Valpar, hundar och krav

Jag känner mej som en usel människa. Jag har min älskade Bobbo, och trots att han fyller 7 år nu om tre veckor, så är han inte gammal. Ändå tar ockuperas en del av mina tankar om vilken hundras jag vill ha nästa gång. Precis som om Bobbo inte räcker till. Sanningen är att jag älskar Bobbo så fantastiskt otroligt mycket att det inte går att särskilja den kärleken från den som jag känner för mina biologiska barn. Han är min adoptiv son. Min äldsta grabb, det går inte att komma undan ifrån. Samtidigt går jag med oerhört dåligt samvete just nu. Min ork är minimal. Jag pallar med det som måste orkas med, men inte mer. Det betyder att sista två veckorna har det inte blivit så många promenader. Det har inte blivit någon träning. Min motivation är på minus 200, och det är ingen bra inställning att träna hund i. Visst får han söka sin frukost på tomten varje morgon och visst har vi kastat i väg ett par apporterings bockar. Ungarna har gömt sej lite i skogen och tränat konster med honom, men det är liksom ingen mental utmaning för honom. Han blir uttråkad. Jag har inte rätt att tråka ut honom. Jag valde honom. Faktiskt redan när han var 12 timmar gammal, trots att jag försökte välja en annan hund. Men han var min. Han svarade på frågan om han var min, det gjorde inte de andra. Och faktum är att Bobbo är ingen familjehund. Han tillhör inte alla. Han tillhör mej. Han är min till 100%. Trots den tråkiga vardagen han har nu ligger han vid mina fötter hela tiden. Han söker kontakt och lyssnar på mina kommandon. Han går ute lös på tomten utan att rymma, utan att skälla. Men jag prioriterar bort honom hela tiden. För orken finns inte. Jag står inte ut!

I dag var jag på hjärnröntgen, igår på binjurebelastning. Jag måste komma till rätta med min trötthet, för min äldsta son förtjänar mer.

Och i mitt dåliga samvete så kommer tankarna, vad ska jag skaffa för hund nästa gång? Jag vill ha en liten hundras som inte kräver så mycket, men som ändå pallar med att leva i det tempo vi har i vår familj. Den ska kunna hänga med överallt, tycka att det är kul att träna och tävla i diverse grenar men ändå var nöjd att periodvis få gå och strosa på tomten och gå någon promenad om dagen. För livet lär inte härta ner sej. Jag ska börja jobba heltid, träna, barnen ska på aktiviteter och hunden måste få ha sin plats i vår vardag och må bra. Så vilka raser uppfyller dessa kvaliteer? Jag är sugen på pudel, men Marcelo säger blankt nej. Så mina tankar cirkulerar runt Papillon, Dansk-svensk gårdshund och nu nyligen fick jag Fransk bulldog i huvudet. Så kommer nästa tanke. Ska jag skaffa en hund till medan Bobbo lever eller ska jag vänta tills han inte finns mer? Det är faktiskt en tanke jag inte tänker besvara. Hur han mår om två-tre år får avgöra om jag har tid och lust för en hund till.

Dansk-svensk gårdshund

Fralla

För just nu är det inte aktuellt. Han är mitt allt, och den enda som får konkurrera med honom är hans småsyskon. Ingen annan ska få komma och ta den tid han är värd. Jag kan titta

in i hans underbara ögon, njuta av att iaktta han vackra huvud och jag gläds och njuter

av att se honom in action. HAn gör mej varm i kroppen, och jag lovar att bli en bättre matte, redan idag Bobbo För jag älskar, ÄLSKAR verkligen dej!