fått tid för dem, de har gett mej av sin tid. Jag tror jag vann mest!