Det roliga med mina önskningar är att jag sällan vill realisera dem. Skulle jag ligga där och få fotvård med en vit handuk med geggig lera i hela ansiktet skulle jag säkert gråta av längtan efter barnen. Jag skulle sakna skolan och jag skulle var så oroligt ensam och utelämnad.
Som småbarnsförälder har jag fått lärt mej att undan för undan släppa allt jag skulle
vilja hinna med att göra. Istället har jag fått lärt mej att sovmorgon till åtta är rena himmelriket. Finns det tid att titta på en film i fred är det en lyckad månad och den dag när barnens alla kläder får stanna inne i garderoben så är lilltjejen sjuk. Men jag har också lärt mej att skratta och värmas varje timma. Jag har blivit överöst med kärlek och fått lé flera hundra gånger om dagen. Mina barn har fått mej att släppa på prestationsångest, och den har varit ett enormt hinder i mitt liv. Varje dag. Nu är den borta till stora delar. Medelmåttor har också rätt att vara nöjda har blivit mitt motto. Jag har också börjat se på mitt liv med nya ögon. Vem är jag, har jag rätt att vara så här? Vad vill jag, vad vill jag inte? De tvingar mej att andas medan jag springer. De har satt min stress på agendan och jag har fått titta på mina mindre smickrande sidor, de har sett mina mindre smickrande sidor, och de har lärt mej att älska dem. För jag är bra som jag är.
Visst kan man gnälla i vardagen på dem. Men sanningen är att jag gnällde nog lika mycket innan barnen fast på andra saker. Nu finns det nåt mer konkret att skylla på varför det är stökigt hemma, eller kladdigt eller varför jag inte fått sovit. För mer än så finns det inte att klaga på.
Mina barn kan dock driva mej till vansinne. Vi är väldigt lika, och de belyser saker jag inte gillar hos mej själv. Men nu accepterar jag de sidorna hos mej själv, för vad annars kan jag göra? Jag kan ju inte förändra mej över en natt. Det tar den tid det tar. Alltid när jag är som mest frustrerad tänker jag på Marcelos ord.- Tänk om de inte klättrade på dej. Tänk om de inte ville vara med dej hela tiden, hur skulle det kännas då? Och han har så rätt. Det skulle vara 1000gånger värre.
Mina barn gör mej stolt varje dag. De visar inte bara mina dåliga sidor de plockar fram mina bra sidor. De lägger fokus på det positiva och de utvecklas och lär mej hur jag vill leva.
Att få tre barn på tre år är ganska tufft. Det har varit en resa, och det är en utmaning att varje morgon väcka dem, ge dem frukost, klä på dem och åka till dagis utan gap och skrik, utan att stressa och att bara leva fullt ut och ha bra stunder varje minut. Vi försöker och lyckas ganska bra. I dag när jag dammsög deras rum så slog tanken mej att snart vänder det. Snart kommer folk vara avundsjuka (läs det i positiva ordalag) på att mina barn är så täta eftersom livet blir lättare med så liten ålderskillnad. I dag är det jag som alltid kommer sist, jag som glömt ta med mej något viktigt eftersom blöjbarn, en trång blåsa och tre starka viljor om kläder, prylar och riktning man ska gå i, kolliderar och den långa tiden har plötsligt halverats och blivit till intet. Snart är det jag som kommer med tre barn som strävar åt samma håll och som njuter av samma saker. Hoppas jag ;0)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar