En kärleksförklaring

En vän ringde och var ledsen. Fd sambon är ett praktarsel. En annan vän ringde, sonen har börjat (miss)bruka droger. En bekant till familjen har kris i förhållandet, och en kompis till Marcelo har blivit lämnad. Det där med förhållanden är inte lätt. Hur ska man lyckas hålla ihop under de tuffa småbarnsåren och ändå ha någonting kvar när det börjar lätta? För ibland kan det kännas som om barnen är allt som håller ihop förhållandet. Det vet ju alla att det inte kan vara rosor och choklad varje dag, eller ens varje vecka. En del delar på en flaska vin till helgen för att salutera sin kärlek. Vi gör inget av det. Ändå har det aldrig känts som om vårt förhållande hamnat i kris. Visst har det varit lite upp och ner under de senaste åren. Båda har vi känt oss åsidosatta, inte viktiga och överarbetade. Vi har lidit av sömnbrist, skador och byggt hus samtidigt som vi fött tre små underbara barn. Men vi hade 14 år av att bygga vårt förhållande innan barn slitningarna kom. Våra kärlekshandlingar är inte längre( har det någonsin varit undrar jag nu?) presenter och gulliga meddelanden på spegeln. Vi har till och med slutat prata bäbisspråk med varandra, vilket var vårt standard språk förut. Nej, vi har slutat säga jag älskar dej i parti och minut. Nu säger vi det till varandra när vi kan lägga tyngd bakom orden. När vi har tiden och orken att lägga känslan bakom, ge orden den magiska kraft som de förtjänar. Så ibland när den ena säger det till den andra så svaras det inte tillbaka jag älskar dej med. Men varje gång de orden yttras så känns det i hela kroppen. Man ser i ögonen på den andra att den menar till 100% vad den säger. Man känner ärligheten. Det är värt jätte mycket. Tilläggas ska väl att de fantastiska orden uttalas i detta hem mellan man och kvinna nästintill varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Ibland hoppas det över någon dag, men det sägs ändå ofta.

För det här att lägga känslan bakom orden är inte lika lätt tycker jag. Man är trött, har barn som pockar på uppmärksamhet, praktiska göromål som måste göras för att få en dräglig tillvaro och dessutom är väl sömnkvaliten inte på topp i vårt hushåll. När väl barnen sover är det som om nån trycker på off-knappen för mej. Jag är helt död.

Men visst har vi våra ritualer. Vi dricker vårt te och äter vår smörgås när vi får några minuter med varandra på kvällen. Jag sitter och väntar på honom när han kommer hem från jobbet när han jobbar kväll. Jag masserar hans fötter när vi sitter i soffan. Vi har nästan alltid kroppskontakt när vi är stilla sittandes. Vi pussas ofta. Men varför kysser vi inte varandra trettio gånger om dagen som vi gjorde förr? Hmmm.... Vår kärleks handlingar är en del av vår vardag. Som häromdagen när min hetlevrade chilenare ringde och var vansinnig i telefon för att han inte hittade en pärm. Jag kan väl säga att fyra samtal senare så slängde han på telefonluren i örat på mej. För att ringa upp trettiofem sekunder senare och fortsätta gorma om ett brev han hittat. För att ringa upp en minut senare och meddela att pärmen var hittad. Fridens liljor igen. För mej, och jag tror även för honom var det en kärleksakt av mej att inte bli arg på honom. Att inte kasta anklagelser och sucka åt hans beteende. Han visste att det han gjort var tokigt och han älskar mej för att jag inte gjorde en stor av affär av hans telefonsamtal och gormande.

Jag försöker inte nu påvisa vad bra jag är utan jag försöker lägga pusslet på plats. Varför trivs jag i mitt liv, i vårt förhållande, när det till det yttre inte händer någonting? Men jag tror just att det är detta, det lilla som genomförs är handlingar av kärlek som vi kan identifiera hos varandra. På sommarpratarna var det en som sa att bara stå ut med varandra under förfärliga omständigheter (de hade förlorat sju barn) kunde vara en kärleksförklaring. Och den karamellen har jag sugit på de senaste dagarna. Han hade så rätt! Och utan att sätta ord på det så tycker jag nog att vi nu efter 18 år tillsammans har kommit dit. Vi njuter av varandra. Vi respekterar varandra och vi åtrår varandra fortfarande, men vi är inte i ständigt behov av att få det bekräftat på barnens bekostnad. Marcelo har gång på gång visat oändligt stort tålamod med mej och mina humörsvängningar. Han har stått pall att bli åsidosatt, tvingats jobba omänskligt mycket för att hålla familjen på fötter. Han orkar och orkar. Det är kärlek mina vänner. Alla pallar inte trycket, men han gör det. Och dessutom älskar och åtrår han mej trots min övervikt, slappa muskler och trötta ögon. Han visar det dagligen.

Han väntar på mej alltid med samma leende, med samma fantastiska ton i sin röst och varma ögon. Han får mej att känna mej älskad. Han ger mej styrka när orken trytnar och han uppskattar allt det jag gör för honom. Då behöver man inga rosor. Inga presenter eller en flaska vin. Kärleken genomsyrar vårt dagliga liv, vår samvaro och våra samtal. Jag älskar Marcelo mer än livet själv och varje dag med honom är en gåva, ett fyrverkeri, en fantastisk händelse! Jag är så lyckligt lottad.