Min älskade, älskade, lilla dotter

Bara ett par timmar kvar nu. I morgon blir min lilla, lilla tjej tre år, och de gulligaste barnaåren har hon lagt bakom sej. Min kompetenta, fantastiska tjej. Hon berör mej och kan med bara ett ögonkast få mej att gråta, både av glädje och sorg. Hon kan med bara några få handlingar att få mej gå i taket och få mej känna känslor jag trodde var omöjliga. Min lilla, lilla tjej har vuxit upp från ett ursnällt spädbarn med inget sömnbehov, till en ilsken, tuff, småtting som orädd kastar sej ut på äventyr till den underbara unga med ett enormt varmt hjärta och en hel kropp som osar empati och kärlek som numera tar lååååånga sovmornar. Det enda som är sej likt är att hon vill ligga tät, tätt inpå min kropp, stoppa tårna i mina knäveck och använda min arm som huvudkudde. Jag är så förälskad i henne och varje dag lär hon mej någonting nytt om livet. Hon är min värdemätare för hur jag själv mår, och hon är som en buddistisk lärare som får mej att omvärdera det som pågår inom mej. Hon är blott tre år och jag har lyckats skada hennes själ.

Det är min stora sorg, mitt ständiga dåliga samvete och en skuld jag för alltid kommer att försöka gottgöra. Varje dag jobbar jag på hennes förtroende och försöker reparera skadan jag skapade för snart 1,5 år sedan när jag i vredesmod lämnade henne ensam i ett par minuter. Jag såg redan då, när hon kom linkande med bara en sko, tyst, med gråten i bröstet men torra ögon, efter mej att detta var nåt som skadat henne för livet. Detta var något som ärrat hennes själ. Jag kan aldrig förlåta mej själv, och hon har fått mej att lova att nåt liknande aldrig mer får ske. Det har jag hållt, och det kommer jag att hålla för resten av mitt liv. Ibland pratar vi om det, för hon kommer ihåg. Än så länge finns händelsen i hennes kropp som ett minne, men snart kommer platsen och den bara foten vara glömd men känslan av övergivenhet av en arg mamma sitter kvar. Hon är jätte känslig för sådant redan idag, och jag kommer få förklara hennes reaktioner i vuxen ålder, när hennes kropp kommer reagera på det som hjärnan glömt. Åhh min stackars, stackars lilla flicka. Det är så mycket ondska som kommer att äta på hennes själ. Det är så mycket tyngder som kommer kastas runt hennes axlar, så många ben som kommer lägga ut krokar så att hon ska snava. Jag vet för hon har min känslighet, mina starka känslor. Jag brukar alltid säga att Stora N var Guds gåva till mej, men Mittimellan N var den finaste gåvan jag kunde ge mej själv.

I morgon blir hon tre år. Jag ska njuta av hennes skratt, jag kommer le åt hennes tokigheter. Jag ska andas in hennes doft och känna hennes mjuka hud mot min. Vi ska sjunga, äta tårta och ägna en hel dag åt att bara vara hennes familj. Den familj som älskar henne mest i hela världen. Hennes kloka ögon kommer titta in i mina och hennes mjuka händer kupa sej runt mitt ansikte. Så kommer hennes allvarliga ansikte fokusera in sej i mitt bröst och så kommer hon att säga

-Jag älskar dej mamma.

-Jag älskar dej med!