Att Mattias skrattar är en väldigt sällsynt upplevelse. Han är ironisk, torr, stofilig, gubbaktig trots att han nog inte är mycket äldre än mej, trist men samtidigt väldigt underhållande. Han är svår att tillfredsställa. Men han skrattade åt mej, och inte nog med det, han smålog mest hela tiden som min text var på tapeten. Vi var ju fler som skulle få belyssna hans kloka ord om våra texter. Han log åt mej och mina våndor. Det kändes jätte skönt. För jag har saknat den där sidan hos mej som får andra att lysa upp. Jag gillar när mina tokigheter, eller bara min personlighet får andra att bli glada. När de blir mjuka och slappnar av. Jag älskar att få andra att känna sej trygga i min närvaro. Jag tyckte om att få den känslan jag fick när jag såg mej själv med hans ögon.
Kanske jag kan plocka fram den skickligheten inom mej igen. Kanske jag kan börja bli Åza med alla de bra sidorna utåt igen. I rätt många år har jag ju tappat alla mina sociala och "gulliga" sidor och mest blivit plump och osmidig, förutom ihop med mina barn.
Kontentan av det hela är väl att det jag skrivit saknade syfte, struktur, mening och att man inte alls förstod vad jag ville med texten. Det som var positivt var språket och att jag tog upp en del oväntade och intressanta saker. (kanske inte konstigt eftersom det just inte fanns mening.. ....syfte.......och så....). Jag blev inte total sågad som min stackars kamrat som nästan skrivit klart och blev rekommenderad att skriva någonting helt annat..... Så....nu har jag fem dagar på mej att göra det jag misslyckats med i tre veckor!!!!!! Det var en bra handledning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar