Lucia firande

I dag har det varit lucia tåg på dagis. Min äldsta dotter började dagen med att kräkas pepparkaksdeg. Jo ni läste rätt. För en vecka sedan hade vi pepparkakor för ett helt kompani. De har börjat ta slut. Min dotter ville baka, så vad ska man göra? Dock vill jag intyga alla att jag inte såg henne äta någon deg. Men sängen vittnar om halvsmält pepparkakssmörja. Men tillslut lyckades vi som sista familj kasta oss in på dagis, slita på Stora N hans stjärngosse dräkt. Lilla N sov. När hon väl vaknade ville hon inte vara med. Så kan det gå när det är fullt av förväntansfulla föräldrar och mor-farmödrar som sitter och stirrar med leenden som kan klyva mindre huvuden. Men de andra två var glada och stolta och jag tyckte såklart att min tomteprinsessa var sötast av alla, lillasyster N får förlåta mej. Men där Mittimellan N stod med tomteklänning, prinsesskrona och tärnljus och sjöng Tipp tapp så smälte hela mammasjälen. Stora N delade stjärngosse jobbet med sin kompis och bland alla tomtar och pepparkaksgubbor och gummor var han så....ren...och så...fin! Idag är jag en stolt mamma! Efter en hastig frukost, ett sönderslaget glas (gissa vem....miniterrorisen!) och utspilld mjölk så var det dags att ge personalen de tjusiga påsarna med presenter. Lottodragning, allmän förvirring för mej så var det dags att åka hem till Marcelos föräldrar där den chilenska familjen väntade på pepparkakor och luciasång. Denna gång fick även Bobbo vara med! Han var så stilig så! Sedan var det familjekalas och när vi kom hem hade jag tre sovande barn i bilen. Två av dem valde att fortsätta sova med mej i sängen, Stora N ville hellre ligga och slötitta på TV i vardagsrummet. Det var superskönt att få sova ett par timmar efter att ha varit vaken sen klockan tre i natt!

Men jag måste bara få reflektera över hur löjligt stolt man blir som mamma av att se sin son så nystruken, vit och med dumstrut på huvudet. Han tyckte själv att han var jättefin och det var så underbart att se! Han är min! HAN ÄR MIN ville jag skrika, men jag antar att alla andra mammor tyckte likadant om sina barn. Hur kan kroppen få så starka signaler när man tittar på sitt barn i traditionella kläder som man sett tusentals barn i förut? Fast jag måste tillstå att jag inte sett en tomteprinsessa förut! Herre min skapare, hur kommer jag att bli när de börjar uppträda, eller spela match eller tävlar eller vad de nu vill göra när de är lite större? Inga tårar kom men värmen i bröstet och den rena oförfalskade glädjen var fundamental. Löjligt? Nej. Jag hade ingen aning om, när jag var liten, att det var så här underbart att vara stor!